Att anfall är bästa försvar är en idé vi har hunnit med att bli mycket bekanta med. Dels är det en av fotbollens favoritklyschor. Dels är det så klart en idé som till synes tillämpas av några av Premier Leagues just nu mest framträdande klubbar och managers – inte minst då Liverpool och Man City. I grund och botten så klart en sympatiskt idé.
Att försvar skulle kunna vara bästa anfall är inte någon klyscha på samma sätt, möjligen för att den idén just inte framstår som lika sympatisk. Ändå kan man utan att sträcka sig för lång hävda att också det är en idé som tillämpas av flera framträdande klubbar i Premier League för närvarande, och som inte minst Leicester och Chelsea har rönt stora framgångar.
Middlesbrough och Aitor Karanka verkar vara ännu ett lag som har funnit det receptet framgångsrikt i Premier League. Vilket är intressant inte minst för att Karanka så ofta har karaktäriserats och kritiserats för att vara alldeles för låst vid sin 4-2-3-1-modell, med vilken Middlesbrough hade stora framgångar i The Championship.
Aitor Karanka har dock valt att tillämpa en annan variant än vad vi ser i Chelsea och vad vi kunde se med Leicester förra säsongen. Någon trebackslinje har inte varit aktuellt för Middlesbrough. Karankas modell har tagit sin defensiva inriktning ett steg längre. Det kan beskrivas som en 4-1-4-1-uppställning med tre mycket defensivt inriktade centrala mittfältare.
Idén är naturligtvis att vara en väl samlad lagenhet defensivt men på så vis också skapa ytor att löpa på i offensiven. Middlesbroughs traditionella problem under Aitor Karanka har alltid varit anfallsspelet som blivit statiskt. Med sitt taktiska skifte har de på samma gång blivit defensivt mer solida och gett sig själva ett betydligt mer effektivt omställningsspel i offensiven.
Det var en taktisk reform som sjösattes för första gången på allvar när Middlesbrough begav sig till Emirates för att möta Arsenal. Det följde på en längre period av mediokra resultat för Middlesbrough som till synes hade svårt att anpassa sig till livet i Premier League. Men framgången blev omedelbar mot Arsenal i en match som slutade med 0-0 och en poäng.
Därefter har Middlesbrough fem poäng på sina fyra senaste matcher, bland annat genom en annan meriterande oavgjord match, borta mot Man City. Slarv och en del otur kostade dock Middlesbrough två poäng borta mot Leicester i förra omgången. Middlesbroughs uppryckning har med andra ord sammanfallit med ett minst sagt tufft spelschema under samma period.
Den cyniske skulle kunna säga att Aitor Karanka har valt att spela med tre defensiva mittfältare framför en traditionell fyrbackslinje. Adam Clayton är normalt sett den renodlade defensive mittfältaren. Bredvid honom har dock Adam Forshaw och Marten de Roon också fått förhållandevis låga positioner och dessa tre bildar en defensiv bermudatriangel framför backlinjen.
Men att arrangera försvaret på det sättet har också gett Middlesbrough nya offensiva möjligheter, och det är inte minst runt Adama Traoré som den offensiven har fått vingar. Middlesbrough rev djupa sår i Arsenals backlinje med sin taktik och hade en annan dag kunnat vinna den matchen. Även Man City fick en hel del besvär under andra halvlek på Etihad.
Vad Aitor Karanka framför allt har lyckats uppnå med det här systemet är en taktisk flexibilitet. Utan boll är det i själva verket en mycket defensiv 4-5-1-uppställning som Middlesbrough i praktiken tillämpar. Men med boll får Middlesbrough istället en 4-3-3-uppställning som ger Middlesbrough bredd i sitt anfallsspel, något som även ger Alvaro Negredo större utrymme.
Den taktiska resa som Aitor Karanka har gjort sedan Middlesbrough har tagit sig tillbaka till Premier League har alltså gått från att uppfattas som en tämligen rigid manager inkörd i sitt befintliga taktiska tänkande, till en manager som har tvingats till eller beslutat sig för att bli mer taktiskt flexibel. Den bäst anpassades överlevnad kan tänkas.
Hur skall då det tillämpas mot en motståndare som Hull, som Middlesbrough möter ikväll hemma på Riverside, i vad som bara kan beskrivas som en för nedflyttningsstriden enormt viktig match?! Middlesbroughs defensiva uppställning är helt säkert klok mot ligans starkaste lag, såsom Arsenal, Chelsea och Man City, inte minst på bortaplan, men i sådana här matcher?
Det är ingen betydelselös fråga för Middlesbrough, som under december möter i tur och ordning Hull, Southampton, Liverpool, Swansea, Burnley och Man Utd. I alla fall tre-fyra av de matcherna är på samma gång matcher som kommer ställa krav på ett mer offensivt förhållningssätt av Middlesbrough, och matcher i vilka Middlesbrough måste förväntas ta en hel del poäng.
Det mest naturliga steget vore att fortsätta på det inslagna spåret med taktisk flexibilitet och utveckla det. Hittills har flexibiliteten framför allt funnits på kanterna, i spelet med och utan boll. Middlesbroughs och Aitor Karankas nästa steg blir att bli mer flexibla också centralt, och i matcher som den ikväll mot Hull byta ut en av de centrala mittfältarna mot en mer offensiv mittfältare.
Givet att Gaston Ramirez med tämligen stor förtjänst har fyllt en av kantrollerna för Middlesbrough, så betyder det att vi i så fall skulle kunna få se en betydligt mer central roll för klubbens egen son, Stewart Downing, som händelsevis excellerade just i den centrala offensiva mittfältarrollen under sin tid i West Ham.
Frågan är dock hur långt Aitor Karankas flexibilitet och anpasslighet egentligen sträcker sig. Varje gren kan bara böjas till en viss gräns innan den bryts av, och Karanka har redan tagit ett stort steg ut på den grenen.