Det finns mycket som är tänkvärt med Martin Niemöllers dikt om hur de först kom för kommunisterna, sedan för fackföreningsfolket, sedan för judarna men jag sade inget eftersom jag varken var kommunist, facklig eller jude. Sedan kom de för mig, men då fanns det inte längre någon kvar som kunde säga något för min skull. Inte minst i dessa dagar som har så många likheter med den tiden.
Fotboll blir som tur är aldrig så allvarligt, men det innebär så klart inte att vi inte även där hittar exempel på samma sluttande logik. Det finns inte minst något med dessa återkommande bedyranden från Arsenalhåll under veckan, om hur maktbalansen mellan Arsenal och Tottenham alls inte har viktats över till Tottenhams fördel eftersom Arsenal vunnit fler titlar, som erinrar starkt därom.
Först slutade vi vinna ligatitlar men jag sade ingenting eftersom vi alltid vann mot Tottenham. Sedan slutade vi vinna mot Tottenham men jag sade ingenting eftersom vi alltid kom före Tottenham i tabellen. Sedan slutade vi komma före Tottenham i tabellen men jag sade ingenting eftersom vi ändå vann några FA-cuptitlar samtidigt som Tottenham förblev titellösa.
Hur osannolikt är det egentligen att slutklämmen på detta resonemang blir densamma som i Martin Niemöllers dikt? Sedan började Tottenham vinna titlar och då hade vi inte längre något kvar att säga! Budskapet är självfallet att utvecklingen obönhörligen rör sig i en riktning, och att ägna sig åt olika former av förnekelse av detta varken ändrar eller åtgärdar situationen.
Det är ändå en intressant fråga, hur osannolikt är det egentligen? Utan att blunda för Tottenhams mer blygsamma förutsättningar relativt flera av lagets titelkonkurrenter inom den engelska fotbollen finns det ändå rätt tydliga skäl för att det osannolika snarare borde vara att Tottenham inte kommer vinna någon eller några titlar, om vi antar att kvalitet är det i grunden avgörande.
Tottenham har ligans bästa målvakt! Det är kanske att tänja på sanningen i viss utsträckning men Hugo Lloris är tvivelsutan i det övre skiktet av Premier Leagues målvakter, det är väl egentligen bara David De Gea som skulle kunna göra anspråk på att vara mätbart bättre, och inte heller det handlar egentligen om några väldiga skillnader.
Tottenham har ligans bästa mittbackar! Andra klubbar har också väldigt skickliga mittbackar men det finns näppeligen någon mittback i någon annan klubb som går in och petar Toby Alderweireld och Jan Vertonghen. Lägg till en spelare som Davinson Sanchez där och Tottenham har dessutom en bredd i sitt mittförsvar som borde göra övriga klubbar lätt avundsjuka.
Tottenham har ligans bästa centrala mittfältare! Även här finns det spelare i andra klubbar som håller en jämlik nivå men det är samtidigt svårt att se några spelare gå in och peta spelare som Eric Dier, Victor Wanyama eller Mousa Dembele. Vid sidan av dessa spelare finns även en spännande ny talang som Harry Winks i bakgrunden och alltmer i förgrunden.
Tottenham har ligans bästa offensiva mittfältare! Man City, Kevin De Bruyne och David Silva vore det starkaste argumentet mot just detta påstående. Det är rimligtvis här resonemanget haltar som mest, men Christian Eriksen är tveklöst för närvarande en av världens bästa offensiva mittfältare, i samma division som Man Citys spelare, och Dele Alli ligger inte långt därefter.
Tottenham har ligans bästa anfallare! Om det fanns lite större tvekan gällande de offensiva mittfältarna så kan inte någon tvekan egentligen finnas kring anfallarna. Harry Kane är Premier Leagues för närvarande bästa anfallare och han blir dessutom bara bättre. Ger Tottenham en högre fear factor än vad de hade till och med när Gareth Bale spelade för klubben.
Tottenham har ligans bästa tränare! Världens alla pepologer kommer säkert protestera vilt men vad Mauricio Pochettino har åstadkommit över flera år med Tottenham givet sina förhållandevis mycket begränsade resurser är fantastiskt på många sätt och något som placerar honom i en liga för sig själv. Modern i sitt tänkande både gällande taktik och lagbygge.
Givet detta vore kanske inte den aktuella frågan om Tottenham kommer kunna vinna någon titel, utan istället hur Tottenham egentligen skulle kunna undvika att börja vinna titlar. Sannolikhetskalkylen ser i alla fall ut som så att ledande Arsenalprofiler hellre bör hålla lite lägre profil i frågan än riskera att upprepa Liverpoolfansens klassiska ”Come back when you’ve won 18!”-misstag.
Ändå är det inte så enkelt att Tottenham med någon form av garanti faktiskt kommer vinna några titlar med detta lagbygge. Om fotbollen bara vore summan av sina respektive delar borde titlar däremot vara i det närmaste garanterade givet det punktvisa resonemanget ovan. Det säger oss att ett titelvinnande lag måste innehålla något som gör dess värde högre än summan av alla dess delar.
Om detta Tottenham lyckas vinna några titlar får tiden utvisa. Huruvida de gör det eller ej bör dock inte vara någon källa till stolthet för Arsenal. Varje nykter och neutral bedömare inser att maktbalansen i norra London under de senaste åren har svängt över till Tottenhams fördel. Att Arsenal har vunnit några FA-cuptitlar ändrar inte detta. Att Arsenal vinner idag ändrar inte heller detta.
Det enda som kan ändra detta, som kan svänga maktbalansen tillbaka till Arsenals fördel, är att de tar tag i och koncentrerar sig på att försöka lösa sina egna många problem, hellre än att fortsätta förneka dem genom att greppa efter allt tunnare halmstrån om varför de egentligen är bättre än alla dessa konkurrenter som en efter en fortsätter springa förbi och ifrån dem.
Positivt i det avseendet är att Arsenal ser ut att vara på väg att göra några riktigt spännande anställningar till sin sportsliga organisation. Återstår gör då bara att adressera elefanten i rummet.