Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Kanske finns ändå en god tanke bakom David Moyes prat om Sunderlands brist på brittiskhet

Det har inte varit David Moyes bästa veckor i livet får man anta. Sunderland ser dödsdömda ut i botten av Premier League-tabellen, nedflyttning mer eller mindre garanterad. Han själv har dessutom först häcklats för några förflugna kommentarer om sitt sökande efter mer brittiskhet i Sunderland, och i dagarna kritiserats hårt för sitt beteende efter matchen mot Burnley i mars mot BBC-reportern Vicki Sparks som, något beroende av hur situationen beskrivs och tolkas, hotades med en örfil.

Kanske är det inte något som precis skall skämtas om. Men å andra sidan kan jag också känna att det finns tillräckligt många som tar det där med örfilen antingen med precis det fulla ansvar som det förtjänar, liksom vissa helt säkert till och med tar det på större allvar än så. Så kanske finns det ändå därför utrymme att skämta något om att kanske är det just att betrakta som ett prima exempel på good old brittiskhet att vilja örfila upp en kvinnlig reporter. Chat shit and get banged liksom.

Örfilen ältas i mängder av andra forum, för den som är intresserad. Själv tänkte jag ägna mig åt det där med brittiskheten som känns i alla fall fotbollsmässigt matnyttigare, men som ändå passerat hyfsat under radarn så här långt. Det är framför allt ett antal laguttagningar som David Moyes har gjort under säsongen som han motiverat med att han ville ha just denna brittiskhet i laget. Exempelvis petningen av Didier Ndong för att spela Jack Rodwell och Darron Gibson på mittfältet mot Burnley, en uttagning som förbryllade många.

David Moyes hänvisning till ett behov av mer brittiskhet verkar inte heller bara vara någon tillfällig mindfart. Han har hänvisat till det tidigare. När han i höstas valde att spela Billy Jones istället för Javier Manquillo. I början av säsongen när han pratade om Papy Djilobodji. Det verkar vara något som David Moyes i alla fall har funderat på och kommit fram till, även om det så klart inte är helt uppenbart exakt vad som menas med denna brittiskhet. Utöver stereotypen om hårt arbete och hårda tacklingar, blood and guts helt enkelt.

Som kunde förutses, och säkert i någon mening välförtjänt, så är det yttranden som likt gräddtårtor har slängts tillbaka rätt i ansiktet på David Moyes. Twitter och satirsidorna frossade gott och höll högtid. Att i England i dessa Brexitdagar kläcka ur sig något som låter ens en smula dumnationalistiskt får så klart också många i media att slipa knivarna. Rent fotbollsmässigt påpekade också flera att Didier Ndong ju i själva verket i hög utsträckning motsvarar den där brittiska stereotypen, att han i själva verket kanske är mer brittisk än vissa britter.

Men eftersom jag nu som person är något av en motvalls kärring och brukar se ett visst värde med att gå åt ”andra hållet” när resten av världen tjurrusar åt ett håll, så känner jag mig ändå manad att ställa följande fråga i formen av ett påstående: Tänk om David Moyes ändå tänker rätt?!

Naturligtvis inte i meningen att Jack Rodwell eller Darron Gibson i nuläget skulle vara bättre spelare än Didier Ndong, som tvärtom har varit en av Sunderlands bättre och mest effektiva spelare den här säsongen. Men eventuellt i meningen att vad som kanske i första hand måste börja prioriteras och värderas i Sunderland inte längre i första hand är ren teknisk spelarkvalitet utan hårt arbete och vilja att ge sig in i skiten, att stå upp och kämpa också i total motgång. Motivation slår klass som det brukar sägas.

Kanske är detta med brittiskhet också en attityd som skall förstås i sitt specifika sammanhang. Sunderland har kritiserats under många år för att värva runt och värva dumt till klubben. Varje ny manager har gjort sin spending spree där det har värvats spelare i bulk snarare än i kvalitet. Konsekvensen har blivit en spretig spelartrupp köpt utifrån många olika idéer snarare än en övergripande idé. Det är också en en trupp bestående av spelare som med viss rätt kritiserats för att vara mer intresserade av sig själva än av laget och klubbens framtid.

Möjligen är det i själva verket detta som David Moyes försöker adressera med sin möjligen något klumpiga referens till brittiskhet. Att han upplever en brist på lojalitet och hemkänsla. Att han vill ha en spelartrupp som äter, sover och andas Sunderland. Det är naturligtvis också något som kommer vara väldigt viktigt för honom att adressera på ett bra sätt om han ska lyckas vända Sunderlands trendkurva och på lite sikt först ta Sunderland tillbaka till Premier League, och sedan etablera dem där med sikte uppåt i tabellen.

Måste detta betyda att Sunderland bara ska ha brittiska spelare? Nej, inte nödvändigtvis så klart, och det var kanske just i det avseendet som Moyes uttryck var något klumpigt. Det skulle emellertid helt säkert inte skada för Sunderland vare sig att försöka värva systematiskt lite mer brittiskt, i den meningen detta betyder att de värvar bra spelare, i all synnerhet som de kan komma behöva göra det mer i The Championship. Än hellre skulle det så klart vara bra för Sunderland att dra mer nytta av sin produktiva akademi.

Med andra ord. Om vi väljer att ta David Moyes prat om ett behov av mer brittiskhet i Sunderland i den anda det förmodligen är avsett, och står emot lockelsen att i jakten på både billiga och enkla poäng göra oss själva till alldeles för mycket bokstavsfundamentalister, så kan man ändå ana någon slags god tanke under en slöja av tokighet. Kanske visar det också att David Moyes redan har börjat tänka på framtiden med Sunderland, och börjat planera för hur han under svåra omständigheter ska lyckas vända Sunderland rätt igen.

Det är svårt att se att så många andra alternativ kommer stå David Moyes till buds i dennes försök att reparera sin managerkarriär. Han är med andra ord i någon mening klubbens gisslan. Ellis Short vill sälja Sunderland och hade helt säkert räknat hem en nedflyttning redan innan säsongen. David Moyes var den manager han ville ha på lång sikt, med detta som vetskap. I åratal har Sunderland greppat efter halmstrån och bytt manager efter manager för att rädda sig kvar i Premier League. Till sist har de valt en annan väg.

Bara två saker kan störa den tankegången. Om Gordon Strachan får sparken som Skottlands förbundskapten och David Moyes erbjuds jobbet som dennes ersättare. Eller om Ellis Short lyckas i sitt försök att sälja Sunderland och en ny ägare har andra tankar kring managerposten. David Moyes är däremot inget dåligt namn för Sunderland att ha med sig i The Championship, så nya ägare har kanske inga omedelbara skäl att vilja byta ut honom. Och nya ägare kan ju också ändra förutsättningarna till det bättre också för Moyes.

Två saker förresten? Kanske är det i själva verket tre saker som nu kan störa tankegången. Det blåser rejält kring David Moyes för närvarande efter dennes fadäs med den kvinnliga BBC-reportern. Det verkar inte som om Sunderlands ägare och klubbledning vill ge honom sparken för detta, tvärtom har de uttalat sig i motsatt riktning. Men beroende på vilka ben här storyn faktiskt får, och hur Moyes och Sunderland själva faktiskt hanterar den, så kan Sunderland hamna i en situation där de helt enkelt blir tvingade att ge Moyes sparken.

Det vore på något sätt väldigt brittiskt även det. Hade David Moyes å andra sidan varit amerikan så hade han kanske istället blivit vald till president.

Publicerad 2017-04-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons