Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

14v

Vad i hela häcklefjäll händer egentligen med Everton?

Ronald Koeman fick sparken den 23 oktober. Det är med några dagars marginal tre veckor sedan, närmast en evighet under en säsong av fotboll. Vi befinner oss redan en vecka in på landslagsuppehållet, som rent intuitivt är ett rätt bra tillfälle att presentera och bädda in en ny manager. Ändå händer just ingenting i frågan om vem som är Evertons näste manager.

Det förhindrar så klart inte att det pratas och kommer många olika rykten och ljudeffekter från Goodison Park eller den mediala svansen som sniffar efter nyheter. Exempelvis rapporterade alltid lika trovärdiga ”Sky sources” under gårdagen att Farhad Moshiri under dagen intervjuade Sam Allardyce, bara för Allardyce att under kvällen dementera att något samtal alls ägt rum.

Det har bloggats mycket om Everton hittills under säsongen, ofrånkomligen kanske givet allt som händer med och runt klubben. För någon vecka sedan bloggade jag om hur Everton är en klubb som organisatoriskt spretar i alla möjliga olika riktningar. Det är en klubb utan enhetlig riktning och samordning i sin verksamhet. Därav managerstrulet förmodligen.

Stundtals har det börjat tangera parodi. Vi har under de senaste dagarna matats med helt olika historier om hur Farhad Moshiri vill anställa Diego Simeone men hur Steve Walsh samtidigt är mer intresserad av att anställa Sam Allardyce, och få med sig Craig Shakespeare som andreman. Det tredje hjulet på vagnen är Bill Kenwright som å sin sida verkar vilja köra vidare på David Unsworth.

Här går det så klart att göra stor komedi av saken. För hur man än vänder och vrider på saken blir det enastående dumt. Om vi för resonemangets skull antar att Everton faktiskt skulle kunna välja mellan Simeone och Allardyce, hur i hela friden kan det vara ett beslut som tar mer än tre sekunder att fatta? Sitter Everton och på fullt allvar är oroliga för att Simeone inte ”kan” Premier League?

Alternativet är så klart ungefär lika tragikomiskt det. Det vill säga att Evertons beslutsprocess i managerfrågan blockeras på grund av lika våta som orealistiska fantasier från en av principalerna om att faktiskt kunna anställa Diego Simeone, mitt under säsongen dessutom gubevars. Det är självklart bra att sikta högt men målsättningar måste också vara uppnåbara för att vara meningsfulla.

Gårdagen gav vissa indikationer på att Sam Allardyce-falangen verkade ha fått på pälsen. Dels alltså dementin från Allardyce själv att han hade haft några samtal alls med Farhad Moshiri, även om sådana dementier inte alltid ska tas på face value. Dels att Allardyce samtidigt gick ut och sa sig vara intresserad av att göra Amerika stort igen, det vill säga bli USA:s förbundskapten, Uncle Sam.

Det är kanske inte så konstigt om Farhad Moshiri tillhör en annan falang, då det är Moshiri som är den mäktigaste spelaren i Evertons organisation. Om inte Allardyce har något stöd av honom är det svårt att se Everton anställa Allardyce, liksom att se Allardyce vilja ta över Everton. Om det sedan betyder att Moshiri har någon realistisk bättre kandidat på gång återstår att se.

Mycket av kaoset i Everton beror på ägarsituationen och dess oklara maktbalans mellan delägarna. Det glöms mellan varven bort att Farhad Moshiri faktiskt ännu inte är majoritetsägare i Everton, utan hittills bara äger 49,9% av klubben, även om köpet genomfördes med avsikten att inom snar framtid också köpa resten av klubben. Men där befinner vi oss alltså inte ännu.

Mer beslutsvacuum än maktbalans med andra ord. Att besluta om ett alternativ riskerar alltså bli väldigt krångligt om de inblandade huvudparterna inte kommer överens. En situation jag faktiskt varnade för redan när Farhad Moshiris köp av Everton blev offentligt. Alla effektivt fungerande organisationer behöver en hierarkisk slutpunkt, ”the buck stops here!” Everton saknar detta.

Om det har gått politik internt i Evertons beslutsprocess så är ännu en faktor som komplicerar Evertons beslutsprocess att det även har gått politik i frågan externt. Handvrängningen över hur brittiska tränare aldrig får chansen har nått nya höjder de senaste veckorna, och det sätts ett visst medialt tryck på klubbar som Everton att nu anställa brittiskt.

Klart är hur som helst att frågan drar ut på tiden för Everton. Under de snart tre veckor som Everton har velat i ärendet har Leicester hunnit med att sparka sin manager samt anställa en ersättare, West Ham har hunnit med att sparka sin tränare och nästan omedelbart anställa en ersättare. Om Everton tror på att låta bra beslut mogna fram så lär de få presentera en riktig stjärnsmäll.

Annars finns det så klart både ett och annat som talar för, dels i att ärendet drar ut på tiden och alternativen inte rimligtvis blir med tiden, dels i att förutsättningarna för att parterna faktiskt ska komma överens inte känns överdrivet goda, att kompromisslösningen mycket väl kan bli att David Unsworth sitter kvar som ställföreträdare. Det lätta valet då han redan innehar posten.

Vad det skulle innebära för Evertons Premier League-ambitioner känns inte helt gott att behöva tänka på. Vilket så klart gör att man uppgivet tvingas ställa sig frågan en gång till: Vad i hela häcklefjäll händer egentligen med Everton?

Publicerad 2017-11-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER