George Best, Pat Jennings, Sammy McIlroy, Danny Blanchflower, Norman Whiteside med flera. Det råder knappast någon tvekan om att pyttelilla Nordirland har producerat några av den brittiska fotbollens allra främsta guldkorn, i några få fall till och med världsfotbollen. Men det har nästan aldrig räckt till ett helt landslag.
Där finns några historiens undantag. Nordirland tog sig bland annat till kvartsfinal i VM 1958 i Sverige, men det var andra tider då. Annars är det främst under 1980-talet som Nordirland hittar sina största och framför allt senaste VM-framgångar. Både 1982 (Spanien) och 1986 (Mexiko) tog de sig till VM, vilket inte är att fnysa åt givet att Sverige lyckades missa båda dessa mästerskap.
Nordirland hade något av en gyllene generation just under 1980-talet, med bland andra Pat Jennings i målet och Gerry Armstrong framåt. På mittfältet härjade Sammy McIlroy och det var också under 1980-talet som ett 17-årigt underbarn i form av Norman Whiteside skulle presentera sig, inte minst genom att 1982 bli den yngste spelaren någonsin i ett VM.
Det var 1982 som var Nordirlands stora VM. De lottade i samma grupp som Jugoslavien, Honduras och hemmanationen Spanien. Oavgjort i de båda första matcherna gjorde att Nordirlands chanser till avancemang såg små ut, men i sista matchen vann Nordirland en dramatisk match med 1-0 mot Spanien, på deras hemmaplan, och tog sig vidare till andra gruppstadiet.
En förlust mot Frankrike innebar att Nordirlands VM-resa tog slut där för den gången. Ändå en stor framgång. Nordirland skulle kvalificera sig också till nästa VM men fick där en mycket tuff lottning i form av Brasilien, Spanien och Algeriet, och efter att bara ha lyckats få oavgjort mot Algeriet blev det respass ur detta VM redan i gruppspelet. Därefter har det varit stopp för Nordirland.
Under tre årtionden har Nordirland egentligen aldrig varit ens riktigt i närheten av ett VM. Stjärnproduktionen har stannat av rejält, förmodligen en direkt konsekvens av importen av allt fler icke-brittiska spelare till den engelska fotbollen och den högre konkurrensen om speltid i de största engelska klubbarna. Nordirländska spelare har gått från stjärnor till vattenbärare.
Ett landslag med en majoritet av sådana spelare måste i första hand bygga sitt lag runt en stark organisation. Ett landslag som inte har de bästa individerna måste ha den bästa organisationen för att alls kunna vinna. En lärdom Sverige bör ha lärt sig under 2010-talet. Men ett led av förbundskaptener under de här åren har samtliga misslyckats skapa en sådan organisation.
Michael O’Neill verkar emellertid vara förbundskaptenen som till sist har fått ordning på det nordirländska skeppet. 48 år gammal har han egentligen ingen som helst praktisk erfarenhet på hög nivå som tränare, han ägnade fem år åt att träna små klubbar i Skottland och Irland innan han 2011 tog på sig jobbet som Nordirlands förbundskapten.
Det började inte nödvändigtvis bra. Nordirland misslyckades med att kvalificera sig först till EM 2012 och sedan till VM 2014. De kom näst sist i EM-kvalgruppen, långt bakom de fyra lagen ovanför dem, och i VM-kvalet till Brasilien blev de det första landslaget att förlora en VM-kvalmatch mot Luxemburg någonsin. Även här slutade Nordirland näst sist.
Ändå var det VM 2014 som på sätt och vis skulle bli vändningen för Nordirland och för Michael O’Neill. Strax inför VM åkte de till Sydamerika för att möta Chile och Uruguay i träningslandskamper, och fick på nära håll känna på energin i två landslag som förberedde sig för ett VM. De lyckades spela jämnt i båda dessa matcher, något som fick dem att se VM som en konkret möjlighet.
Nordirland kunde självfallet ta på stämningen i två länder som var på väg att spela VM och ville själva uppleva detta. Naturligtvis är det också så att alla nordirländska landslag och spelare efter 1980-talet har blivit uppväxta med berättelser från dessa båda världsmästerskap, framgångarna där och glädjen över att få vara med i ett sådant sammanhang.
Med en högre målsättning började framgångarna komma. Nordirland vann sin EM-kvalgrupp och kvalificerade sig till EM 2016, vilket i och för sig kan sägas om halva Europa. Men Nordirland var inte enbart med i EM för att delta, utan tog sig faktiskt vidare till slutspel, efter att ha besegrat Ukraina med 2-0. Det var de lilla ländernas EM, och Nordirland var något i skymundan ett av dessa lilla länder.
Vad som framför allt lade grunden för Nordirlands plötsliga framgångar var att landslaget blev betydligt starkare hemma på Windsor Park. De vann tre och förlorade inte en enda match i EM-kvalet, ett facit de även burit med sig in i VM-kvalet. Där har de förvisso förlorat mot Tyskland, men vunnit övriga fyra matcher (Tjeckien, Norge, Azerbadjan och San Marino) utan att släppa in ett enda mål.
Det är ett imponerande facit, som också antyder att försvarsspelet har varit Nordirlands största konkurrensfördel. Endast Portugal, Tyskland, England, Spanien och Kroatien har i själva verket släppt in färre mål i detta VM-kval än just Nordirland. Det är inte precis några små fotbollsländer. Michael O’Neill har lyckats ge ett landslag bestående av sämre individer en bättre organisation.
Kanske är det så att tiden på något sätt har mognat för Nordirland igen. Landslagsfotboll har under lång tid varit rätt spretig och individuell men har under de senaste tio åren blivit alltmer taktiskt organiserad. Detta ger en fördel under begränsade mästerskap och kval till defensivt inriktade landslag, där de största landslagen sällan hinner bli offensivt samspelta nog att bryta ned dem.
Just detta var så klart något vi såg mycket tydligt under EM 2016, där flera små länder oväntat gick mycket långt i turneringen, och där de slutliga vinnarna i grund och botten var ett stort landslag tillämpandes ett i det närmaste identiskt taktiskt upplägg. Kanske inte alltid det mest ögonfrämjande, men positivt på så vis att det breddat konkurrensen i världstoppen.
Att ta sig till VM är betydligt svårare än att ta sig till EM. Nordirland hade redan varit klara för sommarens mästerskap om detta vore ett EM-kval. Nu hade de oturen att Tyskland stod i vägen i deras VM-kvalgrupp. Alltså har de tvingats till playoff, mot Schweiz. Knappast någon lätt uppgift, men knappast heller någon omöjlig uppgift för Nordirland.
Helt nödvändigt är däremot att Nordirland håller fast vid sitt starka facit hemma på Windsor Park. De måste helst vinna matchen, och om de dessutom kan lyckas med vad de lyckats med i fyra av sina fem tidigare kvalmatcher på hemmaplan, det vill säga hålla nollan, då finns det faktiskt goda chanser för Nordirland att för första gången sedan 1986 ta sig till VM.
Bara att ha tagit sig till detta playoff är naturligtvis en bedrift av Michael O’Neill som naturligtvis är en synnerligen uppskattad förbundskapten, och borde vara intressant för engelska klubbjobb. Han har lyckats få ut maximalt av spelare som Gareth McAuley, Aaron Hughes, Steven Davis, Chris Brunt, Shane Ferguson, Jonny Evans, Paddy McNair, Oliver Norwood, Corry Evans med flera.
Hmm, nu kom jag precis på varför jag gillar Nordirland så mycket.