Två saker kan hända ikväll på Stamford Bridge. Chelsea kan genom att vinna mot Middlesbrough ge sig själva chansen att säkra ligatiteln på fredag kväll mot West Brom. Genom att vinna skulle Chelsea också göra klart att Middlesbrough åker ur Premier League och tillbaka till The Championship efter endast en enda säsong tillbaka på övervåningen.
Matchen mellan Chelsea och Middlesbrough spelas också mot bakgrunden av nyheten att N’golo Kanté och Eden Hazard har utsetts som etta och tvåa i de engelska fotbollsskribenternas utmärkelse till årets spelare. Den här gången kom alltså journalisterna fram till samma sak som spelarna. Premier Leagues två bästa spelare under säsongen spelar i Chelsea.
Att just dessa båda spelare lyfts fram som Chelseas bästa spelare är något vissa vill se som emblematiskt för Chelseas kvaliteter som fotbollslag. En spelare vars uppgift till stor del är att förstöra motståndarnas spel samt en annan spelare vars effektivitet inte minst ligger i dennes blixtrande omställningar. Det är enkelt, det är rustikt, det blir ett sätt att förringa Chelseas överlägsenhet.
Det har varit ett av säsongens genomgående teman, inte minst av Chelseas motståndare, att försöka hitta och formulera förklaringar till Chelseas plats i toppen av tabellen som inte utgår från det till synes uppenbara att Chelsea helt enkelt är ett bättre fotbollslag. Bockfoten är så klart uppenbar, då alternativet vore att acceptera idén att det egna laget är ett sämre fotbollslag.
Där finns naturligtvis den uppenbara förklaringen, att Chelsea vinner ligan enbart på grund av att de till skillnad från majoriteten av sina motståndare helt har sluppit europeiskt cupspel. Naturligtvis är det något som har varit Chelsea till hjälp, men det kan så klart inte vara huvudförklaringen. Tottenham slutar trots allt god tvåa med ett hektiskt europeiskt cupschema.
En annan och mer långsökt variant har varit att närmast beskriva Chelsea som ett sorts undantag i stil med Leicester förra säsongen. Chelsea slutade ju trots allt tia förra säsongen menar de som driver den här tesen. Som om det vore den här säsongens topplacering som var det sjuka undantaget, snarare än just förra säsongens tiondeplats. Oh, behave!
Den kanske mest klassiska förklaringen verkar vara att Chelsea helt enkelt inte spelar ”bra fotboll”, att de inte är lika offensiva eller roliga att titta på som några andra av de engelska storklubbarna. Vilket möjligen är en något bekäftig förklaring givet att dessa andra storklubbar själva erbjuder nog med tillfällen då det är lika roligt att se dem spela som att se färg torka.
Men att N’golo Kanté och Eden Hazard utses till ligans två bästa spelare passar väl in i den historieskrivningen. Chelsea kan reduceras ned till mer eller mindre ett rent kontringslag, vilket knappt är halva sanningen. Inte ens Leicester var ett rent kontringslag. Och så länge det har funnits lag som har förlorat mot kontringsskickliga lag så har detta beskrivits som fegt och lägre stående.
Det där har tagit absurda uttryck i Premier League under senare år, händelsevis sammanfallandes med att de superklubbarna har blivit sämre och sämre på just försvarsspel, vilket i sin tur händelsevis sammanfaller med att de presterat sämre och sämre i europeiskt cupspel. Men att hävda att något är mindre viktigt eller mindre värt är ett sätt att hantera sina egna brister på just detta.
Det har funnits någon form av systematisk motvilja mot att ge Chelsea det förbehållslösa beröm som ett mästarlag faktiskt förtjänar, i synnerhet sett till att Chelseas titelseger den här säsongen har varit mer imponerande och dragits i land på ett mer beundransvärt sätt än den stora majoriteten av andra ligasegrar under Premier League-eran.
När andra managers i Premier League beskriver Chelsea gör de det ofta i termer som att de är bättre tränade, och orkar mer. Andra beskriver deras taktiska system som enkelt och svårt att spela mot. Ytterligare andra väljer att poängtera hur kliniska och effektiva laget är. Det hör inte till vanligheterna att mästarlag beskrivs i sådana termer.
Där finns naturligtvis de mer självförhärligande exemplen. José Mourinhos sätt att beskriva Chelsea som ett ”fantastiskt defensivt lag” ska naturligtvis bara ses som ett sätt att dekonstruera en vanlig kritik mot honom själv. Pep Guardiolas beskrivning att Chelsea bara är ”mer effektiva i de båda straffområdena” blir ett sätt att avfärda egna tillkortakommanden mest som tur och tillfälligheter.
Andra kanske kan betraktas som mer neutrala. Eddie Howe i Bournemouth beskrev exempelvis Chelsea som ”doing very well, with the system they play”, min betoning. Andemeningen till synes att systemet inte är det system han tycker är bra. Evertons Ronald Koeman beskrev det som att Chelsea inte behövde ”play to a high football level to know they will win a game.”
Något kattiga kommentarer kan tyckas. Det har uppstått någon form av retorik i och runt Premier League som verkar gå ut på att underhållning är fotbollens överordnade syfte. Men längs vägen har underhållning blandats samman med kvalitet, eller rättare sagt har det gått mode i att acceptera rena kvalitetsbrister för att det leder till underhållning.
Det här är naturligtvis socialt konstruerat nonsens. Det måste vara den enda rimliga ambitionen att spela en fotboll som är både underhållande och högkvalitativ. När Premier League-klubbarna hade sin topperiod mellan 2005 och 2010 höll lagen väldigt hög kvalitet både defensivt och offensivt, samtidigt som de spelade en oftast underhållande och specifik fotboll.
Längs vägen har det där till viss del gått förlorat. Värdet med en stark defensiv har glömts bort i ambitionen att leta efter spelskickliga och offensivt inriktade mittbackar. Det har blivit viktigare att passa runt bollen på ett visst sätt istället för att premiera en snabb och effektiv anfallsfotboll. Att följa mallen har blivit viktigare än att bryta sin egen mark och bana sin egen väg.
Chelsea har den här säsongen slängt en apterad handgranat rätt in bland de där föreställningarna. De har inte offrat kvaliteten på underhållningens altare, de har prioriterat ett starkt försvarsspel liksom de har prioriterat ett effektivt anfallsspel. De har värderat att vinna över allt annat, och det har samtidigt varit väldigt underhållande att följa.
Andra klubbar som har ambitionen att ta upp konkurrensen med Chelsea under de kommande säsongerna kommer inte ha råd att kompromissa med kvalitet i vare sig försvarsspel eller anfallsspel i syfte att prestera underhållning i sin allra mest subjektiva form. De måste återvända till insikten att den mest objektiva och beständiga formen av underhållning är att vinna.
Det är på dagen fyra år sedan Alex Ferguson meddelade sitt beslut att sluta som manager för Man Utd. Kanske försvann något med synen på värdet i att vinna med honom, en balanserande personlighet kring allt annat populistiskt brus om identitet och tippytappy-fotboll. José Mourinho har alltid på sätt och vis varit möjlig för motståndarna att avfärda som en motsvarande balans.
Det krävdes kanske således Antonio Conte och Chelsea för att bryta mönstret och påbörja processen bland Premier Leagues alla klubbar, men i synnerhet dess storklubbar, att producera kvalitet i första hand och underhållning som en följd av detta. Det verkar vara ett systematiskt tema under säsongen att inte vilja ge Chelsea den cred och det beröm de förtjänar som mästare.
Men den insatsen innebär att Chelsea och Antonio Conte förtjänar allt beröm, och kan även göra Chelsea till den på sikt mest betydelsefulla engelska ligamästaren sedan Man Utd bröt just deras dominans för tio år sedan, eller deras eget genombrott för tolv år sedan då de bröt upp Arsenals och Man Utds hegemoni och lade grunden för det mer moderna Premier League.
Credit where credit is due. Det finns mästarlag som kommer och mästarlag som går, men långt ifrån alla mästarlag skapar något som får långsiktig betydelse och verkligen består.