Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Från titelstrid till nedflyttningsstrid: Leicesters fall har inte varit oundvikligt

Alla visste att den här säsongen aldrig skulle kunna bli lika fantastisk som förra säsongen för Leicester. Alla visste att någon titelstrid inte var särskilt trovärdig för Leicester utan att de skulle bosätta sig på en mer modest position runt mitten av tabellen. Alla visste att Leicesters makalöst framgångsrika taktik skulle få svårt att röna samma framgångar den här säsongen.

Ingen visste emellertid att Leicesters säsong skulle inledas så katastrofalt illa som faktiskt blivit fallet. Med snart halva säsongen spelad ligger Leicester två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Förra säsongens totalt tre förluster har redan hunnit bli sju. Leicester är indragna i nedflyttningsstriden och det var inte länge Chelsea behöll utmärkelsen som tidernas sämsta titelförsvarare.

Leicesters kollaps den här säsongen har lett till ett icke ringa mått av revisionism i vilket förra säsongen beskrivs som ren tillfällighet. Men det är att alldeles för grovt förenkla. Leicester vann ligan med tio poäng, de förlorade bara tre matcher under hela säsongen, de samlade på sig totalt 81 poäng. Rena tillfälligheter förklarar inte detta. Leicester var riktigt bra förra säsongen.

Men lika lite som rena tillfälligheter förklarar förra säsongen så kan den här säsongen förklaras med rena tillfälligheter. En annan lätt reduktionistisk slutsats är att Leicesters prestation hittills den här säsongen på något sätt var oundviklig. Även detta är att alldeles för grovt förenkla. Att Leicester skulle prestera så här illa var inte på något sätt omöjligt att undvika.

Slutsatsen är deprimerande. Nämligen att där alla förra säsongen väntade på att Leicesters överprestation skulle avta så fortsatte de trumma på och vann till sist Premier League. Likaså den här säsongen där alla väntar sig att Leicesters underprestation ska avta så är det inte alls uteslutet att de fortsätter falla och till sist åker ur Premier League.

Vilket ansvar bär Claudio Ranieri för denna kollaps? Så beundrad är Ranieri för förra säsongens bragd, en osannolik saga som andades helt nytt liv i Premier League och den moderna fotbollen som helhet, och så uppskattad är Ranieri för sin universella värdighet och vänlighet, att han är mer eller mindre immun mot kritik. Ingen vill vara den som hugger den första kniven i hans rygg.

Några av problemens orsaker är svåra att göra något åt. N’golo Kanté ville lämna för Chelsea och saknaden av honom kan inte lastas Ranieri, att ersätta sådana spelare är inte lätt. Ovanan vid ett mer intensivt spelschema var också ofrånkomlig. Men Leicester uppvisar systematiska brister i organisation och koncentration som tveklöst faller under Ranieris ansvarsområde.

Organisationen på planen når inte upp till samma standard som förra säsongen. Det var en organisation som till stor del var beroende av Kanté, men avsaknaden av honom har inte fått Ranieri att anpassa lagets taktiska formation. Avståndet mellan spelare och lagdelar, och samspelet mellan dem på planen, har gjort Leicester vidöppna för motståndarnas attacker.

Bristen på samspel och organisation syns även offensivt. Claudio Ranieri har misslyckats med att framgångsrikt integrera flera av sommarens värvningar såsom Ahmed Musa och Islam Slimani, och försöken att integrera dem har dessutom varit en bidragande orsak till Jamie Vardys rejält sviktande formkurva den här säsongen.

Koncentrationen och motivationen har dock varit ett ännu mer framträdande problem för Leicester och Ranieri. Det stod alltid skrivet att det skulle vara svårt för Leicesters spelare att behålla det momentum som drev dem förra säsongen, att det skulle vara svårt att hålla glädje och koncentration på något som närmast per definition måste gå sämre än förra säsongen.

Men det är inte rimligt att den effekten skulle få sådana proportioner som den faktiskt fått. Viktiga spelare som Jamie Vardy och Riyad Mahrez ser stundtals rent ointresserade ut och ger snarare intryck av att ångra att de fortfarande är kvar i Leicester. Det finns inte samma hunger i laget som tidigare, och det var ett problem som Ranieri utan tvekan måste ha kunnat förutse.

Det var ett problem som Jonathan Northcroft, journalist på The Times och författare till boken ”Fearless: The Amazing Underdog Story of Leicester City, the Greatest Miracle in Sports History”, uppfattade redan kort efter festen i Jamie Vardys lägenhet då spelarna firade en klar ligatitel. När euforin släppte framstod de som närmast punkterade, tomma på luft.

Fokus har hamnat på Champions League istället för Premier League. Det är kanske inte så konstigt. Det är första och förmodligen enda gången inom överskådlig tid som Leicester kommer få möjlighet att delta. Rent mentalt är det också den enda turnering den här säsongen i vilken Leicester i relativa termer inte redan på förhand har misslyckats.

Men det är ett fokus som har antagit överdrivna former, och det har inte minst märkts på prestationen i ligaspelet. De sex matcherna inför varje match i det europeiska gruppspelet har slutat med fem förluster och en oavgjord, och det har i flera fall varit stora förluster. Till Leicesters och Ranieris försvar har det varit sex osedvanligt tuffa ligamatcher, på bortaplan mot flera storlag.

Det går dock inte att bortse från att Claudio Ranieri inte har lyckats med förbereda spelarna psykologiskt på de speciella utmaningarna med den här säsongen. Kanske har för stor betoning lagts på att bevara förra säsongens energi och momentum när förra säsongens succé kanske snarare var ett argument för att skaka om och skapa ny energi.

Det verkar som om Ranieri tänker i dessa banor. Hans missnöje med lagets koncentration är tydligt. Matchen mot Porto var förvisso utan formell betydelse, men signalens innebörd att lämna Kasper Schmeichel, Robert Huth, Riyad Mahrez, Jamie Vardy, Andy King och Islam Slimani hemma från en sådan match i Champions League, och bänka Ron-Robert Zieler, bör inte betvivlas.

Det är ju naturligtvis de matcherna som dessa spelare vill spela i, som de har sett fram emot inför och under hela säsongen att spela. Att inte få spela den matchen är självklart ett budskap till dem att deras insatser hittills under säsongen inte har varit tillräckliga och att det nu är desto viktigare att få upp farten i ligaspelet igen.

Därför ska det bli särskilt intressant att se vad som händer med Leicester nu när det europeiska cupspelet gör uppehåll under några månader, och Leicester får möjlighet att koncentrera sig helt och hållet på det inhemska liga- och cupspelet. Kan de återfinna energin också i ligaspelet eller kommer tankarna ofrånkomligen att vandra iväg mot en kommande åttondelsfinal?!

Möjligen får vi ett första smakprov på det redan ikväll när Leicester hemma på King Power Stadium tar emot inga mindre än Man City. Det är naturligtvis ett fascinerande test som Leicester kommer att ställas inför mot Pep Guardiolas nya Man City. Samtidigt en viktig match. En vinst skulle naturligtvis vara en ytterst välbehövlig energikick för Leicester.

En förlust skulle förstärka känslan av ett Leicester i fritt fall, allra helst som den följer på en lika onödig som olycklig förnedring mot Porto, och bekräfta Leicester som ett lag indraget i nedflyttningsstriden. Det finns de som menar att nedflyttning ett år efter ligatiteln skulle fullborda och perfektera Leicesters fantastiska saga – ett i mina ögon närmast oförskämt sätt att se på saken.

Förändring är förmodligen ofrånkomlig för Leicester. Det kan inte innebära att ge Claudio Ranieri sparken som det har börjat tisslas och tasslas om. Skulle han lämna Leicester borde han ha gjort det redan efter förra säsongen. Men han har gjort sig förtjänt av att få uppleva Champions League med Leicester. Men efter den här säsongen behöver både Leicester och Ranieri tänka nytt.

Det var alltid den ofrånkomliga konsekvensen av att Leicester förra säsongen uppnådde det ouppnåeliga. Att allt som kom därefter oundvikligen skulle jämföras med det perfekta och därmed alltid komma att innehålla ett frö av besvikelse och känsla av misslyckande. Alla mästare löper risken att vilja hålla på för länge, att vilja hålla kvar vid vad som har varit.

Både Leicester och Claudio Ranieri förtjänar bättre än så.

Publicerad 2016-12-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER