Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Där finns mycket mer som skiljer Atlético Madrid från Leicester än som förenar

Kanske var det en tillfällighet, kanske inte, att Claudio Ranieri i måndags kväll gjorde sitt första riktiga framträdande i engelsk fotboll, bara några dagar innan Leicester skall spela sin kvartsfinal i Champions League, en kvartsfinal som Ranieri mer än någon annan har bidragit till att ta Leicester till. Likt faderns spöke i början av Hamlet påminde han oss om att någonting var ruttet i staten Leicester.

Nu var det så klart inga uttalade uppenbarelser som Claudio Ranieri levererade i Monday Night Football. Det är han så klart diskret och diplomatisk nog för att undvika. Han vidhöll med emfas att han inte alls trodde på att spelarna hade konspirerat för att få bort honom från klubben. Däremot mer än antyddes att personer i klubben hade motarbetat honom och hällt gift i klubbledningens öron vid mer än ett tillfälle.

Personer i klubbledningen är medlemmar i den tränarstab som är kvar sedan Nigel Pearsons tid som manager. Av vilka Craig Shakespeare uppenbarligen är den som har haft mest att vinna, som redan de gamla romarna hade sett på saken. Ett tänkesätt som nog inte är främmande för en italiensk manager som Claudio Ranieri. ”Han var en lojal assistent”, säger Ranieri om Shakespeare, vilket torde vara diplomatins motsvarighet till långfinger och pungspark.

Att Claudio Ranieri friskriver spelarna från ansvar kan självfallet vara ett uttryck för en managers benägenhet att vilja skydda sina spelare. Att fortsätta visa lojalitet även med dem som svikit – ”Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör!” Det kan däremot också vara en nickning till insikten att spelarna möjligen blev ett problem eftersom vissa i tränarstaben underblåste snarare än lugnade spelarnas normala reaktioner av oro och frustration i motgång.

Leicesters beslut att sparka Claudio Ranieri har naturligtvis rättfärdigats i efterhand. Åtminstone pragmatiskt om inte moraliskt. Det är självfallet svårt att klaga på ett utfall om fem raka segrar i Premier League som i praktiken har säkrat nytt kontrakt åt ett tidigare nedflyttningshotat Leicester, liksom ett avancemang till Champions Leagues kvartsfinaler. Kanske säger detta inte lika mycket om Claudio Ranieri som om att situationen hade blivit omöjlig.

Det är mer osäkert hur mycket beröm som bör ges Craig Shakespeare med flera för denna uppryckning. Det har handlat om fem matcher i ligan, under en hyfsat lugn period, med klart överkomliga matcher, det är inget sensationellt facit. Vad det kanske mest av allt handlar om är en mycket markant regression till medelvärdet för Leicester, som John Goddard och Stephen Dobson har konstaterat att ny manager-effekten framför allt är ett uttryck för.

Mot Everton i söndags tog det förvisso tvärstopp. Och det mesta talar så klart för att det knappast kommer gå bättre när Leicester nu skall försöka betvinga Atlético Madrid i Champions League, den motståndare bland kvarvarande klubbar som förmodligen passar dem allra sämst. Om det hela tiden var osannolikt, om än på intet vis otroligt, att Leicester skulle kunna besegra Sevilla, så är det på gränsen till omöjligt för dem att vinna mot Atlético Madrid.

Det var en av höjdarna i Atlético Madrid, det spelar mindre roll vem, som nyss menade att Atlético Madrid är Spaniens och La Ligas motsvarighet till Leicester, i ett rätt uppenbart försök till storytelling. Det må vara sant så till vida att båda klubbarna har byggt sina framgångar på i första hand en organiserad defensiv och hög arbetsmoral. Men ungefär där upphör också likheterna. Skillnaderna är naturligtvis desto fler.

Atlético Madrid är ett lag bestående av världsstjärnor på ett flertal för att inte säga de flesta positioner. De har möjlighet att erbjuda dessa spelare en lön som i alla fall ligger i hyfsad paritet med vad kontinentens superklubbar kan erbjuda dem. De har sin hemvist i ett soligt Spanien, i Madrid. De kan erbjuda spelare näst intill garanterade toppstrider i La Liga varje säsong tillsammans med garantier om kontinuerlig Champions League-fotboll.

Det kunde knappast vara en värld mer skild än den i vilken Leicester lever. De har en spelartrupp bestående av den professionella fotbollens arbetarklass och har inga möjligheter att konkurrera på jämn fot med sina superklubbar. Där finns inga förutsättningar för dem att kunna garantera toppstrider, Champions League-spel eller europeiskt cupspel över huvud taget. Klimat, kultur och geografi talar knappast heller till deras fördel.

Om Atlético Madrid nu känner ett tvingande behov av att jämföra sig själva med en engelsk klubb i Premier League så vore det kanske i första hand Tottenham som kommer på tal. Vilket är imponerande i sig så klart men inte i närheten av samma dramatik i storytellingen som Leicester. Atlético Madrids förutsättningar är naturligtvis även bättre än Tottenhams. Alla fördelar Sevilla hade jämfört med Leicester, har Atlético Madrid i dubbla proportioner.

Leicesters chanser mot Atlético Madrid är naturligtvis mycket små, utan att vara helt obefintliga. Förhoppningen inför kvällens match är naturligtvis först och främst att kvartsfinalen lever inför returen på King Power Stadium, att det inte är avgjort redan ikväll. En nog så svår uppgift. När de åtta klubbarna i den här säsongens kvartsfinaler summerades på en lista så har det nog aldrig varit lättare att ”finna ett fel” än just den här säsongen.

Inte för att Leicester har fått någon hjälp i sina förberedelser, vilket engelska klubbar ju aldrig får från sina ligaorganisationer. Alla övriga sju klubbar i dessa kvartsfinaler spelade helgens ligamatch i lördags. Leicester ensamma fick spela i söndags, därtill den sena matchen. Varför det var omöjligt att låta Leicester spela på lördag kväll och byta tid med Bournemouth och Chelsea är omöjligt att begripa, TV-bolagen kan knappast ha haft något att invända.

Kvällens match kommer av naturliga skäl inte vara den som tilldrar sig det stora mediala intresset. Bayern München mot Real Madrid kommer naturligtvis monopolisera detta, inte utan goda skäl. Men det finns en historik också bakom mötet mellan Atlético Madrid och Leicester som alldeles säkert kan få Leicester att knyta nävarna lite extra.

http://www.telegraph.co.uk/football/2017/04/11/leicester-city-revenge-atletico-madrid-grudge-match/

Publicerad 2017-04-12 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER