”Sometimes, when I try to understand a person’s motives, I play a little game. I assume the worst. What’s the worst reason they could possibly have for saying what they say and doing what they do? Then I ask myself: How well does that reason explain what they say and what they do?”
Är det egentligen möjligt att säga något om Arsenal som inte redan har sagts om och om igen? Ett Arsenal som ständigt upprepar sig och aldrig visar några tecken på förändring leder naturligtvis till att de som måste kommentera Arsenal ständigt upprepar sig även de. Dessutom med en tilltagande känsla av ren och skär uppgivenhet.
Arsenals problem har inte med spelartruppens kvalitet att göra. Ett annat ledarskap med en annan kravbild och exakt samma Arsenal i övrigt skulle vara ett helt annat men ett betydligt bättre fotbollslag. Att således reducera Arsenals problem till omotiverade spelare som helst ska deporteras, eller inbilla sig att värvningar ska lösa problemen, är naivitet i dess mest rena form.
Arsenals problem är inte taktiska till sin natur, även om ett bristfälligt taktiskt tänkande är ett allvarligt symptom på Arsenals problem. Men samma brister som vi har kunnat eller tvingats observera under många år med Arsenals traditionella taktiska uppställning finns kvar även med det så kallade Nya Systemet. Det var en hail mary som gav en kortsiktig förändringseffekt.
Arsenals problem är organisatoriska och kulturella. Det är en klubb i avsaknad av ambition och vinnarkultur, en klubb som inte kan sluta låta sig nöja med att vara nästan bäst eftersom de under så lång tid har nöjt sig med att vara nästan bäst eftersom de en gång i tiden började låta sig nöja med att vara nästan bäst. Det var bekvämt så länge en illusorisk framtid kunde lockas med och innan en bister verklighet hann ifatt och förbi dem.
Accountability är ett populärt och användbart ord i sammanhanget. Att hållas ansvarig för sina faktiska prestationer. Arsenal är en organisation som till synes helt saknar accountability. Stan Kroenke håller inte Arsene Wenger ansvarig för lagets prestationer som helhet, och Arsene Wenger verkar å sin sida inte hålla spelarna ansvariga för deras prestationer. Därmed tar heller ingen ansvar.
Om något råder omvänd accountability. Arsenal ramlar ur Champions League förra säsongen efter en säsong som uppvisar samma brister som har varit klara och tydliga under många år. I en normalt fungerande organisation hade detta lett till en genomgripande utvärdering och vissa ofrånkomliga beslut. Arsenal svarar upp med att ge Arsene Wenger ett nytt kontrakt om två år med en årlig löneökning om £2m.
Det vore en billig poäng att prata om en maktfullkomlig Arsene Wenger. Och det är förvisso ett problem att det i praktiken verkar vara Wenger själv som bestämmer om han sitter kvar som manager eller ej. Det ska inte rätteligen vara hans beslut att fatta. Men inte minst tror jag det även är att göra honom själv och hans eftermäle en allvarlig otjänst.
För det sorgliga med detta, som Arsene Wenger antingen inte ser eller inte är kapabel att göra något åt, är att han själv har blivit en del av problemet mer än en del av lösningen, och ju längre han klamrar sig kvar desto mer kommer det tära på det arv han lämnar efter sig. Detta är inte bara ego, även om det nog finns där, men lika mycket att vilja städa upp efter sig själv. Men någon annan borde kunna se och fatta beslutet att det är dags att släppa taget.
Men ingen tar eller vill ta det ansvaret och alltså sitter Arsene Wenger kvar som manager för Arsenal, men under politiskt allt besvärligare förutsättningar. När kraven på ansvar och förändring inte existerar inom Arsenal så förekommer de desto tuffare utifrån, både via media och supportrar. Arsene Wenger börjar därför alltmer likna en utsatt gammal senator som tvingas bedriva politisk kampanj för att övertyga väljarna att välja om honom ytterligare en period.
Alltså återkommer vi till Petyr Baelishs ovan citerade redogörelse för sitt sätt att tänka och analysera sin omgivning. Om vi skulle anta det värsta, att Arsene Wenger säger vad han säger och gör vad han gör för att han driver en politisk kampanj för att hålla sig själv kvar som Arsenals manager, hur skulle i så fall denna ambition kunna förklara sådant han säger och sådant han gör?!
Att gå igenom varenda handling och ord vore naturligtvis ogörligt. Men vettigt är kanske att börja med de enorma frågetecken som finns angående söndagens laguttagning mot Liverpool. Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger väljer att ta ut uppenbart omotiverade spelare på fel position och samtidigt välja att placera på bänken exempelvis lagets nyss värvade stjärnanfallare?
Här hävdar Wenger så klart att Alexandre Lacazette behöver anpassa sig, men det är självklart lätt insett struntprat. Men kan det vara så att Arsene Wenger förmodligen inser att matchen på Anfield kan bli riktigt besvärlig och med sin laguttagning försöker ge sig själv några vettiga outs. Resultatet kan skyllas på spelarna, och så är ju inte deras bäste anfallare riktigt inspelad ännu.
Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger lika plötsligt som oväntat under våren gjorde sitt taktiska byte till en 3-4-2-1-uppställning? Var det i själva verket en taktisk förändring baserad på sund analys och idéutveckling, uppbackad av ett genuint taktiskt arbete? Eller kan det vara så att det mest var en taktisk förändring ägnad att bemöta kritiken mot Arsene Wenger att han inte var villig till förändring?!
Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger så ofta försöker rita karikatyr över sina kritiker bland supportrarna som marginalfigurer som saknar tålamod och bara stödjer laget i medgång? Hur kommer det sig egentligen att Arsene Wenger kan säga efter förlusten mot Liverpool att Arsenal bara har gjort en dålig match den här säsongen och två bra matcher?
Vilket alternativ är värst, att han mörkar prestatationen eller att han helt enkelt inte ser problemet? För varje år som går förstärks intrycket att Arsene Wenger alltmer har börjat tappa greppet om verkligheten, med omedelbar effekt på dennes förtroende och auktoritet både bland nuvarande spelare och potentiella spelare. Arsenal befinner sig i ett kompakt mörker ur vilket bara finns en enda utväg.
Det brukar däremot sägas att de två parterna i ett dysfunktionellt förhållande ofta är de allra sista att inse att förhållandet är hopplöst. Att det krävs att det dysfunktionella förhållandet träffar rock-bottom för att det ska upplösas och de båda parterna gå skilda vägar. Då återstår så klart en för Arsenal möjligen något besvärande frågeställning. Är detta rock-bottom? Eller kan det bli värre, och vad innebär i så fall det?
Vill vi verkligen veta?!