Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

30v

Kan Chris Coleman få Sunderland att sluta försöka gräva sig ur hålet?

Derek McInnes tackade nej redan i somras och valde istället att stanna kvar i det trygga Aberdeen. Simon Grayson övertalades att lämna Preston bara för att några månader senare få sparken efter en lång rad fatala resultat. Letandet efter en ersättare har pågått i veckor vilka har hunnit se både Nordirlands Michael O’Neill och Barnsleys Paul Heckingbottom avböja eventuella erbjudanden.

Att de valde att tacka nej till Sunderland var knappast förvånande. Varför skulle de lämna sina nuvarande förhållandevis trygga jobb för en klubb i kris, med en oklar ägarsituation, en obalanserad och omotiverad spelartrupp, obefintliga finansiella resurser, som befinner sig i botten av EFL Championship på god väg ned till League One? Det var inte konstigt att de tackade nej.

Vilket självfallet gör frågan desto mer påträngande: Varför i hela friden skulle Chris Coleman välja att lämna sitt jobb som Wales förbundskapten för att ta över just Sunderland av alla klubbar? De flesta verkar vara överens om att Sunderland har gjort något av ett kap med den här anställningen. Nästan alla av dem verkar dessutom ha svårt att förstå hur det gick till.

Det var sannerligen inte för att Chris Coleman inte längre var önskad kvar som Wales förbundskapten. Spelarna var tydliga med att de ville att Coleman skulle vara kvar. Det walesiska förbundet var beredda att gå mycket långt för att möta Colemans anspråk på lön och investeringar i infrastruktur. Om Chris Coleman hade velat fortsätta som Wales förbundskapten hade han kunnat göra det.

En utgångspunkt måste vara att Chris Coleman helt enkelt ville hitta tillbaka till klubbfotbollen. Det kan annars finnas en risk att fastna inom landslagsfotbollen, när det har hunnit gå för lång tid sedan en tränare var aktiv på klubbnivå så att klubbarna tappar intresse. Kanske är det även så att Coleman vet att han har tagit Wales så högt som är rimligt, och härefter kan det bara gå utför.

Men återigen: Varför i så fall Sunderland av alla klubbar, samma klubb som har avverkat managers ungefär i samma takt som jag avverkar en pizza framför Ivanhoe på nyårsdagen, samma klubb som bara under det senaste året mer eller mindre tog livet av David Moyes tränarkarriär? Motfrågan skulle möjligtvis kunna bli vilken annan någorlunda likvärdig klubb Coleman egentligen kunde välja?

Det stod knappast Premier League-klubbar på kö för att anställa Chris Coleman under hösten, och flera av dem har ändå varit på marknaden. Landslagsfotboll är inte detsamma som klubbfotboll, inte alls lika meriterande, snarare har det blivit lite av en alternativ och lättare karriärväg för de något mindre stjärnskotten, och Colemans meritlista på klubbnivå är tunn och inte alls imponerande.

Även med sina mycket väl kända problem är Sunderland ändå en engelsk storklubb. Jobb i sådana klubbar dyker inte precis upp var dag och det något mer idealistiska sättet att se på saken än att Coleman inte hade något annat alternativ att välja, är att han faktiskt tror på möjligheten och på sin egen förmåga att få Sunderland på fötter igen, att vända skeppet.

Det är han väl i så fall knappast den förste att tro. Varför skulle i så fall han lyckas där så många andra redan fallerat? Kanske för att han drivs av en helt annan motivation än övriga. Paolo Di Canio och Gus Poyet var egentligen bara rätt konstiga anställningar från början. Dick Advocaat, Sam Allardyce och David Moyes kändes som rätt trötta managers mest sugna på att göra ett kvickt jobb.

Chris Coleman är till skillnad från alla dem en brittisk manager med hyfsat hög profil men fortfarande på väg uppåt i sin karriär, fortfarande hungrig. Chris Coleman är förvisso inte helt färsk vad gäller att ta över en klubb i kris i EFL Championship. Mellan 2008 och 2010 var han manager i Coventry innan han fick sparken därifrån. Nu är han tio år äldre, kanske också tio år klokare.

Det är ändå en erfarenhet som borde ha informerat hans beslut att faktiskt tacka ja till Sunderland. Han borde känna till vilka fällorna är och ha säkerställt sig om vissa besked från klubbledningen. Han kan knappast vara omedveten om de problem klubben brottas med, de har varit offentlig egendom länge nu, och där finns inte längre Premier League-glamouren att fördunkla omdömet.

Vad Sunderland behöver är i första hand, kanske mer än något annat, är att återfå optimismen, det vill säga en manager med personligheten att entusiasmera spelarna och exaltera supportrarna. Många år av ständigt förfall har gjort atmosfären runt klubben förgiftad av pessimism. Chris Coleman har visat just sådan personlighet under Wales resa från 2012 till 2017.

Vad Sunderland behöver är även en manager som förmår att organisera laget på planen och göra dem mer svårslagna. Det har funnits en benägenhet att reducera Colemans bidrag med Wales till att enbart handla om att han där hade Gareth Bale, men det glöms bort att Wales framgångar i första hand grundades på att de under dessa år hade ett av Europas allra bästa försvar.

Vad Sunderland behöver är en manager som klarar av att ställa krav på sina arbetsgivare att tillhandahålla rätt förutsättningar för att genomföra ett bra arbete. Det är vad Chris Colemans jobb under sina fem år med Wales har bestått i, att övertyga det walesiska förbundet att investera mera. Sunderland är en tuffare nöt att knäcka, men erfarenheten lär göra honom gott.

Nej, Wales är inte Sunderland, och den sporadiska landslagsfotbollen har mycket lite gemensamt med den långa, kalla vinter som är EFL Championship. Chris Coleman har tagit en stor risk med Sunderland och han har inte minst själv mycket att bevisa för att han ska lyckas med sin uppgift. För Sunderland är det måhända inte någon garanti, men ändå det bästa de kunde hoppas på.

Kanske till och med bättre än vad de borde ha kunnat hoppas på. Det mest positiva som går att säga om Sunderlands val att anställa Chris Coleman, eller Colemans beslut att gå till Sunderland, är att det åtminstone inte känns som ett alldeles självklart självmordsuppdrag. Där finns ändå ett visst frö av hopp att detta faktiskt kan bli bra. Hoppet är som bekant det sista som överger en.

Även om risken finns att Sunderlands supportrar sedan länge har anammat den betydligt mörkare synen på hopp. Att det är hoppet som dödar. Samtidigt finns bara ett enda sätt att ta sig ur det mörkaste av hål. Att aldrig ge upp och aldrig sluta försöka. Annars blir man definitivt kvar i det där hålet. Sunderland har under många år försökt gräva sig ur hålet.

Chris Coleman måste få dem att börja klättra.

Publicerad 2017-11-20 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER