Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

43v

Gästblogg: …here’s to you, Jordan Henderson

Tiderna är annorlunda och fotbollskartan har i viss mån ritats om, beroende på hur långt bak i tiden vi sträcker oss. Backar vi tiden fem år tillbaka ter sig livet som “supporter” till Liverpools röda klubb vara sig väldigt likt. Backar vi tiden 10-12 år vattnas det i mina ögon. Spola tillbaka ytterligare tio år och vi är tillbaka i den sinnesstämning som präglar 2017 års upplaga av Liverpool FC. Cirkeln sluts.

Tiderna är som jag nämnde tidigare; annorlunda. “Big Four” har utvecklats till “Sky Six”, 4-4-2 har gått över till 4-2-3-1 följt av 4-3-3 till en 5-3-2-variant, lillebror Tottenham har växt ikapp och förbi Arsenal. Listan kan göras lång, på snudd till oändlig. Det får dock inte vara i vägen för den absolut viktigaste punkten för mig på ett personligt plan: Kapten Steven Gerrard har lagt de svarta Adidasskorna på hyllan och ersatts av Jordan Henderson.

Vattnet som tidigare fyllt mina ögon rinner nu istället nerför mina kinder. Jag upprepar; talismanen, ledaren, den odödlige Steven Gerrard jagades bort av Brendan Rodgers och i hans plats yrar Jordan Henderson runt och ska styra ett profillöst lag mot guld och gröna skogar. Mannen som ska leda Liverpool ur leran som klubben har stått och stampat i ända sedan Benitez valde att göra sig ovän med Xabi Alonso heter Jordan Henderson. Jag vill låta det sjunka in en stund.

Att det är orättvist att jämföra Henderson med Gerrard inser jag och det är inget att sticka under stolen med. I mina ögon är det på fler än tusen sätt orättvist att jämföra spelare på det viset. Jag är fast i tidsperioden 2004-2009 och inte bara när det gäller Steven Gerrard och Liverpool FC. Jag är lika snabb med att jämföra John Terry med Gary Cahill eller Chris Smalling med Rio Ferdinand. Det är till och med till en grad att jag kan få för mig att jämföra Frank Lampard med Ross Barkley, Jimmy Bullard med Jonjo Shelvey eller Eric Dier med Owen Hargreaves. I tio fall av tio är spelaren för tio år sedan bättre på allt än dagens försökskanin.

Jordan Henderson värvades till Liverpool i samma veva som Stewart Downing, Craig Bellamy, Charlie Adam, José Enrique och uruguayen Sebastian Coates. I fönstret före dem dök “Big Andy” och Luis Suarez upp samtidigt som Fernando Torres blev blå. Henderson var inte dyrast av nämnda herrar och hans prislapp är i princip en piss i havet i jämförelse med dagens marknad, men han var då i  mina ögon köpt till ett överpris från Sunderland. Folk såg potential i den unge U21-liraren och det sades att han i spelsättet påminde om en ung Frank Lampard. Det snacket köpte jag inte då och jag köper det absolut inte idag.

Han blev snabbt till en hackkyckling på Anfield. En roll han plockade från Lucas Leiva vill jag bestämt minnas. I tuff konkurrens trycktes han ut till höger i ett lag som inte fungerande alls under Kenny Dalglish. Det blev ett ligacupguld, men spelet lämnade mycket att önska. Henderson satte inget större avtryck trots många spelade minuter. För rättvisans skull ska jag påpeka att de andra värvningarna under den här perioden, Suarez och i viss mån Bellamy borträknat, lämnade mycket att önska de med.

Jonjo Shelvey började ta kliv i hierarkin och utmanade om en plats i laget. Den spelare på det centrala mittfältet som jag personligen trodde var näste fanbärare. Långt ifrån den mest komplette mittfältaren, men han hade en glöd som jag ansåg och anser Jordan Henderson saknar. I princip varje central mittfältare som Henderson har konkurrerat mot och spelat tillsammans med under sin tid i Liverpool har haft minst en egenskap som sticker ut på ett eller annat sätt. Charlie Adam anlände samtidigt med sin vänsterfot som värderades till £10m. Jonjos energi och passion fick varenda röd supporter att hoppa till i soffan när bollen låg fri runt mittplan. Joe Allen köptes in av sin förre tränare, Brendan Rodgers, men fick trots det inte spelet att stämma på Anfield. Även han en lirare som jag rankade högre än Henderson, främst tack vare sin ettriga spelstil och fina fötter.

När jag studerar Henderson ser jag ingenting i hans spelstil som berättigar en cementerad startplats i ett lag som påstås slåss om placeringar högst upp i tabellen. Han har inte en enda egenskap som en central mittfältare, än mindre en lagkapten, bör ha i ett Sky Six-lag. Han löper mycket, men det gör även Mo Farah. Jag kan inte förmå mig förstå hur Liverpool har hamnat i en sits där laget saknar en naturlig ledare. När han i match efter match visar att han saknar den grundteknik som krävs på den högsta nivån genom att slå en ballongboll på chans in i straffområdet på ett tillslag vandrar mina tankar snabbt tillbaka till den tidsperiod som jag tidigare refererat till.

Ryktet gick en sommar att Henderson inte var önskvärd i truppen längre under Rodgers regim och Fulham påstods vara en möjlig destination. Han kämpade sig in i Rodgers lag och utsågs till vicekapten. Vicekaptenen blev efter Gerrards avsked kapten och i hans tidigare roll klev James Milner in. Under Rodgers skakiga ledning efter Suarez flykt till varmare breddgrader bildade kaptenen och vicekaptenen ett trubbigt mittlås som fick mig att titta efter fler än en gång om Henderson inte hade sålts till Fulham trots allt. Målsättningen i att nå Champions League där motståndarnas motsvarande duo kunde till exempel stavas Kroos – Modric eller Alonso – Vidal kändes som fantasier. Ren och skär nostalgi i att se Mascherano, Gerrard och Alonso kampera mot Ballack, Essien och Lampard. Tårarna rinner inte längre – de forsar. Tiderna förändras som sagt och för första gången i mitt liv yttrar jag frasen “det var nog bättre förr”.

Frågan jag har ställt mig själv otaliga gånger är: Om Henderson inte hade värvats till Liverpool av Damien Comolli 2011 och idag spelat i till exempel Stoke eller Swansea; hade det funnit minsta möjlighet att Manchester City, Tottenham, Manchester United eller Chelsea hade försökt lägga vantarna på honom? Hade ens Liverpool ställt sig i kön idag?

Av: Inza T.B.

“Where have you gone Stevie Gerrard, our nation turns its lonely eyes to you…”
/Peter, red anm.

Publicerad 2017-11-16 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER