Vid det här laget är historien välbekant. Wimbledon FC blir bestulna på hela sin klubb, sin historia och sin ligaposition i början av norska rövarbaroner som såg som sin uppgift att slå ihop klubben med Milton Keynes FC och flytta klubben till Milton Keynes, nästan tio mil norrut, bildandes MK Dons. AFC Wimbledon bildas av supportrar som inte accepterar förändringen, och laget får börja om långt ned i engelsk fotbolls nionde division.
Det här var något oförutsett inom engelsk fotboll. Detta att flytta klubbar från stad till stad var möjligen något som gick att hitta exempel på inom amerikansk idrott, men där var sport ändå mer affär, till skillnad från i England då, i alla fall enligt gällande självbild. Franchisetänkandet gick helt på tvären med hur detta med fotbollsklubbar sågs på i England, och protesterna blev omfattande, desto mer när flytten av klubben till Milton Keynes godkändes av FA.
Vart sympatierna landade är inte svårt att förstå. Många har följt AFC Wimbledon med stort intresse genom åren och deras oerhört framgångsrika resa upp från Combined Counties League där de började hela vägen upp till League One, en resa på sex divisioner på enbart 13 säsonger. Delvis så klart på grund av att Wimbledon FC var något av en kultklubb inom engelsk fotboll. Delvis för att många kände med dem.
MK Dons däremot blev den engelska fotbollens hackkyckling, dess svarta får och dess fula ankunge. Många menade och menar fortfarande att vad de gjorde var någon form av identitetsstöld på klubbnivå. Vissa, inte minst en hyfsat känd gästbloggare, vägrar exempelvis att ens kalla dem för MK Dons, endast syrligt refererandes till dem som Milton Keynes. Makalöst nog utsågs MK Dons för bara några år sedan till det näst mest hatade laget i brittisk fotbollshistoria.
Det är inte svårt att föreställa sig att detta måste vara ett ok att bära för MK Dons och alla inblandade i klubben. Att ständigt veta att vart de än åker så kommer de vara hatade inte så mycket på grund av något de faktiskt gör, utan för vilka de är och för vad de representerar. Det är inte heller något de har någon chans att ställa tillrätta. Det måste vara en speciell utmaning i ett sådant läge att bygga klubbkänsla och stolthet med spelare, ledare och supportrar.
Men är detta egentligen rättvist? Det finns naturligtvis ingen tveksamhet i att rikta både vrede och skuld mot de norska ägarna – Björn Rune Gjelsten och Kjell Inge Rökke – och mot Wimbledons tidigare ägare Sam Hammam som sålde klubben till dem, samt mot FA som svek både sin uppgift och supportrarnas förtroende när de godkände flytten. Men går det verkligen att lasta den nya klubben, dess ledning, dess supportrar och dess spelare för detta?
Det var inte de som lobbade för den här affären är värd att erinra sig. Det var inte Milton Keynes FC som tog sig för att med lömska metoder bara gå in och köpa upp en annan klubb med möbler, historia och allt. Det var Wimbledons egna ägare och styrelse som av ekonomiska motiv ville flytta klubben och såg till att så också blev fallet. Wimbledon FC upphörde inte att existera på grund av några yttre fiender, utan på grund av fiender inom den egna klubben.
MK Dons har i själva verket i efterhand gjort ganska mycket för att ställa saker till rätta mellan de båda klubbarna, och distansera sig från detta att de skulle ha försökt stjäla Wimbledons identitet och historia. Redan 2007 återlämnade de alla titlar och priser till AFC Wimbledon som ett medgivande att det inte var deras bedrifter. Kanske är detta med tabellplaceringen en surdeg, men nu spelar ju ändå båda klubbarna i samma division. Dags att släppa den saken kan tyckas.
Återstår gör då möjligen detta att MK Dons trots allt fortfarande kallar sig för just Dons. Historien är återbördad till AFC Wimbledon. Ligaplaceringen är inte längre en rimlig källa till bitterhet. Men namnet. Namnet kan alltjämt stryka AFC Wimbledons supportrar mothårs. Men som redan William Shakespeares Juliet frågade sig: ”Vad är egentligen ett namn? Det vi kallar för en ros, skulle med ett annat namn fortfarande lukta lika bra!”
Ett namn är en social konvention vars mening är socialt konstruerad. Det är något vi väljer att fästa en viss betydelse vid och något vi väljer att känna något för. Blir AFC Wimbledon mindre AFC Wimbledon för att MK Dons råkar heta Dons? Nej, naturligtvis inte! Men detta är rationellt resonerat. Vi ska nog inte räkna med rationalitet i några större doser när AFC Wimbledon och MK Dons möts ikväll i League One hemma på Kingsmeadow.
Det kommer alltid finnas en historia mellan dessa båda klubbar, eftersom en betydelsefull del av deras historia är gemensam. Därför är det inget märkligt, kanske till och med önskvärt, att där finns en rivalitet. Även om AFC Wimbledons supportrar är väldigt noga med att påpeka att det möjligen är ett rivalmöte, men definitivt inte något derby. De kan knappast förneka matchens innebörd, vilket de nog heller inte vill, men de kan förneka MK Dons någon särskild status.
Det är mänskligt att de skulle vilja göra det. Det vore också mänskligt att känna att det möjligen börjar bli dags att ge MK Dons a break. De har burit de sociala konsekvenserna av andras beslut och agerande länge nog.