Om någon har betvivlat värdet med klassisk journalistik så har de senaste veckorna skingrat alla tvivel. Det avslöjande som publicerats av The Guardian och genomförts av Daniel Taylor om en historia av sexuellt utnyttjande av unga fotbollsspelare har gett många människor chansen till upprättelse och riktat fingret mot en skamfläck i engelsk fotbollshistoria.
Man måste också beundra modet hos de vuxna män som nu träder fram och berättar om sina upplevelser. Redan en del av reaktionerna som bemöter dem i dessa dagar ger en liten aning om hur omöjligt det måste ha känts för dem att säga något alls när övergreppen faktiskt ägde rum. Istället har de levt med det i årtionden.
De händelser som nu har avslöjats ägde rum för 20-30 år sedan. Med en sådan kronologi är det närmast självklart att de anklagelser som nu riktas mot såväl individer som institutioner gällande deras kunskap och ansvar inte har så värst mycket med dagens klubbar att göra. Det viktiga är nu att historien inte sopas under mattan utan ges solsken och frisk luft.
Vem visste egentligen vad? Det är den besvärliga frågan som rör sig i den absoluta förgrunden. Hur mycket valde klubbchefer på den tiden att blunda för jobbiga misstankar och insikter för att inte äventyra sin egen verksamhet? De avslöjanden som framkommit om hur flera klubbar valt att betala offren för tystnad stinker naturligtvis.
Mest av allt stinker det kanske kring Crewe Alexandra. Under så lång tid känd och erkänd som en av den engelska fotbollens allra främsta plantskolor för unga spelare. Nu skandalens epicentrum i och med Barry Bennells långvariga koppling till klubben och desto mer nedsmutsad av rapporter om hur ledande företrädare i klubben visste eller minst anade vad som pågick.
Naturligtvis är det viktigt att kartlägga vad som faktiskt har skett och vilka som bär ett ansvar. Ännu viktigare måste dock vara att se till framtiden, att så långt som möjligt säkerställa att liknande incidenter inte kan inträffa igen. Att det finns tydliga rutiner hos både klubbar och förbund för hur ett arbete med sådana här frågor ska gå till.
Vad som har hänt Andy Woodward, Paul Stewart och många många fler av de som nu har valt att träda fram, och det pratas om över 350 före detta spelare från totalt 55 klubbar, kan aldrig göras ogjort. Att de berättar om vad som har hänt måste däremot leda till att det aldrig kan göras igen. Annars har engelsk fotboll svikit dem en andra gång.
Någonstans är det också en fråga om hur unga pojkar faktiskt betraktas i de engelska klubbarnas akademier. Berättelserna är många om hur de betraktas som råvaror i en fabrik, utbytbara och lätta att kasta bort. Något större socialt ansvar tas inte för ungdomarna. Inte bara gör det unga spelare mer utsatta, det ökar också deras beroendeställning både till klubben och fotbollen.
Mycket har hänt under de senaste 20-30 åren, så det är inte säkert att de brister som möjliggjorde den tidens övergrepp är aktuella idag. Men det vore samtidigt naivt att utgå från att dagens akademier inte kan ha andra eller till och med liknande brister. Inställningen måste vara att det inte får hända igen, inte att det inte kan hända igen.
Att skriva om sådana här frågor är alltid kinkigt. Det är ett hemskt ämne där man vare sig vill kränka någon av de som har blivit utsatta för övergrepp eller peka finger åt klubbar eller individer som i ett senare skede kan visa sig vara skuldfria eller eller ej inblandade. Samtidigt är det onekligen en bomb som har briserat och skakat engelsk fotboll i dess grundvalar.
Inte heller vill man framstå som vältrandes sig i olyckan. Sådana dubier lider inte FIFA av som snabbt såg till att framhäva sin egen förträfflighet genom att säga att de noga bevakade vad som nu framkommit i England. Den fullt naturliga frågan vad de själva hade för planer att utreda problemets omfattning globalt (utanför England) har dock besvarats med en högst förutsägbar tystnad.
Hear no evil, see no evil. Bäst att inte lyfta på stenen om man är rädd för vad som eventuellt kryper under den verkar FIFA tänka. Det är inte svårt att föreställa sig att det var precis så som engelska förbundschefer och klubbledare resonerade för 20-30 år sedan. Men Andy Woodward, Paul Stewart med flera lät aldrig hoppet försvinna.
Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.