POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

José Mourinho som den engelska fotbollens Rebel Without A Cause

Det finns en scen i ett avsnitt under den sjätte säsongen av West Wing där Leo McGarry pratar med Toby Ziegler. Josh Lyman är ute på primärvalskampanj men har blivit halvsaboterad av en annan kandidat. Det visar sig att Toby har matat rivalen med försåtliga idéer i syfte att påverka debatten. Leo förmanar Toby. ”Du och Josh”, säger han, ”ni tror fortfarande att ni är unga idealister som kämpar för att påverka Demokraterna, ni har inte fattat att nu är det ni som är Demokraterna.”

Det är något i detta som klingar mycket välbekant med José Mourinho, den engelska fotbollens enfant terrible under de senaste tolv åren. Här har vi den födde rebellen och outsidern som i sin ständiga kamp mot etablissemanget inte har förstått att han nu själv är etablissemanget. Där han har investerat så mycket av sin egen personlighet och självbild just i denna kamp mot överheten – sticking it to The Man! – att han inte helt och hållet har hunnit med att landa i sin nya roll och position som just denna överhet.

Det har ofta tidigare under hans karriär varit möjligt för José Mourinho att spela på bilden av honom som den unge, uppkäftige managern som kom för att ge det etablerade klubbetablissemanget på käften. Alla älskar en underdog som bekant. Med Porto erövrade han Europa. Han kom till Chelsea och lyfte upp dem förbi etablerade storheter som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Med Inter räckte han långfingret åt den italienska fotbollsfamiljen. Och så Real Madrid där han skulle slåss mot den nya fotbollshegemonin i Barcelona.

I stor utsträckning var det här också något Mourinho kunde använda i sitt man-management med sina spelare. Att fostra en vi mot världen-mentalitet är ett mycket vanligt knep att svetsa samman sina lag. Desto lättare om det inte bara är ord man säger utan en föreställning man faktiskt lever efter och helhjärtat tror på själv. Som ledare blir man i det läget både mer passionerad och mer trovärdig, och får lättare att vinna sina spelares totala lojalitet. Hur viktigt kan det vara att ge sina spelare ett mål och mission större än enbart att vinna nästa match?!

Men då var då och nu är nu. Och känslan har blivit alltmer påtaglig att José Mourinho befinner sig alltmer ur led både med tiden och med sig själv. Det började redan i viss utsträckning i Real Madrid men när Mourinho kom tillbaka till England och till Chelsea så gjorde han det definitivt inte längre som den unge, uppkäftige managern, utan då var det sagan om konungens återkomst, han välkomnades tillbaka som den erövrande härföraren. Mourinho behövde den här gången inte berätta för någon att han var the Special One, det tog alla för givet.

Men att då agera och prata på exakt samma sätt som förut kommer inte längre att uppfattas på samma sätt. Andra betydelser läggs i Mourinhos ord. Att vifta på armar mot väderkvarnar, skälla på domare, prata om konspirationer och kampanjer, är på något sätt naturligt och kanske till och med beundransvärt när någon faktiskt slåss ur underläge. Att göra detsamma när man istället befinner sig i en position av makt och överläge gör att man istället lätt framstår som burdus översittare, kanske verklighetsfrånvänd. Den som förtrycker snarare än den som befriar.

Där finns självklart också den klassiska medialogiken i att först bygga upp sina hjältar för att därefter riva ned dem. Vilket alldeles tydligt är vad som har varit fallet med José Mourinho. Då var han hjälten som inte kunde göra något fel, på samma sätt som Jürgen Klopp och Pep Guardiola är det nu. Nu är allting tvärtom fel fast han förmodligen gör precis samma saker som förut. Men det hänger också ihop med medias uppgift att granska makten. Då var Mourinho en av dem. Nu är Mourinho istället makten.

José Mourinho verkar inte ha kommit tillrätta med detta rollombyte. Och han verkar inte riktigt veta hur han ska hantera det. När Man Utd vann mot Northampton för en vecka sedan, efter tio dagar av ifrågasättande och intensiv kritik i media, beslutade Mourinho att inte ge media några intervjuer alls eftersom man inte är tvingade till det i Ligacupen. Dels visar han att kritiken har berört honom, förståeligt kanske. Dels riskerar han ytterligare en mediacykel av kritik istället för att media rapporterar om det positiva med vinsten.

Nu var knappast det vad Mourinho faktiskt eftersträvade. Han upplever att media är emot honom och, som han säger, försöker ”radera 16 år av hans karriär”. Sin vana trogen slår han tillbaka, så som den unge, uppkäftige rebelltränaren skulle ha gjort. Men José Mourinho är inte längre ung och han är inte längre någon rebell, i synnerhet inte en rebell med någon form av kall eller ideal. Hans jobb är inte längre att slåss mot eliten, utan att i någon mening bevara den.

Det är kanske inte helt lätt att göra den omställningen. Kanske i synnerhet inte om man är uppväxt under diktaturen i Portugal och vad som bara kan beskrivas som ett korrumperat och förtryckande samhällssystem. Då är man uppfostrad med en misstro mot överheten och mot myndigheter, och identifierar sig i motsatsförhållande till all slags auktoritet. Då är man den lilla människan som slåss mot det stora systemet. Svårt att föreställa sig kanske om man kommer från England eller än hellre Sverige, där myndighetsförtroendet är både omfattande och kanske överdrivet.

José Mourinho har ofta beskrivits som en storklubbsmanager. Men kanske är han till mentaliteten snarare något annat. Om inte småklubbsmanager, vilket kanske vore att ta i, så åtminstone ”vill bli storklubbs”-manager. Annorlunda uttryckt. Mer Dortmund än Bayern München. Mer Inter än Juventus. Mer Chelsea än Arsenal. Mer Atlético Madrid än Real Madrid. Men nu är Mourinho i Man Utd, en klubb som kanske mer än någon annan identifierar sig som självskriven naturlig storklubb – angloversionen av den den amerikanska teorin om manifest destiny.

Passformen mellan klubb och manager känns alltså inte självklar. Å ena sidan måste José Mourinho beakta och ta tillvara klubbkulturen. Å andra sidan var kanske Man Utd som allra bäst när de själva var som hungrigast att slå sig tillbaka till den engelska fotbollstoppen och knuffa ned Liverpool från den så kallade täppan, eller återerövra den från just José Mourinhos Chelsea. Kanske är det något som har gått förlorat för Man Utd, som lag och som organisation, under åren av engelsk fotbollsdominans.

Frågan är i alla fall för mig öppen huruvida det är José Mourinho som behöver anpassa sin personlighet, eller Man Utd som behöver hitta tillbaka till något som en gång fanns men inte längre på samma sätt syns, eller båda två och i så fall i vilken utsträckning. Det svar som faktiskt presenteras på det problemet kommer avgöra om José Mourinho misslyckas eller blir framgångsrik med Man Utd – och på gott eller ont definiera Man Utds kommande årtionde.

Och det är frestande att se hur Man Utd den här säsongen hanterar Europa League som en indikation på hur de i nuläget försöker besvara den frågeställningen. Premiäromgången mot Feyenoord gav en splittrad bild. Å ena sidan var det ett förhållandevis starkt lag som José Mourinho ställde ut. Å andra sidan gav inte pratet inför matchen någon känsla av att det var med någon större entusiasm som Man Utd och José Mourinho tog sig an Europa League.

Anser man sig för fina för Europa League så menar jag att det också riskerar innebära att där saknas ödmjukheten och arbetsviljan som kommer krävas för att ta sig tillbaka till Champions League, än mindre vinna ligan.

Publicerad 2016-09-29 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto