Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Chelseas jul är fröjdefull på många olika sätt

Chelsea kommer vinna Premier League eller kommer åtminstone komma mycket nära att vinna Premier League. Det borde man kunna säga med en god portion säkerhet sedan Chelsea i och med den sextonde omgången öppnade upp ett sexpoängsförsprång i tabelltoppen. Antonio Conte har fått full fart på vinnarmaskineriet igen.

Contes taktiska skifte till ett slags 3-4-3-system, i praktiken en fembackslinje i försvarsspelet, har blivit en succé på två vis. Dels har det gjort Chelsea taktiskt mer solida och anpassat lagets taktik betydligt bättre till spelarmaterialet, och radat upp vinster. Dels har raden av vinster skapat en närmast påtaglig vinnarkänsla i spelartruppen.

Revanschlustan går nästan att ta på hos Chelsea. De vill naturligtvis visa både för sig själva och för omvärlden och alla som kritiserat dem att förra säsongen var ett undantag och ett rent olycksfall i arbetet. Antonio Conte har onekligen lyckats ta tillvara det här känsloläget. Taktiskt och psykologiskt har han ännu inte satt en enda fot fel.

Desto mer beundransvärt är att Conte har lyckats uppnå detta även med ett förhållandevis begränsat material. Det var inte så att Chelsea inte värvade spelare inför säsongen, men de flesta tittade nog exempelvis på backlinjen och kände att den var i det tunnaste laget. Contes förmåga att göra det bästa av vad han har står i bjärt kontrast till flera av Chelseas konkurrenter.

När det kommer till frågan vad Chelsea har så är det så klart inte enbart själva a-laget. Chelsea har ju nämligen ett helt kompani av spelare ute på lån i andra klubbar som kommer vara tillgängliga från och med nästa säsong. De senaste åren har Chelsea låtit några riktiga guldkorn rinna dem mellan fingrarna, såsom Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku, vilket man nog inte vill se upprepas.

Chelsea har med andra ord goda chanser att bli betydligt starkare, i alla fall bredare, än vad de är nu, utan att egentligen spendera en enda krona på transfermarknaden. Alla utlånade spelare kommer självklart inte kunna gå in i Chelseas a-lag men Antonio Conte har ett stort utbud att välja från. Inte minst fem spelare borde vara heta kandidater till nästa säsong.

Nathan Aké. Gjorde en bra säsong med Watford förra säsongen, och har gjort fortsatta framsteg i Bournemouth under den här säsongen. Mycket kompetent spelare både som mittback och som wingback i ett trebackssystem. Med Chelseas backlinje i behov av utfyllnad har Aké goda möjligheter att kunna hitta en plats i Chelsea.

Tammy Abraham. Var enligt djungeltrummorna väldigt nära att stanna i Chelsea redan den här säsongen men till sist bestämde sig ändå Antonio Conte för att göra honom tillgänglig för lån. Det tackar Bristol City för där Abraham har gjort succé som lagets främsta målskytt. Kan han göra mål i The Championship så kan han göra mål också för Chelsea.

Kenedy. Fick en hel del speltid i Chelsea redan förra säsongen men ofta på rätt märkliga grunder. Lånades inför den här säsongen ut till Watford vilket möjligen tyder på att Antonio Conte inte var alltför imponerad av den snart 21-årige brassen. Mycket speltid har det heller inte blivit i Watford. Men med ett nytt spelsystem kan Kenedy visa sig hitta en roll som wingback.

Matt Miazga. Värvades av Chelsea för ganska precis ett år sedan vilket fick den amerikanska fotbollstelegrafen att pipa för högtryck. Miazga anses allmänt som ett av USA:s största löften på många år och har redan hunnit med att göra landslagsdebut. Chelsea jobbar hårt med att bli mer populära på den amerikanska marknaden och det är inte omöjligt att Miazga är en pusselbit.

Bertrand Traoré. Ett av få glädjeämnen i Chelsea förra säsongen, därför var det desto märkligare att se honom bli utlånad inför den här säsongen. Nu ska man kanske inte dra några alltför stora slutsatser av det och Traoré har även gjort det hyfsat bra i Ajax under hösten. Passar utmärkt in som forward i Chelseas system med tre forwards i anfallsspelet.

Chelsea har med andra ord mycket att glädja sig åt för tillfället. Inte bara när det kommer till spelare på väg in till a-laget för övrigt. Även när det gäller spelare på väg bort från a-laget så ser Chelsea ut att tämligen bokstavligt talat dra hem jackpotvinsten. Nyheten att Shanghai SIPG är på väg att köpa Oscar för närmare £60m.

Det är naturligtvis en helt sinnessjuk köpesumma för den spelaren. Men visst finns pengarna i Kina som har valt att göra fotbollen till nationalsport. Många har också hunnit med att lägga en massa energi på att försöka förklara varför Oscar skulle vara värd så mycket pengar för Shanghai, med varierande grad av framgång får väl ändå sägas.

Men dessa försök ställer inte den relevanta frågan, som enligt mig snarare är varför Shanghai egentligen betalar en sådan summa för Oscar när de helt säkert inte skulle behöva betala den summan för honom?! Skulle Chelsea tacka nej om Shanghai istället hade bjudit £30-40m för Oscar? Naturligtvis inte! Skulle Chelsea tacka nej om budet var £20m? Kanske, kanske inte!

Vi pratar alltså om en överbetalning om allt mellan 100-200%. Detta för en spelare med både begränsad profil och speltid under de senaste åren. Och det finns helt enkelt inga rationella skäl till detta. Visst kan vi tycka att en riktigt svettig bratwurst är värd 100 kronor mot slutet av en tuff kväll på stan, men inte betalar vi 100 kronor för den om vi vet att 30 kronor räcker.

Visst kommer kinesiska klubbar behöva locka med riktigt stora pengar för att kunna attrahera mer namnkunniga spelare från Europa, och även då handlar det så klart mestadels om äldre spelare mot slutet av sin karriär. Men det gäller ju i första hand lönekuvertet, inte själva transfersumman. Det finns helt enkelt ingen ekonomi bakom det kinesiska budet på Oscar.

Vilket väcker en misstanke att det hela mest är ett innovativt sätt att ta sig runt olika financial fair play-reglementen. Det finns självklara exempel på klubbar som räknar hem tämligen uppblåsta sponsorkontrakt med företag kopplade till sina egna ägare, en slags illusion av marknadsekonomi. Här skulle vi då ha en motsvarande illusion av marknad, fast på spelarmarknaden.

Den grävande och nyfikne fotbollsjournalisten skulle således kunna ha ganska goda skäl att titta lite närmare på eventuella andra affärskopplingar mellan Roman Abramovich och Kina. Om man nu tycker att detta är viktigt. Det är ju också fullt möjligt att bara ruska på huvudet åt det hela och ännu en gång konstatera att gudarna måste vara tokiga.

Publicerad 2016-12-16 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER