Det har pratats om José Mourinhos facit i cupfinaler, men lite i skymundan så har faktiskt Arsene Wenger även han ett facit som minst sagt imponerar i cupfinaler. Åtminstone i FA-cupen. Där har Arsene Wenger deltagit i hela åtta finaler och vunnit sju av dem. Det är ett på alla sätt och vis enastående facit och något han är helt ensam om i världen.
Kanske var det även Arsenals erfarenhet som lag av FA-cupfinaler som gav sig till känna i en på många sätt utmärkt FA-cupfinal. Det var Arsenals tredje FA-cupfinal på fyra år, efter att ha vunnit de två tidigare. De känner igen rutinerna, de känner igen känslorna, de känner igen gräset, ljuden, dofterna och smaken av en FA-cupfinal på Wembley.
Chelsea har så klart spelat FA-cupfinaler även de, men inte detta Chelsea. Det såg stelt och nervöst ut. N’golo Kanté som normalt är betongsäker i sitt spel gjorde vad som måste vara hans sämsta match på engelsk mark. Det var hans första cupfinal. Victor Moses fick ett hjärnsläpp han inte kommer vilja berätta om för sina barn eller barnbarn, även han en neofyt.
Antonio Conte, så otroligt framgångsrik han ändå varit som manager för först Juventus och nu för Chelsea, har aldrig vunnit någon cupfinal över huvud taget som manager, och har i själva verket bara haft ansvar för en enda. Vilken trygghet och vilka erfarenheter kunde han förmedla till sina spelare? Bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter. Nästa gång går det bättre.
Arsenal gjorde å sin sida sin bästa match för säsongen. En säsong som i allt övrigt har varit att betrakta som en enda lång missräkning. Men från den första minuten till den sista minuten av matchen så pressade Arsenals spelare högt och kollektivt, de slet, de kämpade, de tacklade, de rensade och de gav aldrig upp en centimeter.
Huvudena var inte alltid kalla, men det här var en match och en kväll för hetta, inte för kyla. Det var som om Arsenals spelare tillsammans efter en lång och utdragen förnedring spelade för sin egen stolthet, för Arsene Wengers stolthet och för supportrarnas stolthet. Vilket i själva verket var precis vad de också gjorde!
Vi vet alla exakt vilka tankar som flög igenom våra huvuden när Chelsea med endast tio man kvar på planen kvitterade till 1-1. Det var kanske tankar som en del av oss försökte vifta undan så snabbt som bara möjligt, men genom huvudena flög de lik förbannat. Det kan de mycket väl ha gjort också hos Arsene Wenger och Arsenalspelarna.
Men den här gången, istället för att som så många gånger förr kollapsa mentalt, fysiskt och organisatoriskt, så gick Arsenal istället upp och gjorde själva ett mål bara någon minuten därefter. Det var Arsenal som var fysiskt starkast i den här matchen. Det var Arsenal som var mentalt starkast i den här matchen.
Den segern är kanske i själva verket större och viktigare än själva FA-cuptiteln.
Det är inte en FA-cuptitel som i något väsentligt förändrar den grundläggande analysen kring Arsenals säsong eller Arsenals bredare problem. Men det är en FA-cuptitel som visar att det i alla fall finns en förutsättning att inleda den förändring i Arsenal som är absolut nödvändig för att laget ska kunna konkurrera om mer än endast udda cuptitlar, oavsett utfall i managerfrågan.
Vi kan ha våra aningar om hur Arsene Wenger ser på sin framtid efter den här säsongen i Arsenal. Men ingen av oss vet naturligtvis ännu, även om det helt säkert kommer bli mycket tydligt under veckan. Hur som helst är det här en FA-cuptitel som återger honom någon form av värdighet igen. Arsene Wenger förtjänar så klart kritik, men inte de avarter sådan kritik ofta medför.
Vad FA-cuptiteln emellertid inte gör är att immunisera honom från den högst motiverade kritik han har fått under säsongen. Hans förespråkare menade inför FA-cupfinalen något tendentiöst att Arsene Wengers position inte skulle bedömas enbart utifrån 90 minuter på Wembley. Nej, naturligtvis inte. Det gäller självfallet i vinst såväl som i förlust.
FA-cuptiteln har gett Arsene Wenger en bonuschans, ett wild card att ta till sig den motiverade kritik som riktats mot honom och hans lagbygge. Vad som händer härefter, hur han väljer att förvalta denna bonuschans och detta wild card, är helt och hållet upp till honom själv. Väljer han att bortse från detta så vann Wenger kanske ett slag här ikväll, men förlorar garanterat kriget.
Här och nu kan Arsenal och Arsene Wenger hur som helst njuta av att ha genomfört en mer eller mindre perfekt fotbollsmatch, därtill i en FA-cupfinal på Wembley. Det är få förunnat och kanske ännu färre man unnar det. Arsene Wenger är en av dem.