Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

11v

Effektiv anfallsorganisation är en idéernas kamp mellan struktur och frihet

Det har framför allt pratats om försvarsorganisation de senaste veckorna. Vilket självfallet beror på att det har varit ett återkommande problem under senare tid för klubbar som Arsenal, Liverpool med flera. Vi har sett flera lag förlora matcher, tappa onödiga poäng och åka ur cuper till mycket stor del på grund av just bristande försvarsorganisation.

Anfallsorganisation är däremot något det inte pratas alls lika mycket om. Det är lite märkligt av framför allt två skäl. Dels att vi även har sett flera lag tappa onödiga poäng på grund av oförmåga att göra mål. Dels för att introduktionen av effektiv anfallsorganisation kan anses vara vad som för snart tio år sedan med Barcelona lyfte upp tidigare väldigt bra fotbollslag till en ny och högre nivå.

Kanske beror detta på det sätt vi ser på och förstår försvarsspel respektive anfallsspel. När det gäller defensiv och försvarsspel är vi inte alls främmande för att betrakta det som en kollektiv insats, ett samspel inom laget som bygger på samordning och organisation. När det gäller offensiv och anfallsspel är vi däremot mycket mer benägna att tänka i termer av kreativitet och individuell briljans, för så har vi alltid gjort.

Detta gällde även managers. Alex Ferguson uttryckte ofta sin idé att bygga laget kring ett stabilt försvarsspel men därifrån ge lagets offensiva spelare möjligheten att, som han sa, uttrycka sig själva på planen. Det här kunde vi se överallt, de stora lagen som Real Madrid och Barcelona bestod naturligtvis av världsspelare då precis som nu. Men anfallsidén var individualiserad, inte systematiserad.

Detta var paradigmskiftet som Pep Guardiola införde med sitt Barcelona. Han lyfte ett Barcelona som redan i grova drag hade världens bästa spelare genom att även ge laget världens bästa taktik, enkelt uttryckt. Han systematiserade lagets anfallsidé, skapade en organisation också för anfallsspelet, och lyckades smälta samman kreativitet och struktur till ett bländande skådespel.

Varje profet får sina följare. I Pep Guardiolas fotspår har ett flertal yngre och ytligt sett mer moderna managers dykt upp inom den europeiska och därefter den engelska fotbollen. Mauricio Pochettino, Jürgen Klopp, Antonio Conte, Mauricio Pellegrino, Thomas Tuchel med flera är alla exempel på tränare som utgår från en idé om värdet med en effektiv anfallsorganisation.

Det här har samtidigt fått äldre tränare att framstå som omoderna, i vissa fall i sådan utsträckning att de beskrivs som passé i professionell mening. Arsene Wenger, José Mourinho, Carlo Ancelotti med flera är alla managers som i olika utsträckning fått den anklagelsen slängd efter sig. I samtliga fall tränare som utgått från idén om värdet med individuell expressionism i anfallsspelet.

Verkligheten är självfallet aldrig riktigt så svart-vit. Varje lag och varje tränare placerar sig naturligtvis på olika platser längs skalan som blandningar av dessa båda rena idealtyper. Men fram träder hur som helst en rätt fascinerande tvekamp mellan två idésystem inom den moderna fotbollen, vart och ett med sina styrkor respektive svagheter.

Nackdelarna med den individuella anfallsidén är vanligt framförda. Den är alltför beroende av individuell briljans som rent taktiskt blivit för lätt för motståndare att gardera sig och kollektivt försvara sig mot. Den riskerar dessutom leda till en ej samspelad offensiv och ett anfallsspel som ofta blir för långsamt just därför. Den har de senaste åren setts som gårdagens anfallsidé.

Om nackdelarna med den kollektiva anfallsidén har det inte pratats alls lika mycket. Fördelarna är dessutom hyfsat uppenbara. Laget arbetar och anfaller som ett kollektiv vilket ger ett snabbt och samspelt anfallsspel, kapabelt att snabbt uppfatta och utnyttja blottor i motståndarförsvaret, med stora svårigheter för motståndarna att försvara sig mot ett kollektiv snarare än individer.

Det är svårt att säga emot detta i sin rent teoretiska form. För i den formen kan den kollektiva anfallsidén vara rasande effektiv. Kanske är det Pep Guardiola som med Barcelona, och även tydliga tendenser med Man City, kommit närmast teorin också i praktiken. Förmågan att skapa struktur som samtidigt förhöjer individuell kreativitet snarare än begränsar den. En svår kombination.

Kombinationen förutsätter naturligtvis världsklass i taktiskt arbete, men kanske förutsätter den även tillgång till spelare i absolut världsklass. Åtminstone för att komma så nära den teoretiska formen som möjligt. Det finns i alla fall mycket som tyder på det. För med bara ett något svagare spelarmaterial än i Barcelona de senaste tio åren visar sig nackdelarna med den kollektiva anfallsidén allt tydligare.

Tittar vi på andra klubbar med en uttalad anfallsorganisation, som Tottenham och Liverpool, börjar vissa mönster växa fram. Detta är båda lag som kan vara stundtals sprudlande i sitt anfallsspel och extremt effektiva när spelet väl fungerar och de får hål på sin motståndare. Andra gånger blir det däremot också tydligt hur de kan fullständigt köra fast utan någon tydlig idé hur de ska ta sig loss.

De senaste ligamatcherna för Tottenham och Liverpool är goda exempel. Båda tappade poäng på hemmaplan, mot Swansea respektive Burnley. Det kunde kännas som svårt att förstå. Båda lagen hade massor av bollinnehav och mängder med skott. Tottenham hade 28 skott och Liverpool 35 skott, ändå gör de bara ett mål tillsammans. De har mängder med skott, många chanser, men det är sällan särskilt bra chanser.

Det var ju detta som den kollektiva anfallsidén med tydlig anfallsorganisation var tänkt att åtgärda. Organisation bygger däremot alltid i någon mening på att mekanisera, att skapa förutbestämda mönster och metoder för i det här fallet spelarna att följa. Mekanik förutsätter dock i viss utsträckning enkla uppgifter, en stabil omgivning, att produkten är likformig samt att spelarna beter sig som är tänkt – kort sagt, förmågan att förutse.

Men en fotbollsmatch är inte alltid, kanske till och med sällan, förutsebar. De punkter som ett mekaniskt perspektiv förutsätter är sällan relevanta, i alla fall inte alla på en och samma gång. Att organisera är att systematisera och formalisera, men dilemmat är så klart att när väl det görs möjliggör det också för motståndaren att observera, analysera, planera för och destruera – även motståndaren kan förutse.

Det är kanske därför inte så märkligt att den svaghet som från och till går att skönja i inte minst Tottenhams och Liverpools anfallsspel är att det kan framstå som just alltför mekaniskt. Ett anfallsspel som har sina på förhand uttänkta mönster men som har svårt att anpassa sig efter andra förhållanden eller improvisera fram andra mönster när de första inte fungerar.

Kanske är det inte någon tillfällighet att Tottenham exempelvis med sådan regelbundenhet har så svårt att göra mål mot Swansea och Burnley när de samtidigt kan göra mål med relativ lätthet mot Dortmund. Självfallet är Dortmund ett bättre fotbollslag än både Swansea och Burnley, men kanske har Swansea och Burnley ett bättre eller mer fokuserat försvarsspel än Dortmund.

Det här ska knappast ses som något förkastande av den kollektiva anfallsidén eller av värdet med god anfallsorganisation. Däremot sätter det kanske fingret på att struktur och fokus på organisation som en form av kontroll kan ha tagits lite för långt i Tottenham och Liverpool, att balansen inte är perfekt mellan struktur och frihet, mellan kontroll och kreativitet. Att det finns värden i den individuella anfallsidén värda att bevara.

På precis samma sätt som det finns tydliga värden i den kollektiva anfallsidén som mer individualistiskt präglade managers kan bära med sig. Givet är hur som helst att även om frågan om försvarsorganisation känns rättfram så är frågan om anfallsorganisation alls inte lika självklar och okomplicerad. Det är en sorts idéernas kamp mellan struktur och frihet, kontroll och kreativitet.

Den vinner som hittar bäst balans mellan dessa idéer. Detta mer än något annat talar för att Man City vinner Premier League den här säsongen. Men kanske är det också att se som en ytterst preliminär förklaring till att det nu är de båda Manchesterlagen som befinner sig i toppen av tabellen. En förklaring värd att hålla i bakhuvudet vad säsongen lider.

Publicerad 2017-09-23 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER