Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

43v

VM-playoffet som blev en berättelse om två O’Neills

Fantasyvärlden är närmast dränkt i olika versioner av den ständiga kampen mellan ljust och mörkt, en kamp som väl så ofta beskrivs både som en för hjälten inre kamp och som en kamp mot yttre krafter. Star Wars har det så klart väldigt uttalat. Lord of the Rings kärna är Frodos kamp mot Ringens korrumperande kraft. Även i Harry Potter finns, föga förvånande, detta tema. Och så vidare.

Dramaturgin visade sig bli någon liknande i VM-playoffet. Där har vi under loppet av två matcher fått se Nordirlands Michael O’Neills yin till Irlands Martin O’Neills yang. Den introverte, metodiske och närmast intellektuelle Michaels fotbollsidé å ena sidan, och den betydligt mer extroverte, improviserande och närmast emotionelle Martins fotbollsidé å den andra sidan.

Både Nordirland och Irland stod som förlorare när playoff var över och kanske var playoff en blottläggning av bådas begränsningar i enskildhet. Både hemma i Belfast och på bortaplan hade nog Nordirland och Michael O’Neill till sist behövt lämna den noga uttänkta planen för att ha någon chans att gå vidare. Visst hade Irland och Martin O’Neill haft bättre chans om de hållit sig kallare i halvtid.

Det går samtidigt inte heller ett blunda för bedrifterna de ändå svarat för. Både Nordirland och Sverige har spelat playoff med helt olika utfall men egentligen mycket små skillnader. Nordirland fick skitmålet mot sig, Sverige fick skitmålet med sig. Den kanske större skillnaden är att Michael O’Neills Nordirland spelar med ungefär samma förutsättningar som om Norrland hade ett eget landslag.

Irland måste sägas ha mer jämställda förutsättningar med Sverige i termer av rent landslagsspel. Även Martin O’Neills Irland tar sig alltså till playoff, bland annat genom att komma före EM-semifinalisten Wales i gruppen. Allt som allt kanske inte någon enastående bragd av Irland, men ändå ett i grunden väl genomfört VM-kval av dem. Vi har sett sämre, av både Irland och Sverige.

Tonläget är så klart mer negativt mot Irland och Martin O’Neill däremot än mot Nordirland och Michael O’Neill. Det är kanske inte så konstigt. Att förlora med 1-5 på hemmaplan i en avgörande playoff-match är svårt att frigöra sig från som sista intryck. Kontentan är kanske densamma, men att förlora med 0-1 totalt på en feldömd straff är kanske på sitt sätt lättare att smälta.

Martin O’Neill var däremot trotsig i förlustens stund. ”We won’t die wondering” var budskapet efter matchen, syftandes på att Irland alltså satsat för fullt för att vinna matchen i andra halvlek. En fin tanke, men visst måste det ändå vara möjligt både för irländska spelare och supportrar att faktiskt undra om det hade kunnat gå vägen om O’Neill inte i praktiken gett bort mittfältet till dansken.

Men det är just lite det som också är tjusningen. Det var på något sätt så typiskt den emotionellt drivne Martin O’Neill att byta ut båda sina centrala mittfältare mot offensivare spelare bara för att Irland var piskade att göra två mål. Vem vet, en annan dag, och kanske mot något annat motstånd än en av världens just nu bästa centrala mittfältare, hade det kunnat gå vägen.

Poängen med det är så klart att det faktiskt mest är en gambling, en crap shoot för att uttrycka det bistert. Tactics-schmactics! Vad som är att föredra, Martin O’Neills galenskap eller Michael O’Neills metod, säkert frustrerande på sitt sätt att följa när laget ligger under med 0-1 men inga chanser ändå tas, måste i slutänden vara en fråga om personlighet och utfall, går det bra är det köng!

Nu finns förmodligen all anledning att tro att båda O’Neills, Michael och Martin, den mörke och den ljuse, eller den ljuse och den mörke, lämnar sina respektive landslagsuppdrag. Martin förmodligen ganska garanterat, Michael något mer osäkert. Båda borde rimligtvis vara aktuella för engelska klubblag. Men hur bra reklam har de egentligen gjort för sig själva?

Michael O’Neill borde kunna stå rätt högt i kurs. Han har visat att han förmår utmana större motståndare med mycket begränsade resurser till förfogande, och att han vet att organisera ett mycket effektivt försvarsspel. Att beskriva honom som en landslagsfotbollens Sean Dyche vore kanske inte fel, och kanske vore just Burnley högintressant om Dyche hör andra klubbars lockrop.

Att fundera kring större klubbar än så känns inte realistiskt för Michael O’Neill givet den fotboll Nordirland spelar. Av samma skäl känns aspirerande toppklubbar i EFL Championship inte heller helt rätt, det är lag som måste föra sina matcher. Har Michael O’Neill det skillsetet? En obesvarad fråga. Det vore frestande att nämna Sunderland, men vill längre ta i det råttboet med tång?

Burnley, Stoke och West Brom känns som de tre klubbar i Premier League som skulle kunna tänkas vara intresserade av Michael O’Neill, och där det inte kräver någon större förmåga till fantasy att se hur O’Neill faktiskt skulle kunna bidra med ett konstruktivt värde. Enda motsvarande klubben i EFL Championship vore i mina ögon, och i nuläget, just Sunderland. Men, som sagt.

Kanske inte någon lysande engelsk arbetsmarknad för Michael O’Neill. Hur skulle det då se ut för Martin O’Neill, som ju har en betydligt mer färgstark meritlista på den punkten sedan tidigare? Hans framgångar med Leicester, Celtic och Aston Villa kan knappast omintetgöras av hans korta tid med Sunderland, särskilt inte givet vad vi faktiskt lärt oss om den klubben sedan dess.

Betydligt bättre skulle jag tro. Ett närmast givet jobbalternativ för Martin O’Neill vore i mina ögon Everton. O’Neill har en personlighet som gjord för att elda igång ett lag och en klubb som Everton, och med kanske en liknande typ av provdeal som David Moyes fick med West Ham vore det kanske det smartaste valet för en splittrad styrelse som inte verkar kunna ena sig runt ett namn.

Det finns alltid något nostalgiskt med att nämna Leicester i samband med Martin O’Neill, där han hade förhållandevis stora framgångar, med bland andra Pontus Kåmark i laget, men det jobbet är ju taget av Claude Puel för överskådlig tid framåt. Annars känns det nog som att vid sidan av Burnley och Everton, kan möjliga jobb i Stoke och West Brom göra de båda O’Neills till konkurrenter.

Det finns inget konkret just i nuläget som säger att vare sig Stoke eller West Brom skulle vara på marknaden att anställa ny manager. Men det finns i båda klubbarna ett utspritt missnöje med Mark Hughes respektive Tony Pulis. Med två välrenommerade O’Neills precis frigjorda på marknaden, utan något VM framför sig till sommaren, kan det mana de båda klubbarna till handling.

Bestämmer sig Stoke och-eller West Brom för det ställs de i så fall på sätt och vis inför samma inre dragkamp som i fantasyns värld. Ljust eller mörkt för Stoke och West Brom? Michael O’Neills metodiska yin eller Martin O’Neills galnare yang? Vilken O’Neill, om någon, väljer i så fall Stoke eller West Brom?

:::

Tre VM-länder från Norden, ett enda från öarna med andra ord. Kanske kan England få sällskap av Australien om de lyckas besegra Honduras nu på förmiddagen i Sydney. I svåra tider tvingas man lita till de gamla fångkolonierna. All in the Empire!

Publicerad 2017-11-15 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER