Ungefär samtidigt som Sverige flipprade in ett något turligt om än inte alldeles oförtjänt 1-0-mål mot Italien på Friends så träningsmatchade ett synnerligen reservbetonat England hemma mot Tyskland, en match som inte alldeles oväntat slutade mållös. Det var ett resultat som i mångt och mycket speglade det allmänna intresset för den här matchen.
Både England och Tyskland ställde upp med unga spelare. Åtminstone i Englands fall handlade det i hög utsträckning också om fringe players, som knappast lär vara aktuella under VM. Publikens engagemang var svagt, återigen var det ett inkastat pappersflygplan som drog ned kvällens högsta jubel, och det är i grund och botten matcher få om någon bryr sig om.
Ville man vara lite lustig eller småful skulle det kunna konstateras att det här är vanliga argument varför framför allt Ligacupen borde läggas ned. Alltså borde samma logik resultera i den ofrånkomliga slutsatsen att det vettigaste att göra vore att också lägga ned det engelska landslaget. Är slutsatsen tramsig i ena fallet så är den rimligtvis det också i det andra fallet.
Där fanns några enkla observationer som kunde göras från matchen. För det första så klart att Phil Jones tvingades gå av på grund av skada efter första halvlek. Frågan är om Jones någonsin har lyckats komma oskadd ut ur ett landslagsuppehåll. Annars var det roligt att se Jack Cork debutera med sitt inhopp. Talande att han kallades upp före Jack Wilshere.
Succén i matchen var emellertid Ruben Loftus-Cheek som med en väldigt stark insats visade att tuffast möjliga motstånd i landslagssammanhang inte var något som skrämde honom. Han styrde det engelska spelet från mittfältet mycket bra, och det här var nog en sådan där klassisk insats som spelar in en spelare i en kommande VM-trupp. Borde i alla fall.
Samtidigt som Loftus-Cheek briljerade på Wembley försvarade sig Sverige med allt de hade mot Italien i syfte att behålla sin 1-0-ledning. Sveriges bästa chans i detta playoff var alltid att hålla nollan på hemmaplan, och det var ett mål de nu alltså uppnådde. Det kan bära till Ryssland, men ska det räcka krävs att Sverige till returen hittar ett sätt att vända försvar till anfall, något de inte hade igår.
Det är ändå något av upp- och nedvända världen att Island mycket väl kan visa sig bli det enda landet från Norden som deltar i VM. Minst sagt något som aldrig hade kunnat väntats för bara fem-tio år sedan. Norge och Finland är redan borta. Sverige och Danmark har fortfarande chans att göra Island sällskap, men inte högre än 50% i något av fallen.
Sverige måste göra en av sina kanske bästa landslagsinsatser på många år om de ska ta sig till VM på bortaplan mot Italien. Ett Italien som uppenbarligen inte är vad Italien en gång var, men som vi också såg inte hade några svårigheter alls att pressa ned Sverige till mållinjen under stora delar av andra halvlek, och Sverige med tydliga problem att spela under nerver och press.
Danmark har ett beskedligare motstånd i Irland, men bör nog ändå hoppas på att ge sig själva ett gott försprång på hemmaplan ikväll. Att behöva åka till Dublin inför en fanatisk irländsk hemmapublik och exempelvis vara piskade att vinna är ingen avundsvärd uppgift. Irlands tankar ikväll går helt säkert ut åt att åtminstone greja med sig ett oavgjort resultat.
Luck of the Irish är ett välkänt uttryck, men det har till synes mycket lite att göra med VM-playoff. Nordirland förbannar nog den rumänske domaren som dömde straff till Schweiz för en obefintlig hands. Ett domslut som troligtvis tog död på Nordirlands VM-drömmar, och ett handsdomslut som påminde om när Irland för åtta år sedan blev helt bortdömda mot Frankrike och Thierry Henry.
Det värsta domslut jag sett i hela min internationella karaktär, var Michael O’Neills kommentar i efterhand. Som salt i såren fick Corry Evans dessutom gult kort och är därmed avstängd i returen. Evans flickvän tog inte saken med något större lugn eller värdighet utan twittrade ut sin förhoppningsvis spontana ilska mot domaren och dennes eventuella etniska härkomst.
Irland har så klart några omvittnade hetsporrar på sin landslagsbänk i form av Martin O’Neill och Roy Keane. Eller ”bad cop and bad cop” som de under veckan beskrevs som. Det törs knappast tänkas på hur detta radarpar skulle tolerera och hantera ett liknande justitiemord som drabbade Nordirland. Bäst att den serbiske domaren Milorad Mazic laddar med pasta inför kvällens drabbning.
Domare har ju haft det svårt på Parken förut.