Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

11v

Kan Tony Pulis undvika att det blir som ifjol med West Brom?

Mother! av Darron Aronofsky och med Jennifer Lawrence och Javier Bardem hade premiär för någon vecka sedan. På innehållsförteckningen beskrivs den som en psykologisk skräckfilm. Vad det betyder är inte alldeles självklart men klart är att filmen har gett upphov till vitt skilda reaktioner. Kritiker hyllar filmen samtidigt som tittarna förstår mer eller mindre ingenting.

Det är inget unikt med den här filmen, Darron Aronofskys filmer har ofta i alla fall försökt att utmana sina tittare, på gränsen till överdrift. Det påminner mig en hel del om den tidiga franska nya våg-filmen L’année dernière à Marienbad (Ifjol i Marienbad) av Alain Resnais som hyllats unisont av kulturkritiker genom åren men som egentligen inte är mycket mer än osammanhängande prettononsens.

Det är helt enkelt filmer man som kulturkritiker och filmrecensent ska tycka om eftersom det då visar att man har uppnått ett högre tillstånd av insikt. Det är med andra ord filmbranschens form av kejsarens nya kläder-test. Kanske lite på samma sätt som att beundra och uppskatta Tony Pulis kan sägas vara något av fotbollsskribentens kejsarens nya kläder-test och högre form av insikt.

Det kan tyckas som att jag talar i nattmössan här, och det ska sannerligen inte uteslutas. För är det något i Premier League som måste anses som finkultur så vore det väl snarast Pep Guardiola, som ju nästan står i grundlagen att man måste beundra. Men varje rörelse har sin motrörelse, alla skolor ger upphov till nya skolor, att även beundra Tony Pulis visar att man är mer än mainstream.

Men även om Tony Pulis knappast är fotbollsskribenternas våta dröm så har han i alla fall det gemensamt med Darron Aronofsky att han ofta gör tittarna upprörda, normalt sett eftersom han har ställt till det för ett av storlagen, att han frustrerar tittarna med en extremvariant av funktionell fotboll, och att hans sätt att spela fotboll ofta får tittarna att oförstående skaka på sina huvuden.

Tony Pulis är på så vis inte någon bekväm manager, han väljer sällan det bekväma alternativet att vara publiken till lags. Där många andra managers med olika grad av övertygelse pratar om vikten av att spela offensivt, vackert och underhållande pratar Pulis hellre om betydelsen av väsentligt mer dystra saker som försvarsspel, värdet av att hålla nollan, och inte tappa sina positioner.

Det har i någon mening varit framgångsrikt. Tony Pulis har aldrig åkt ur Premier League och har gett Stoke, Crystal Palace och West Brom placeringar i tabellen mer framskjutna än vad som möjligen motiveras av deras resurser och förutsättningar. Han lyckas alltjämt överraska. Redan inledningen på den här säsongen var bättre än väntat, även om det verkar vara på väg att normaliseras.

Det bär ändå emot att ösa beröm över Tony Pulis. Den fällan har varit alldeles för lätt att falla i tidigare. Inte minst förra säsongen när West Brom länge befann sig på tabellens övre halva utmanandes om europeiska cupplatser. Fram kom hyllningsapparaten innan West Brom nådde 40 poäng och plötsligt var det som om säsongen var slut för West Brom. Klart och betalt liksom. Lång näsa på oss.

Det måste rimligtvis vara Tony Pulis största begränsning som manager, oviljan eller oförmågan att tänka större med sina klubbar och verkligen lyfta dem även det eller de sista stegen. Han framstår onekligen som filmregissören som av outgrundliga konstnärliga skäl vägrar ägna sig åt mainstream och blockbusters, utan hänger kvar vid independents, med uppvänt finger mot borgerligheten.

Ändå vet vi att West Broms match mot Arsenal är precis en sådan typ av match Tony Pulis älskar. Inga större krav och förväntningar på att West Brom faktiskt ska vinna matchen, men en väldigt god möjlighet att sätta käppar i hjulet för den stora studion, att reta, frustrera och irritera med fysiskt spel och benhård organisation, att lura finfolket på konfekten och göra dem riktigt förbannade.

Det är kanske inte nödvändigtvis något som West Brom kommer uppleva som tillräckligt på längre sikt. Men i just sådana här matcher kan Tony Pulis mycket väl vara den allra bästa manager de över huvud taget kan ha. Funderingen som går att ha kring Tony Pulis som manager är däremot exakt densamma som kring Darron Aronofsky som filmregissör.

Har det möjligtvis gått för långt, kan det vara så att Tony Pulis finner så stort nöje och självtillfredsställelse i bara själva akten att trotsa konventionerna att det blivit något av ett egenvärde för honom, och som kanske är ofrånkomligt i ett sådant läge att det har gått till överdrift?! Hur länge dröjer det då innan Tony Pulis istället för Darron Aronofsky blir till den engelska fotbollens Alain Resnais?

Ett svartvitt sammelsurium utan någon som helst egentlig mål och mening, en absurd anomali i den nya våg som sveper över inte bara Premier League för närvarande utan engelsk fotboll som helhet. Förhoppningsvis visar Tony Pulis med West Brom den här säsongen att han vill något mer än så. Huruvida han sedan kan får bli nästa fråga att söka ett svar på.

Eller om det blir som ifjol med West Brom.

Publicerad 2017-09-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER