Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

13v

Kan Pawel Cibicki vara ett svar på Leeds anfallsdilemma?

Förra säsongens framgångar för Leeds var något som i stor utsträckning tillskrevs Garry Monk, men bland spelarna var det kanske i första hand Chris Wood som med 27 mål på 44 ligamatcher bar laget nästan hela vägen fram till playoff. Att många ser det som mycket bekymmersamt att Wood sålts till Burnley är med andra ord vare sig märkligt eller omotiverat.

Leeds är knappast den enda engelska klubben att brottas med problemet att ersätta sin främste anfallare inför den här säsongen. Flertalet andra klubbar har valt den uppenbara metoden och värvat en direkt ersättare. Alvaro Morata till Chelsea, Romelu Lukaku till Man Utd, Alexandre Lacazette till Arsenal och så vidare. Många trodde Leeds skulle göra detsamma.

Det antogs att Leeds skulle värva en etablerad anfallare att ersätta Chris Wood men Leeds valde en annan metod. De har värvat flera anfallare, varav ingen av dem är att betrakta som etablerad anfallare. Det kan finnas flera tänkesätt bakom denna metod. Att ge spelartruppen bredd och konkurrens mellan flera spelare är ett. Att inte lägga alla ägg i en och samma korg är ett annat.

Det är inte en metod utan risk. Förhoppningen med att värva flera anfallare är självfallet att åtminstone en ska höja sig över de andra och fylla ut i det här fallet Chris Woods skor. Farhågan måste vara att ingen av dem faktiskt gör det i tillräcklig usträckning. Att i en situation där många är satta att ta ansvaret så leder det istället till att ingen gör det.

Thomas Christiansen och Leeds har nu ett brett urval av anfallare att välja mellan, utöver andra offensiva spelare i truppen. Kemar Roofe fanns redan i Leeds och har varit bra under säsongsinledningen, samtidigt som Leeds har värvat Caleb Ekuban, Jay Roy Grot, Pierre-Michael Lassoga samt, naturligtvis, det stora svenskintresset Pawel Cibicki.

När Pawel Cibicki alltså ger sig ut i det utländska proffslivet så kastar han sig onekligen ut i poolens djupa ände redan från början. Konkurrensen om speltid i Leeds kommer vara stentuff, allra helst som Cibicki är ny i klubben och inte kommer från någon av de större ligorna. Pressen på Leeds i EFL Championship och att ta sig upp i Premier League är dessutom enorm.

Det har varit ett vanskligt projekt för svenska anfallare att göra flytten från Allsvenskan till EFL Championship. Gustav Engvall och Marcus Antonsson gjorde båda den flytten inför förra säsongen. Ingen av dem fick mycket speltid i Bristol City respektive just Leeds för övrigt. Engvall är nu utlånad till Djurgården och Antonsson till Blackburn i League One.

Det finns ändå sådant som talar till Pawel Cibickis fördel jämfört med dessa andra svenska anfallare. Till skillnad från dem finns inte någon självklar anfallare att konkurrera med från början. Cibicki är även mer mångsidig som spelare liksom Thomas Christiansen är mer taktiskt eklektisk än Garry Monk. Dessutom har Cibicki en värdefull kollega och lagkamrat i Pontus Jansson.

Vad som måste beundras är orädslan att ändå välja detta som första steg. Det tyder på en vilja att utmana sig själv, att vilja utvecklas och att våga kliva utanför sin bekvämlighetszon. EFL Championship är knappast rätt miljö för curlade och arbetsskygga lyxlirare. Att lyckas i EFL Championship kräver råg i ryggen och hår på bröstet. Där blir en spelare snabbt vuxen, eller uppkäkad.

Under strålkastarljuset finns inget utrymme att gömma sig. Leeds är en av EFL Championships mest profilstarka klubbar, att de jagar uppflyttning till Premier League efter snart 15 år i skuggan är big news. Och det är mot anfallet som blickarna kommer riktas. Inledningen på säsongen är positiv med tre vinster på fem matcher, de två poängtappen har varit 0-0-matcher hemma på Elland Road.

Inte ett enda ligamål hemma på Elland Road hittills den här säsongen, fyra tappade poäng redan. Det är knappast något krisläge redan nu men det är inte heller en tendens som får hålla i sig. Något signifikativt för Leeds val av metod att rekrytera anfallare är kanske också att Leeds hittills sju ligamål har gjorts av sex olika spelare, varav flertalet från mittfältet.

Det kan naturligtvis inte beskrivas som någon svaghet att flera spelare deltar i målproduktionen för Leeds, men det måste vara som komplement till i alla fall en anfallare som levererar många mål, inte en kompensation för en sådan anfallare. I det avseendet känns det som att Leeds målproduktion hittills speglar risken med att ha spridit ansvaret på flera icke etablerade anfallare.

De här matcherna genomfördes självfallet innan landslagsuppehållet och innan transferfönstret stängde. Sedan dess har Jay Roy Grot, Pawel Cibicki och Pierre-Michael Lassoga samtliga kommit till Leeds. Långtgående slutsatser om Leeds anfallsspel är med andra ord alldeles för tidigt att dra. Vi vet bara att Leeds anfallsspel är ett frågetecken och Chris Wood en spelare som måste ersättas.

Thomas Christiansen och Leeds har inte valt den uppenbara metoden. De har valt att försöka ersätta Chris Wood kollektivt snarare än individuellt. Thomas Christiansens jobb hänger på att han lyckas i sitt uppsåt. Leeds säsong och uppflyttning till Premier League hänger på att det visar sig vara rätt beslut och rätt metod. Chris Wood var förra säsongen Leeds knytnäve och murbräcka.

Kanske säger det oss vad Leeds måste lyckas uppnå med sina fem anfallare. Om Leeds anfall den här säsongen ska visa sig tillräckligt slagkraftigt måste dess fem enskilda fingrar knytas till en näve.

Publicerad 2017-09-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER