FA-cupfinalen mellan Arsenal och Chelsea visar upp den engelska fotbollens dialektik

Chelsea kan å sin sida rycka på axlarna åt detta. De är Englands för närvarande bästa fotbollslag som precis har vunnit ligatiteln på ett mycket övertygande sätt. De har själva en anrik tradition i FA-cupen. Chelsea har i själva verket vunnit flest FA-cuptitlar av alla under de senaste tio åren, och har ikväll chansen att ta sin andra Double på åtta år. De bryr sig nog mycket lite om Arsenals meriter i FA-cupen.

Arsenal kommer till FA-cupfinalen med gott självförtroende sedan de trotsat förväntningarna och förhandstipsen redan i semifinalen där de besegrade Man City på ett till sist övertygande sätt. Arsenal är naturligtvis nederlagstippade i den här finalen precis som de var i semifinalen, men vet inte bara som någon vacker floskel att de kan vinna matchen ändå, de vet det också i kollektiv handling.

Chelseas självförtroende inför FA-cupsemifinalen är knappast sämre både efter att ha vunnit ligan och efter att själva i FA-cupsemifinalen ha besegrat deras främste utmanare om benämningen Englands bästa fotbollslag. Det var många som tvivlade på Chelsea inför semifinalen mot Tottenham men Chelsea tystade i den matchen alla sina tvivlare. De känner naturligtvis inga som helst tvivel inför FA-cupfinalen.

Arsenal fäster naturligtvis sina förhoppningar till lagets stora stjärna, Alexis Sanchez. Denne Sanchez som omges av så många olika rykten för närvarande men som trots att han varit stundtals utskälld och uthängd under säsongen av sin egen lagledning ändå har presterat i match efter match där så många andra spelare i laget har svikit. I vått och i torrt, i medvind såväl som i motvind, så har målen och passningarna ändå alltid kommit från Alexis Sanchez.

Chelsea förlitar sig på samma gång på sin fixstjärna, Eden Hazard. Av många ansedd som Premier Leagues just nu allra bäste spelare. Briljant som kanske ingen annan och en kreativ kraft i Chelseas offensiv som har bidragit till att göra laget formidabelt. Visade genom sitt inhopp i FA-cupsemifinalen mot Tottenham att han har skickligheten och mentaliteten att avgöra de riktigt stora fotbollsmatcherna.

Arsenal som rent taktiskt har tagit ett stort blad från Chelseas och Antonio Contes notbok under säsongen. Måhända var det något av en nödlösning när Arsene Wenger gick över till den så kallade trebackslinje som Chelsea populariserat tidigare under säsongen. Det har dock andats nytt liv i Arsenals säsong. Men något av ett problemområde inför finalen med tre ordinarie spelare borta från backlinjen i Koscielny, Gabriel och troligtvis Mustafi.

Chelseas taktiska evolution under Antonio Conte har å sin sida även den en form av intellektuell skuld till Arsenal. Det var Chelseas svidande 0-3-förlust mot just Arsenal i säsongens början som fick Antonio Conte att tänka om taktiskt och därefter gå ned på sin så kallade trebackslinje, eller kanske rättare sagt i alla fall bestämma sig för att ta steget. Därefter följde 13 raka vinster som lade hela grunden till Chelseas ligatitel.

Arsenal vars hela säsong mer eller mindre står och faller med den här FA-cupfinalen. En säsong som har varit i lika delar omtumlande och förnedrande, under vilken Arsenal till sist fick se Champions League-fotbollen, den ambition och identitet klubben har hållit fast vid under tio långa år, åtminstone för en säsong framåt gå upp i rök. FA-cupen är föga tröst för detta men i alla fall ett sätt att avsluta säsongen på ett positivt sätt.

Chelsea vars säsong näppeligen kan bli så mycket bättre redan, men där FA-cuptiteln naturligtvis vore ett perfekt sätt att avsluta säsongen på, och ännu ett bevis på klubbens status och lagets styrka och sammanhållning. Desto sötare naturligtvis om FA-cuptiteln plockas hem efter att ha besegrat först Man Utd i kvartsfinalen, Tottenham i semifinalen och sedan Arsenal i finalen. Var inte diskussionen om Englands bästa lag stängd innan så vore den det då.

Arsenals vars hela sätt att tänka och vara utgår från en idé om värdet med stabilitet. Arsene Wenger har varit manager i 20 år. Arsenal har gjort saker på sitt sätt, övertygade som de har varit om det sunda i sina metoder. Men med stabiliteten har kommit en ovilja till förändring och därmed en oförmåga till utveckling. Paradoxalt nog är det strävan efter stabilitet som skapat den turbulens som nu skakar klubben inifrån och utifrån.

Chelsea som på de flesta sätt i dessa avseenden är Arsenals raka motsats, där stabilitet inte har getts något egenvärde alls. Chelsea har bytt manager tio gånger under de senaste tio åren. Men under samma tidsperiod har Chelsea plockat hem tre ligatitlar, tre FA-cuptitlar, en Ligacuptitel, Champions League och Europa League, jämfört med Arsenals två FA-cuptitlar. Ambition snarare än stabilitet har motiverat Chelsea.

Det mesta talar kanske för att det här blir en FA-cupfinal som mycket tydligt symboliserar just denna skillnad mellan de båda klubbarna. Arsenal må ha vunnit två FA-cuptitlar de senaste tre åren. Men att besegra Chelsea i en cupfinal på Wembley är en helt annan nöt att knäcka än att vinna mot Hull City och Aston Villa. Då var Arsenal överväldigande favoriter. Nu är det kanske inte någon skräll om Arsenal vinner, men det vore ändå överraskande.

Det ska naturligtvis inte vara på det sättet. Och just därför gör det heller ingen skillnad om Arsenal faktiskt skulle vinna FA-cupen idag. Deras behov av förändring och utveckling inför nästa säsong är ändå uppenbart, precis lika uppenbart som Man Utds behov av förändring var i slutet av förra säsongen trots att de vann FA-cupen. Bara något dygn senare var Louis van Gaal sparkad som manager.

Riktigt så drastiskt måste naturligtvis inte Arsenal gå tillväga. Vad som måste ske är förändring. Först därefter kommer frågan om verklig och meningsfull förändring är möjlig att uppnå med eller utan Arsene Wenger som manager. Att det inte är en helt enkel fråga märks på konflikterna inom klubben. Det mesta talar för att Arsene Wenger stannar kvar i Arsenal. Ändå finns där möjligheten att detta är Arsene Wengers sista match som Arsenals manager.

Vilket åtminstone i efterhand kan komma att ge dagens FA-cupfinal inte bara symbolisk utan därtill historisk betydelse. Frågan är så klart om utfallet i matchen har någon reell betydelse. Kommer Arsene Wenger se en vinst mot Chelsea som ett argument för att fortsätta eller som ett bra tillfälle att tacka för sig? Kommer Arsene Wenger se en förlust mot Chelsea som spiken i sin egen kista eller som ett skäl att fortsätta slåss för sitt eget eftermäle?

Arsene Wenger som under så många år gick utan att vinna några titlar alls med Arsenal men ivrigt ihärdandes att sluta bland de fyra bästa och få spela i Champions League var som att vinna en titel, och en viktigare titel än någon av de båda cuperna. Den gamla klassikern med fourth place trophy. Historien är ofta ironisk. Här är den stora ironin naturligtvis att Arsene Wenger riskerar avsluta inte bara säsongen utan hela sin karriär i Arsenal med att faktiskt vinna en titel, men missa Champions League.

Ändå är det bara dagens bästa möjliga utfall för Arsenal. Chelsea har å andra sidan möjligheten att göra vad bara två engelska klubbar har gjort tidigare, nämligen vinna en dubbel dubbel, det vill säga The Double två gånger. Och på så vis göra en i övrigt fantastisk säsong perfekt. Det är som synes två helt olika utgångspunkter för Arsenal respektive Chelsea. Hur det sedan översätts i press eller desperation i själva matchen är svårt att säga på förhand. Det enda vi vet är att varken Arsenal eller Chelsea vill stå där som förlorare efter matchen.

Och om någon undrar varför FA-cupfinalen sparkar igång på den något märkliga tiden 18:30 så beror det såvitt jag kan förstå på att den skotska FA-cupfinalen mellan Celtic och Aberdeen sparkar av klockan 16:00. Lite broderligt samarbete så där. Naturligtvis en alldeles utmärkt förrätt till den vankandes huvudrätten. Det skvallras till och med om att det finns lite olika efterrätter att välja mellan för den som möjligen har lite plats kvar innanför västen sedan röken skingrats på Wembley.

Vilken fantastisk fotbollslånghelg vi har framför oss!