Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Matchen mellan Liverpool och Man Utd som en studie i absurdism

Det är kanske ofrånkomligt att derbyt, i brist på något bättre ord, mellan Liverpool och Man Utd har att brottas med orimliga förväntningar. Det är ju så många som vill försöka måla upp det som Premier Leagues motsvarighet till La Ligas Clasico och på det viset själva lägger grunden för sin egen besvikelse när matchen inte lyckas leva upp till en helt orealistisk målbild.

Det är en rätt absurd tankegång redan från början. Liverpool och Man Utd må ha sin historia tillsammans men den når liksom inte riktigt upp till den politiska och sociala smälthärd vi ser i Spanien. Men framför allt är det omöjligt för de båda engelska klubbarna att på samma gång matcha de spanska jättarnas höga kvalitet och matchens direkta och isolerade betydelse för titeltstriden.

Det har varit en märklig upplevelse att följa den senaste veckans försnack till matchen på Anfield. Det var stundtals som att följa en mycket noga inövad teaterpjäs där alla redan på förhand visste hur matchens generella taktiska drag skulle komma att se ut, men nästan alla verkade samtidigt vara överens om att spela ovetande i någon form av låtsad idealism.

Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Liverpool under Jürgen Klopp är livsfarliga när de kan ligga lågt och pressa sig till ytor att springa på, men att de samtidigt är svaga på att anfalla mot låga försvar. Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Man Utd under José Mourinho aldrig skulle gå med på att ge Liverpool dessa ytor utan istället välja att försvara sig lågt.

Ändå denna misstänkt tillgjorda upprördhet. Reaktionerna riktas främst mot José Mourinho på ett sätt som ger skäl att tänka att det är han som får fungera som syndabock för att derbyt mellan Liverpool och Man Utd inte lever upp till samma nivå som El Clasico. Om bara han hade den goda smaken att låta Man Utd spela på det sätt som Liverpool vill att de ska spela, då minsann!

Detta ska inte förstås som något egentligt försvar av Man Utds insats på Anfield igår. Det var möjligen ett godkänt resultat, men inte en spelmässigt godkänd match av Man Utd. Det finns förmildrande omständigheter så klart, men den korta observationen är att Man Utd som anat ännu inte var bra nog att kombinera hållbart försvarsspel med konstruktiv offensiv i en sådan här match.

Det är baserat på en enda match, men svaret på den andra frågan jag lyfte i gårdagens blogg är alltså preliminärt nej. Går det att begära mer av Man Utd och av José Mourinho än så? Ja, helt säkert. Men det gäller också att laga efter läge, inte blunda för sina svagheter och låtsas som om det regnar, vilket verkar vara vad de bittraste kritikerna menar att Man Utd och Mourinho borde göra.

Det är här som eftersnacket till matchen snurrar ned i absurdism. För är det något Liverpool under Jürgen Klopp har gjort sig skyldiga till så är det att till synes ignorera de mer defensiva realiteterna, vilket om och om igen är vad som bromsar Liverpool från större framgångar. Här börjar vissa bluddra om att det är någon form av filosofi. Vilket är ett rather fancy sätt att säga inkompetens.

Det blir inte mindre absurt av att efter två raka 0-0-matcher på Anfield, båda två förhållandevis händelsefattiga åt båda håll, så är det mot José Mourinho som kritiken främst riktas, alltså bortalagets manager, snarare än mot Jürgen Klopp. Det kunde tyckas mer motiverat med kritik mot hemmalaget och dess tränare som behöver vinna men varken lyckas skapa särskilt mycket eller särskilt bra.

(Det får kanske beskrivas som ett något annorlunda sätt att ”försöka vinna matchen” att med 0-0 på hemmaplan och en kvart kvar av matchen byta ut sina två bästa offensiva spelare.)

Något säger det så klart om de olika förväntningarna på klubbarna. Men det vore kanske något att vara lite mer ödmjuk inför än vad Jürgen Klopp lyckas vara när han säger att det verkar vara okej för Man Utd att spela på det sättet, men inte för Liverpool. Detta alltså från en manager vars enda faktiskt fungerande offensiva spelidé verkar vara kontringsfotboll. Rent publikfrieri naturligtvis.

Kanske vore det klokt att påminna Jürgen Klopp om att Liverpools överlägset mest framgångsrika period under Premier League kom under Rafa Benitez, vars taktiska idé inför stormatcherna i ligan var intill förväxling identisk med José Mourinhos tänkande. Jag kan så klart inte svära på saken, minnet sviker mig, men Liverpools supportrar då verkade i alla fall tycka det var helt okej.

Mitt i allt struntprat så gjordes däremot också en hel del goda poänger. James Robson på Manchester Evening News konstaterade exempelvis att matcherna på Anfield mellan Liverpool och Man Utd konsekvent har varit dåliga matcher under mer eller mindre hela Premier League-eran, med några få undantag. Det är med andra ord inte något nytt Mourinhorelaterat fenomen.

Miguel Delaney på Independent gjorde en annan poäng, nämligen att givet hur starka storklubbarna har blivit den här säsongen är det förmodligen viktigare än på många år att även vinna stormatcherna, då resultaten i vardagsmatcherna lär ta ut varandra i större utsträckning. José Mourinhos filosofi i dessa matcher att inte förlora borta men vinna hemma riskerar alltså vara otillräcklig och förlegad.

Missnöjet med José Mourinho kan dock ses på två nivåer. På mikronivån verkar det handla om att åsiktsproducenterna, journalistkåren, kanske framför allt när det handlar om just Liverpool och Man Utd verkar drömma sig tillbaka till 1900-talets engelska fotboll, då lagen bombade fritt framåt, tactics be damned! Det är med andra ord något av sorgen över minnet (!) av den tid som flytt.

På makronivån handlar det kanske om att det var José Mourinho som i mitten av 2000-talet sopade bort detta och introducerade ett defensivt mer rigoröst tänk i Premier League, vars arv lever vidare i allra högsta grad. Engelsk fotboll har inte varit riktigt densamma sedan dess. Den är bättre, men inte densamma. Men det här har Mourinho aldrig riktigt förlåtits för, och här kommer hämnden!

Den skamfyllda sanningen är att det var just femårsperioden direkt följande José Mourinhos ankomst till Premier League som sammanföll med de engelska klubbarnas både innan dess och sedan dess oöverträffade dominans i europeiskt cupspel. Ingen tillfällighet. Engelsk fotboll innan dess var kanske expressiv och stundtals explosiv, men oftast taktiskt för naiv i Champions League.

Åsiktsproducenterna, som är de som i moraliserande tonläge kritiserar all fotboll som inte är skjutjärnsfotboll, anfall först och fråga sedan, är naturligtvis exakt samma personer som ständigt beklagar sig och gör sig lustiga över de uteblivna framgångarna för engelska klubbar i Champions League. Men det är så klart fördelen med att bara skriva och tycka om fotboll, snarare än att göra fotboll.

Då kan man både äta kakan och ha den kvar! Men det är svårare om man vill vara framgångsrik som manager.

Nu vänder vi istället blickarna till dagens matcher. Först ut har vi derbyt mellan Derby County och Nottingham Forest i EFL Championship. I hälarna på den matchen kommer Brighton mot ett lätt krisande Everton, en match som skulle ha börjat senare men tidigarelades med en timme för att kunna sändas live i Indien, samtidigt som ingen engelsk eller svensk kanal verkar sända matchen.

Vi avslutar med kvällsmatchen som är en riktig höjdare mellan Southampton och Newcastle. Det är något speciellt med rödvitt mot svartvitt, lite som de randiga klubbarnas motsvarighet till rött mot blått. Framför allt är det ju två klubbar i mittenriket av Premier League som båda har ambitioner uppåt i tabellen, men med sina respektive besvär med att ta sig dit.

Räkna med att Rafa Benitez ställer upp Newcastle utifrån utgångspunkten att det här är en match som i första hand inte ska förloras, för att med det som grund bygga vidare och försöka vinna den. Reaktionärt taktiktjafs så klart, men det har ju fungerat märkligt bra för Benitez med både Liverpool förut och nu med Newcastle.

Vem vet, det kanske fortfarande har sin plats?!

Publicerad 2017-10-15 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons