Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

43v

LINHEM: Oldhams gränslösa målkalas

En av de eviga frågorna inom alla sporter är dragkampen mellan vad som är viktigast: Anfall eller försvar? Eller snarare om det är bättre att försöka flera mål och öppna sig mer för kontringar eller att satsa på att framför allt inte släppa in mål.

Ett klassiskt exempel, som förstås inte är fullständigt inkluderande, är de gamla argentinska förbundskaptenerna Bilardo och Menotti. Bilardo ses som symbolen för pragmatism medan Menotti förespråkar vacker fotboll. En rivalitet som återfinns nästan överallt med till exempel Mourinho vs Guardiola i EPL Premiership som det mest kända exemplet. Det återfinns också i andra sporter på olika sätt. I NBA verkar offensiv helt enkelt vara mer statistikt värdefullt, utifrån att bra försvar inte påverkar lika mycket (även dåliga skott går in) som bra anfall, vilket har sina olika anledningar.

I NFL är det så uppdelat att ens försvar i princip är ett annat lag än ens anfall eftersom de inte befinner sig på planen samtidigt. Tänk vad lycklig Tony Pulis skulle vara om han bara kunde ställa upp med elva försvarare och överlåta hela offensiven till någon annan med andra spelare.

Mitt favoritexempel på ett lag som sätter ena riktningen i första rummet och mest hoppas att man håller sig flytande i andra änden är Peterborough säsongen 2010-11 då de gjorde klart flest mål (20 mer än någon annan) medan bara Bristol Rovers släppte in fler mål. Till viss del påverkade att man spelade dåligt under första halvan av säsongen och att Darren Ferguson med sin offensiva filosofi tog över under andra halvan av säsongen och ledde dem till uppflyttning via playoff.

Oldham befinner sig i en liknande position, där de inledde säsongen under John Sheridan med att framför allt släppa in mycket mål. 2,78 mål per match för att vara exakt medan deras inte helt hopplösa anfall ändå gjorde 1,67 mål per match. I bara två av Oldhams nio matcher den här säsongen innan John Sheridan fick sparken lyckades något av lagen hålla nollan och deras enda två segrar kom i form av 3-2 vinster. Oldham släppte in minst två mål varje match.

När John Sheridan fick sparken vände sig Oldham inte till någon av de mer kända namnen som det ryktades om. Varken den gamla storspelaren Clarence Seedorf eller Oldhamsupportern Paul Scholes. Istället blev det Richie Wellens. Den förra detta innermittfältaren kanske mest känd från sin tid i Leicester där han bildade ett fint mittfältspar med Andy King. Wellens koppling till Oldham kommer från några säsonger tidigare i sin karriär och ett kort lån under hans sista säsong som aktiv. Han har faktiskt bara varit tillbaka i Oldham som tränare sedan i somras när han fick ett jobb i tränarstaben.

Men formen har vänt rejält med Wellens. De har bara förlorat en av sju matcher. De har på Wellens sju matcher som manager tagit dubbelt så många poäng (14) som de gjorde på Sheridans nio (7 poäng) matcher. Det handlar också om nästan exakt samma spelare. En väsentlig skillnad är dock att Wellens föredrar den något excentriska haitiska målvakten Johny Placide istället för Jack Ruddy som inledde säsongen. Jag har svårt att se någon skillnad på dem som traditionella målvakter men Placide är klart mer aktiv med fötterna.

I detta klippet från Oldhams youtubekanal kan ni se de snyggaste målen från oktober (Wellens tog över i slutet på september) där Placide är inblandad i åtminstone tre av målen. I det mål som framröstades till månadens mål (som jag återkommer till) inleder han anfallet genom att trots press passa en medspelare istället för att bara rensa bort bollen; till ett annat mål vänder han vågat bort en anfallare innan han slår en lång crossboll upp till höger vilket två passningar senare leder till mål; hans mest direkta inblandning i ett mål är dock en sekvens där han räddar ett skott och snabbt skickar iväg en lång utspark till Amadi-Holloway som gör mål, detta sker i 94:e minuten och är det avgörande 2-1 målet mot lokalrivalen Bury.

Gällande målet som utnämndes till månadens bästa (se här) är det noterbart för att den typen av lagmål som kommer efter en lång sekvens av oavbrutet bollinnehav och många passningar är inte ovanligt i Oldham. Dean Furman vann säsongens mål 2010-11 när han avslutade den typen av passningsekvens med ett långskott.

Om ni undrar varför alla exempel kommer från 2010-11 beror det på att skribenten ni känner som Linhem då fortfarande skrev dessa bloggar olikt nu när han sedan länge ersatts av systemet L.I.N.H.E.M (Lower league-Intresserat-NASA-uppfunnet-Egendomligt-Misstag) som generar dessa texter ibland med hjälp av tidigare bloggar och orelaterade historiska eller popkulturella referenser.

Vad gäller det vinnande drömmålet kan man fråga sig om Oldhams liknande mål är ett fall av en trasig klocka som visar rätt tid två gånger om dan eller att det är statistiskt möjligt för elva League One-spelare att ibland göra drömmål likt ett gäng apor skulle kunna skriva som Shakespeare. Möjligen innebär det helt enkelt att det moderna Oldham mår bra när de försöker att trots sina resurssvårigheter spela längs marken?

Det Wellens verkligen ändrat är offensiven som nu verkar göra fler mål och defensiven är åtminstone duglig i nuläget. Frågan är om det är hållbart. Även under Wellens har Oldham släppt in tre eller fyra mål i två matcher. Har de lagat försvaret eller sjunker fortfarande båten trots att de blivit bättre på att pumpa ut vattnet?

Dessutom har anfallaren Eoin Doyle gjort åtta mål på sina senaste åtta ligamatcher. Eoin Doyle är visserligen en Paddy Madden-typen av målskytt, det vill säga en anfallare som köper sina mål per tunna i League One och League Two men som inte bottnar i The Championship, men även för honom lär målformen avta.

Det som kanske är mest övertygande är att Oldham kan ha ett lag som inte alls borde ha varit så dåliga som man inledde säsongen. Doyles anfallspartner på topp är till exempel rutinerade Craig Davies som spelat i Championship nyligen och likaså är mittbackarna Peter Clarke och Anthony Gerrard spelare med Championship-rutin. Mittfältaren Jack Byrne inlånad från Wigan leder laget i assists och Ousmane Fane har fått tillbaka förtroendet på centralt mittfält efter att ha spelat sparsamt under Sheridan.

Det är för tidigt att säga om Wellens kommer kunna få Oldham att till exempel utmana om en playoff-plats (vilket nuvarande form tyder på) eller om han bara likt sin företrädare Paul Dickov till exempel kan få Oldham att spela fin fotboll men inte nå några bättre resultat än flera mittenplaceringar. I vilket fall ser Oldham färskare och piggare ut under Wellens än med John Sheridan och är definitivt ett lag att hålla koll på. Om så bara för alla snygga målen och Johny Placide.

Övrigt om Sunderland

Den rationella, positivistiska delen av mig vill påpeka att Sunderland är en stor klubb. Om inte en typisk EPL Premiership-klubb åtminstone ett jojo-lag i modern tid. Med resurserna som finns och publikunderlaget går det att ta Sunderland till EPL-Premiership.

Sunderland har dessutom en hypad ungdomskull som kanske tilltalade Coleman som i Wales gett flera landslagsdebuter till juniorer. I och med influxen av allt mer kvalificerade (utländska) managers i EPL Premiership är Jojo-lag den rimliga nivån för Coleman. Att inte Wales tog sig till VM gör att tajmingen är sämre än om han gjort klart med en klubb inför nästa säsong. I bästa fall vore han nog en kandidat för Burnley om Dyche tar ett större uppdrag. Har kanske lite otur att West Ham inte hade lite mer tålamod?

Å andra sidan är känslan eller narrativet att Sunderland är ett svart hål för både spelar- och managertalang. Spaken är fast på “bottenlag” och det spelar ingen roll vilken division man spelar i. Ett vanligt fenomen som tidigare drabbat Wolves, Leeds, Southampton, Sheffield Utd, Sheffield Wednesday, Nottingham Forest, Portsmouth, Charlton, och Norwich i varierande nivå av ekonomiska skäl.

Möjligen är det den klassiska vändningen som Sunderland behöver? Ut med spelarna med EPL Premiership-löner och rensa bland beslutsfattarna. Southampton är det allra bästa exemplet på en klubb som hittade sitt nya jag i League One och nu har sin bästa period sedan McMenemy-eran. Nej, det var inte meningen att skriva om Sunderland, stora lag som åker ner till tredjedivisionen, och McMenemy i samma stycke. Coleman kan rimligen vara managern som rensar i truppen och nästa säsong leder ett mer hälsosamt Sunderland, oavsett division.

Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter.

Publicerad 2017-11-21 kl 18:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER