När FA:s ordförande, Greg Clarke, för några veckor sedan hördes av det brittiska parlamentets kultur- och idrottsutskott angående tillståndet i den brittiska fotbollen så var det lätt att få intrycket att vad han helst av allt ville var att dra uppmärksamheten så långt bort från allt prat om korruption som bara möjligt.
Mötet med utskottet kom inte många dagar efter det att Telegraph gjorde sin stora grej – vars substans kanske inte riktigt motsvarade uppmärksamheten den fick – om korruption. Clarke duckade för en och annan fråga och passade istället på att släppa några andra populära bomber, bland annat om hur brittisk fotboll ligger långt efter vad gäller homosexuella spelare.
Om det var en distraktion så fungerade den onekligen. Det mesta av pratet från utskottsmötet har handlat om just arbetet med gay rights snarare än korruption, och Greg Clarke lyckades dessutom få FA att framstå som särskilt ivriga förespråkare. Oavsett om det var en distraktion eller ej så har det i alla fall satt en viktig fråga på agendan.
BBC har precis genomfört en enkät bland sammanlagt 4,000 brittiska supportrar om deras inställning i frågan. Resultaten var positiva. 82% av dem sade sig inte ha några problem alls med att en spelare i deras lag visade sig vara homosexuell. En väldigt glädjande siffra så klart. Där fanns så klart också en korg om 8% deplorables som sa att de i så fall inte längre skulle följa laget.
Utan att vilja regna på någons parad så går det dock att anföra viss metodkritik mot den här undersökningen. Det är naturligtvis en sak att 82% säger sig inte ha något problem med det hela, men det betyder inte att 82% inte har något problem. Enkäters problem med så kallad social önskvärdhet är välkänt, det vill säga att personer försöker svara så som de vet att de borde svara.
Det känns dessutom som om enkäten missade den centrala frågan. Det vill säga hur många som skulle ha något emot en homosexuell spelare som spelar för något motståndarlag. För det är ju mot motståndarspelare som okvädet skulle riktas. Över hälften av de som besvarade enkäten sade sig exempelvis ha hört homofobiska ramsor eller utrop under en match.
Nu kanske det finns en benägenhet att vilja karaktärisera detta mer som ett sätt att försöka få en motståndarspelare ur balans. Men det bygger ändå på en slags idé om att ändamålet faktiskt kan helga medlet och en föreställning om i det här fallet homosexualitet som något skamfullt. Det formar helt enkelt en för homosexuella spelare fientlig och socialt utsatt miljö.
Det är med andra ord ingen tillfällighet att så ytterst få spelare, åtminstone under sin tid som aktiva, faktiskt väljer att komma ut. Det är naturligtvis inte enbart beroende på den miljö de skulle konfronteras med på arenor runtom i landet, utan också på hur de skulle behandlas av övriga spelare och ledare både i det egna laget och i andra lag.
De som ändå väljer att komma ut förtjänar respekt och beundran. De blir viktiga förebilder som bidrar till att normalisera och avdramatisera något fundamentalt odramatiskt. Ändå kan man känna att de 61% som menade att fler homosexuella spelare borde komma ut för att hjälpa andra underskattar både problemets storlek och möjligen sitt eget ansvar för problemet.
Det är så att säga lätt att säga. Greg Clarke bedömer förmodligen situationen helt korrekt när han säger att han skulle vara ytterst tveksam till att råda någon fotbollsspelare att komma ut i nuläget, innan homofobiska utrop och ramsor var rensade från planen och från läktarna. Det är inte ett råd man med gott samvete kan ge till någon annan.
Den dagen man inte skulle behöva känna någon sådan tveksamhet så finns inte längre någon anledning att skämmas för engelsk fotboll vad avser homosexuella spelare och deras situation. Å andra sidan, den dagen kommer det heller inte finnas något behov av att råda homosexuella spelare att komma ut över huvud taget.
Då är det istället de åtta procenten av deplorables som får gömma sig allra längst in i sin garderob.