Den här säsongen var tre matcher gammal när de första rubrikerna började hävda att Garry Monk var på väg att få sparken från Leeds, som då hade lyckats samla på sig en poäng. Vilket hade kunnat vara ganska lustigt om det inte vore för att det hela, givet att det var just Leeds, framstod som inte bara möjligt utan till och med sannolikt.
Leeds har varit ett pågående cirkusnummer ända sedan Massimo Cellino för två år sedan köpte klubben. Manager efter manager har fått sparken, av det ena skälet mer löjeväckande än det andra. Varje ny managers tid i klubben kunde räknas i antal matcher snarare än antal år eller månader. Leeds såg ut att vara dömda till en anonym tillvaro på The Championships nedre halva.
Men sedan har något hänt. Rubrikerna blev aldrig verklighet. Garry Monk sitter kvar som manager. Elaka röster skulle göra gällande att Massimo Cellino har varit mer upptagen med att försöka sälja klubben än med att ägna tid åt att sparka managers. Oavsett vilket har Monk och Leeds i alla fall lyckats med att hålla fokus trots turbulensen runt klubben.
Mitt i stormens öga har Leeds med andra ord lyckats hitta ett visst mått av stabilitet. Garry Monk har tillsammans med sin assistent Pep Clotet försökt implementera ett tålmodigt och konstruktivt uppbyggnadsspel likt det han etablerade med Swansea. Föga förvånande har det första steget mot stabilitet i spelet varit en trygghet i försvarsspelet.
Mer uppseendeväckande är i så fall att bakom den tryggheten ligger en svensk mittback. Pontus Jansson har på kort tid antagit något av en hjälteroll i Leeds, vars fans knappast har haft historiska skäl att vara positivt inställda till svenska spelare. Men den attityd och den energi som Jansson tillför laget får till och med pensionärerna på Elland Road att nicka igenkännande.
Bredvid Kyle Bartley bildar Pontus Jansson ett stabilt mittbackspar. Men Leeds har fått ordning på hela försvarsspelet. Och det har gett resultat. Leeds vann fem av de sex matcherna innan det nyss avslutade landslagsuppehållet och befinner sig hastigt och lustigt på playoff-plats. Optimismen har återvänt till Elland Road.
Nu är förvisso fansen på Elland Road luttrade nog att hålla fötterna kvar på jorden. De har varit med om brustna förhoppningar och om att kraschlanda i verkligheten förut. Och med en ägare som Massimo Cellino vet de helt säkert att Leeds bara är en dålig natts sömn eller en mindre bra affärslunch från att återigen destabiliseras.
Ett orosmoln vad avser stabiliteten i Leeds är också att flera av deras viktigaste spelare bara är i klubben på lån. Det gäller både Pontus Jansson och Kyle Bartley men även viktiga offensiva spelare som Matt Grimes, Pablo Hernandez och Hadi Sacko. Lagets hela ryggrad löper risken att ryckas ifrån Leeds inom en snar framtid.
Det innebär att mycket av pratet om förstärkningar under januarifönstret inte har handlat så mycket om att hämta in nya spelare, även om Leeds onekligen skulle behöva bredda sin spelartrupp i såväl försvaret som anfallet, utan desto mer om det nödvändiga i att permanenta övergångar för de spelare som redan är inlånade.
Kanske är det bisarrt nog något som gör Garry Monks position i klubben tryggare än vad som annars hade varit fallet. Flertalet inlånade spelare har valt att komma till Leeds mycket på grund av personliga relationer antingen med Monk eller med Pep Clotet. Där finns den underförstådda terrorbalansen att gör man sig av med tränarna så försvinner även spelarna.
Man måste annars låta sig imponeras av det mod som Garry Monk visar hittills i sin managerkarriär. Att sedan han fått sparken från Swansea välja att som första jobb ta på sig managerkyrkogården Leeds, och ta på sig det till synes omöjliga uppdraget att återupprätta den fallna storklubbens anseende och status, andas självförtroende och oräddhet inför en tuff utmaning.
Det är kanske ingen tillfällighet att samma självförtroende har börjat sprida sig i Leeds spelartrupp och på läktarna. Elland Road är regelbundet slutsålt och från läktarna hörs inte längre främst burop och nidvisor om ägaren utan tro och stöd för laget. Kanske har det också stärkt Monks ställning gentemot Cellino, som har visat sig vara notoriskt känslig för offentlig kritik.
Det påminner med andra ord om något av en positiv spiral för Leeds för närvarande. Stabilitet har genererat resultat som i sin tur genererar än tryggare stabilitet. Men idag ställs Leeds inför ett riktigt eldprov när tabellettan och storfavoriten Newcastle kommer på besök till Elland Road. En match av stor betydelse för båda lagen.
Leeds mot Newcastle skulle naturligtvis utan minsta problem kunna vara inte bara en Premier League-match, utan till och med en av de större Premier League-matcherna. Istället bjuds vi denna godbit i The Championship. Båda klubbarna vill tillbaka till Premier League. Men antalet platser upp till Premier League är begränsade, antalet konkurrenter dock närmast obegränsat.
Det betyder att Leeds förmodligen får det svårt att nå en automatisk uppflyttningsplats den här säsongen. Spelartruppen är förhållandevis tunn, säsongen är lång, och Garry Monks lagbygge, hur imponerande det än har inlett, är trots allt i sin linda. Att sikta på playoff vore dock en realistisk ambition för Leeds, och inför ett playoff är alla förutsättningar nollställda.
Avgörande för ett lags framgångar i ett playoff brukar dock vara hur laget har lyckats i stora matcher tidigare under säsongen, matcher med cupkaraktär. En sådan typ av match är just dagens match. En vinst mot Newcastle skulle inte bara ge Leeds en bättre position i tabellen, utan även göra dem bättre förberedda för kampen om uppflyttning.
Det är viktigt. Dilemmat för Leeds är ju nämligen att de inte kan känna sig säkra på att få möjligheten att bygga vidare en andra säsong på framstegen under den här säsongen. Det är inte säkert att Leeds och Garry Monk får någon andra chans. Desto mer betydelsefullt blir det att de verkligen gör mesta möjliga av den chans de nu har, så länge de har den.
Det vill säga så länge Massimo Cellino lyckas hålla sitt eget ego och sin egen personlighet i schack, och lyckas hålla kvar vid insikten att allt här i världen inte nödvändigtvis är i behov av hans speciella kompetens. Att han istället kanske gör saker bäst när han gör ingenting alls. När han förstår sin egen roll och håller käft.
Då finns chansen att vi återigen ser den vita rosen i Premier League. Just nu en dröm man bara vågar viska om på Elland Road. Något mer än en viskning och drömmen kan försvinna. Så ömtålig är den. Risken är att den inte överlever vintern. En vinst mot Newcastle på Elland Road skulle göra drömmen påtaglig och ge röst åt viskningen.
En uppflyttning till Premier League skulle eka i evigheten.