Qatar har på gott eller på ont blivit någon form av aktör och maktfaktor inom den moderna fotbollen. Deras VM-arrangörskap garanterar att de knappast kan falla i glömska och rubrikerna om Qatar som arrangörer vägrar upphöra. De har sedan flera år tillbaka varit aktiva ägare i PSG men kanske var det först den här sommaren som de verkligen gick all-in på det projektet.
Det kan anas att världspolitiken hade ett och annat att göra med det. Qatar befinner sig i något av en diplomatisk knipa i mellanöstern där övriga länder verkar ha slutit sig samman för att utnämna dem till någon form av bondeoffer för något de alla är skyldiga till. Qatar har alltså ett större behov än tidigare av sin PR-apparat, och det är ju i huvudsak syftet med arabiskt klubbägande.
Affärskvinnan Amanda Staveley visade förra helgen upp sig på St James Park i samband med matchen mellan Newcastle och Liverpool. Något som snabbt fick ryktesapparaten att rulla igång. Staveley är en av principalerna bakom den stora investmentfonden PCP Capital, och var en av huvudfigurerna bakom affären som för snart tio år sedan ledde till att Abu Dhabi köptes av Man City.
Tankegången känns knappast långsökt att det kan vara ännu en jätteaffär i vardandes i Premier League. Qatar har ju länge pratats om som en möjlig ägare av engelsk klubb utan att det faktiskt blivit av. Bland annat gick det rykten om att de skulle köpa Man Utd från Glazers, men den affären blev för dyr, i alla fall då. Kanske har det blivit annat ljud i skällan cirka fem år senare.
Nu känns inte just den affären särskilt trolig längre, Man Utd är förmodligen en alldeles för värdefull tillgång för Glazers att vilja sälja. Men det finns självfallet andra engelska klubbar mer möjliga att köpa. En första tankegång vore att hålla sig till matchen Amanda Staveley faktiskt befann sig på och utifrån det konstatera att åtminstone två klubbar kan vara särskilt aktuella.
Newcastle vore, som redan har konstaterats vid tidigare tillfällen, ett synnerligen attraktivt köpobjekt. Stor klubb, stor arena, stor supporterbas och med en mycket hög utvecklingspotential både som fotbollslag och som kommersiell aktör. Attraktivt också för supportrarna som drömt om ett ägarbyte länge nu och nog skulle drömma både ett och annat om Qatar blev den nya ägaren.
Liverpool är ett annat möjligt köpobjekt. Här är det kanske lite mer i gråzonen hur attraktiva Qatar skulle uppfattas som ägare. Visst finns det viss kritik mot nuvarande ägare att vara alltför försiktiga med pengarna, samtidigt har laget stadigt utvecklats med dem som ägare. Det känns ändå tveksamt att FSG redan skulle vara intresserade av att sälja Liverpool, vilket signalerna också tyder på.
Tottenham vore ett tredje alternativ som definitivt skulle kunna vara attraktivt för Qatar. En klubb som redan jobbat sig upp i toppen av Premier League men som så här långt saknar riktigt samma ekonomiska muskler som en handfull av deras konkurrenter. ENIC International, investmentbolaget som är majoritetsägare i Tottenham, vore kanske inte helt främmande för att sälja klubben.
Vad har dessa tre klubbar gemensamt som skulle göra dem särskilt intressanta att köpa för Qatar? Det är ingen betydelselös fråga, det är nämligen ingen crap shoot vilka som skulle kunna vara relevanta för en sådan köpare. Det fanns några få alternativ både för Roman Abramovich och för Abu Dhabi när de köpte in sig i engelsk fotboll. Detsamma gäller naturligtvis även Qatar.
De är för det första alla tre stora engelska klubbar med ett starkt globalt varumärke, med god infrastruktur och starka materiella förutsättningar. De kan på samma gång sägas vara tre klubbar som i någon mening, Tottenham möjligen undantaget de senaste åren, har underpresterat. Dessutom är det tre klubbar som samtliga har stor utvecklingspotential i både fotboll och affär.
Kombinera detta med att dessa tre klubbar spelar i Premier League, världens överlägset största och globalt mest exponerade liga. Om Qatar vill köra sin PR-apparat på max så vore det ett tämligen intuitivt nästa steg för dem att köpa in sig i Premier League. Motargumenten kan vara financial fair play-regler som entrébarriärer, samt svårigheterna med dubbelt ägarskap genom PSG.
Detta kan sägas vara de rent praktiska aspekterna. Därtill kommer naturligtvis andra mer moraliska aspekter, som går att känna som yttre bevakare eller som supporter. Stater som äger fotbollsklubbar är svajigt, särskilt som det knappast är stater med ett lysande facit i demokrati och mänskliga rättigheter. Är det verkligen med våra värderingar förenligt med sådana ägare i engelska klubbar?
Det frestar så klart att svara nej på den frågan. Nej, det är det inte! Men beror det svaret på genuin idealism eller på att man inte vill att en annan klubb ska kunna bli en ännu farligare konkurrent? Definitivt verkar svaret i alla fall vara rätt relativt, för det kan ju konstateras att så här snart tio år senare är det ju ytterst få om någon som har något problem med att Abu Dhabi äger Man City.
Svaret skulle med andra ord lika gärna kunna vara ja. Espoused theories stämmer i vilket fall som helst inte uppenbart överens med theories-in-use. Är det okej med Abu Dhabi som ägare i Man City så borde det rimligtvis även vara okej med Qatar som ägare i annan engelsk klubb. Och vem vet, kanske måste inte det vara något som står i motsats till respekt för mänskliga rättigheter?!
Kanske kan det vara så att ju mer integrerade stater som Abu Dhabi och Qatar blir i vårt samhälle med våra värderingar kring mänskliga rättigheter och demokrati, desto större tryck kommer det vara på dem att göra rätt för sig i det avseendet. Kanske är i själva verket risken för brist på respekt för dessa värderingar större om dessa stater istället förblir isolerade. Svåra frågor.
Inte minst eftersom vad dessa frågor klart och tydligt demonstrerar är att fotboll och politik inte på något sätt kan betraktas som två vitt skilda fenomen utan några beröringspunkter med varandra.