Östersunds FK har högst välförtjänt blivit något av den svenska fotbollens stora utropstecken det senaste året. På samma gång har Daniel Kindberg, klubbens starke man, klivit fram som svensk fotbolls kanske mest färgstarke ordförande, aldrig främmande för kaxiga eller kontroversiella uttalanden, benägen som han verkar vara att prata i rubriker.
Att sticka ut ur mängden inom svensk fotboll krävs det kanske inte så väldigt mycket för. Att göra det inom engelsk fotboll borde vara desto svårare. Men tar vi ett djupdyk nedåt i det engelska seriesystemet, ända ned till Isthmian League Premier Division, ungefär Division 7, så hittar vi Billericay Town och dess minst sagt något eccentriske ägare, ordförande och manager Glenn Tamplin.
Eccentrisk är ett annat ord för galen reserverat för rika människor brukar det sägas, och efter att ha gjort sig en förmögenhet inom stålindustrin är Glenn Tamplin en rik människa, således eccentrisk. En sak eccentriska och framför allt nyrika män i England kan få för sig att göra är att köpa en fotbollsklubb. För rätt precis ett år sedan köpte Tamplin Billericay Town för drygt £100,000.
Vilka former tar då denna eccentricitet? Offentliga uttalanden om hur Billericay Town ska nå Football League inom fem år, och inom tio år kunna ha tagit sig upp i Premier League, skulle kanske kunna få Daniel Kindberg att börja nicka igenkännande vid sin jämtländska frukost. Andra yttranden skulle nog däremot snarare få Kindberg att börja rodna av genans.
Att uppmana kritiska fans på sociala media att hoppa från en hög byggnad eller framför ett tåg får sägas vara tydliga prov på dålig smak och ännu sämre omdöme, inte minst av någon som säger sig vara nyfrälst. Mer harmlöst men för all del ungefär lika absurt är att spraypainta omklädningsrummet i lejonmotiv samt få spelarna att sjunga R Kellys ”The World’s Greatest” inför varje match.
Detta beskriver Glenn Tamplin själv som sätt att motivera spelarna, vilket är något han behöver tänka på eftersom han rätt kvickt gjorde sig själv till lagets tränare sedan Craig Edwards, klubbens manager sedan sju år tillbaka, avgått på grund av påstått brutna löften. Tamplin såg sig själv som ställföreträdare men kvar har han tills vidare blivit.
Att sätta sig själv i centrum verkar däremot inte vara något främmande för Glenn Tamplin. Ett annat mer konstnärligt uttryck för hans nya ägarskap är den väggmålning av klubbens utveckling som pryder arenan New Lodge och som inte minst har en bild av Tamplin liggandes i sin egen säng när han såsom från ovan får uppenbarelsen att köpa Billericay Town.
Messiaskomplex much? Vad som ändå gör detta drägligt är att det ändå känns som att det finns ett gott hjärta bakom all bravados. Hittills har Tamplin investerat £2m i Billericay Town sedan han köpt klubben, han har finansierat en större läktarrenovering, biljettpriserna är desamma som förut, han är aktivt inblandad i samhällsinsatser och välgörande ändamål runt klubben.
Och vad man än råkar anse om de nyrika fasonerna och möjligen den egokick som driver Glenn Tamplin så är det obestritt också att det faktiskt verkar vara något som fungerar rätt bra. Billericay ligger förvisso bara fyra i Isthmian League Premier, men ligger bara åtta poäng från toppen, men med allt mellan fyra och sju matcher färre spelade än sina konkurrenter.
Skälet till det stavas FA-cupen. Billericay inledde sin FA-cupomgång redan i den första kvalomgången och har alltså redan spelat fyra kvalomgångar innan de för blott fjärde gången i sin historia tog sig till FA-cupens första omgång. De har samtidigt tvingats till omspel i hittills varje omgång utom den första, vilket gör kvällens omspel mot Leatherhead till deras nionde FA-cupmatch under hösten.
För Glenn Tamplin handlar FA-cupen framför allt om att klubben ska synas och få uppmärksamhet. Billericay Town har aldrig gått längre än första omgången i FA-cupen och att ta sig till den högprofilerade tredje omgången vore så klart en stor bedrift och prestigeseger för både klubben och Tamplin. I vägen står alltså Leatherhead ikväll, därefter Wycombe på bortaplan i andra omgången.
Många hoppas så klart på platt fall för Billericay Town och Glenn Tamplin. Precis som för Östersunds FK blir det sura miner och avundsjuka när det gäller pengarna. Och naturligtvis är det uppseendeväckande när Billericay Town värvar kända spelarnamn som Paul Konchesky, Jamie O’Hara, Jermaine Pennant och Kevin Foley, alla med Premier League-erfarenhet.
Anklagelser om att vara en plastklubb och köpelag duggar naturligtvis tätt som brukar bli fallet på fotbollens alla nivåer, men kanske inte minst just på den här nivån. Ryktesspridning ger upphov till mytbildning. Och med £20,000 i veckan i totala lönekostnader spenderar Billericay Town absolut mest av alla klubbar i sin division, men med viskleken är det lätt att det adderas en och annan nolla.
Det där går så klart inte att komma ifrån för Billericay Town, eller för Glenn Tamplin. Det mer långsiktiga problemet, eller frågeställningen, för klubben är om dess totala koncentration runt en person är nyttig eller ens hållbar. Om en ägare som står för all finansiering, fattar alla beslut, har gjort sig själv till tränare, möjligen har missförstått klubbmottot ”Together we sail as one!”
Glenn Tamplin själv säger att om Billericay Town inte vinner serien den här säsongen så kommer han ge sig själv sparken. Det tyder på en viss form av medvetenhet om problematiken, men för en ägare som så tydligt visar hur klubben blivit hans personliga projekt är det svårt att säga hur ärligt detta faktiskt är eller hur genuin en sådan förändring verkligen skulle kunna bli.
För Tamplin har fokuset på honom själv varit ett medvetet sätt att skapa uppmärksamhet åt klubben, att generera intresse. Det kan ligga något i det. Att intresset har ökat för Billericay är oomstritt. Publiksnittet på New Lodge har stigit från cirka 250 per match till närmare 2,500 den här säsongen, alltså tio gånger så mycket publik. Bättre fotboll, större framgångar, hopp om framtiden.
Billericay Town förstör nonleague-fotbollen i England lika lite som Östersunds FK förstör den svenska fotbollen. Vad Glenn Tamplin har gjort är att ge nytt fotbollsliv till en liten håla i Essex, strax nordöst om London, på samma sätt som Daniel Kindberg har gett nytt fotbollsliv till en liten håla mitt i Jämtlands skogar. Kanske har båda stora egon, men utveckling skapas oftast av stora egon.
Daniel Kindbergs ego har tagit Östersunds FK till Europa League. Kanske kan Glenn Tamplins ego ta Billericay Town till Football League om några år, och till och med vidare uppåt mot Premier League därefter. Kanske kan Glenn Tamplins ego ikväll ta Billericay Town till andra omgången av FA-cupen för första gången i deras historia, och till och med vidare till den tredje omgången därefter?
Kanske måste inte ett ego nödvändigtvis vara ett så stort problem. Kanske kan ego i själva verket eller lika gärna vara en värdefull tillgång.