Givet allt prat om vilka problem Arsenal faktiskt brottas med går det heller inte att blunda för att det finns ljusa stunder även i det tätaste mörker, och att det ovanför molnen finns ljus och stjärnor som inga skuggor kan nå. Det här måste förmodligen räknas till en sådan stund. Höga på känslorna efter den på alla sätt imponerande vinsten mot Tottenham i helgen, med runt toppen av ligan, redan klara för slutspel i Europa League, vars gruppspel nu ska defileras hem med början i Köln.
Europa League, eller kanske cupspelet i allmän mening, har ändå varit någon form av extra källa till glädje under säsongen. Mycket eftersom Arsenal och Arsene Wenger mycket medvetet har valt att använda dessa matcher till att vädra unga stjärnskott och omtyckta fringespelare. Med viss framgång ska dessutom sägas. Det har vid flertalet tillfällen yttrats att detta cuplag faktiskt har sett bättre ut och varit mer intressanta att följa än det ordinarie lagets mödor i Premier League.
Annars är det kanske framför allt vid sidan av fotbollsplanen, alltså med själva klubben, som det börjar hända riktigt positiva saker. Det meddelades för några dagar sedan vad som ryktats under längre tid, nämligen att Arsenal anställer Sven Mislintat som ny head of recruitment, Dortmunds demonscout som har legat bakom så mycket av Dortmunds framgångar under 2010-talet, detta samtidigt som det också verkar finnas långt gångna planer på att anställa en meriterad sportchef.
Detta är inte kattpiss. Det kanske inte är något som är helt lätt att se vad dessa förändringar bidrar med till resultaten på planen och i tabellen, men på längre sikt kan de ha stor effekt för just dessa resultat. Men framför allt, givet att vi sedan länge har kunnat definiera Arsenals problem som organisatoriska och kulturella i första hand, är det naturligtvis en nödvändighet att en lösning på dessa problem måste utgå från Arsenals organisation och kultur. För första gången på länge adresserar Arsenal det relevanta problemet.
Intrycket är att det är en förändring framdriven av Arsenals VD Ivan Gazidis, helt säkert på mandat från Stan Kroenke. Förändringen kommer som en följd av Gazidis prat mot slutet av förra säsongen om behovet av en katalysator för förändring, men den kommer också i skottlinjen av Arsene Wengers olika sätt att förlöjliga idén om en director of football. Arsene Wenger fick sitt nya kontrakt med klubben, men det verkar också som att han har behövt gå med på i alla fall några eftergifter längs vägen.
Det finns egentligen två olika sätt att se på den här utvecklingen. Antingen är det enbart ett sätt att förstärka och möjligen modernisera organisationen runt Arsene Wenger. Ett av Arsenals kulturella problem har varit förstelnade och föråldrade perspektiv, och detta kan ses som ett sätt att tillföra Arsenal nya perspektiv. Chefscouten Steve Rowley, som genom åren gjort viktiga bidrag, lämnar nu Arsenal efter 35 år i klubben. Arsene Wenger blir därmed av med vad som varit en viktig allierad inom klubben.
Eller så är det ett sätt att om inte minska Arsene Wengers makt i klubben, så i alla fall minska Arsenals beroende av Arsene Wenger. En fullt rimlig invändning mot åsikten att Arsenal borde byta ut Wenger i våras var att han var så viktig och så dominant i klubben, in i minsta lilla detalj, att det skulle leda till enorma besvär att byta ut honom. Detta är antingen ett sätt att komplettera Arsene Wengers röst i Arsenal med andra röster, eller de första nödvändiga stegen att göra det möjligt att så smärtfritt som möjligt ersätta Wenger.
Om det är det senare, och det är många som menar att det mesta faktiskt tyder på det, uppstår naturligtvis frågan vad som i så fall vore tidsperspektivet med detta. Kommer det att ske redan efter den här säsongen eller efter att Arsene Wengers tvåårskontrakt han skrev på inför den här säsongen går ut, det vill säga efter nästa säsong? Elefanten i rummet är så klart att så länge Arsene Wenger är kvar i Arsenal kommer de andras inflytande aldrig bli så värst mycket mer än ett derivat av det inflytande han själv vill ge dem.
Rom byggdes emellertid inte på en dag, och det kan vi inte heller räkna med eller kräva att ett nytt Arsenal ska göra. Det kan dessutom mycket väl visa sig att Arsene Wengers samarbete med Sven Mislintat och en kommande sportchef, om en sådan blir verklighet, fungerar väldigt bra. Vad som definitivt är sant är att anställningen av Mislintat adresserar ett område som Arsenal och Arsene Wenger alltid har haft ett högt renommé inom, scouting och talangutveckling, som däremot inte heller det varit särskilt märkvärdigt alls de senaste tio åren.
Det mest intressanta med Arsenals anställning av Sven Mislintat är emellertid vad den säger om hur Arsenal ser sig själva som klubb under åtminstone de närmaste fem-tio åren. De betraktar sig själva fortfarande som klubben som måste jobba med mer begränsade resurser än flera av sina konkurrenter. De betraktar sin strategi fortfarande som att behöva vara bättre än sina närmaste konkurrenter på att identifiera, rekrytera och utveckla talang. Och kanske, för all del, även sälja talangen vidare.
Det sista är kanske något av en öppen fråga. För även om Arsenal i rent relativa termer befinner sig ungefär där Dortmund gör i Bundesliga, så är det ändå en klubb med helt andra resurser till förfogande, och en förmåga att agera betydligt mycket mer självständigt på marknaden. Alla klubbar säljer spelare, men Arsenal kan faktiskt vara en klubb som behåller sina bästa spelare, och inte ser återförsäljningsvärdet som en värvnings viktigaste parameter. En fråga är så klart om Sven Mislintat har den omställningen i sig.
Den cyniske skulle så klart kunna hävda att detta passar ju en finansiellt motiverad Stan Kroenke alldeles utmärkt, att så att säga inte börja ägna sig åt den ekonomiska motsvarigheten till att käfta med de som köper bläck litervis. Den mer idealistiske skulle å andra sidan kunna hävda att detta passar väl alldeles utmärkt in i vad som är Arsenal, och hur den klubben åtminstone under den moderna eran har sett på sig själv, vilka de är och vad de är bra på. Om cynism och idealism då befinner sig i samma ringhörna, what’s the problem?
Cynisk är det emellertid omöjligt att vara gällande Europa League den här säsongen. Arsenal kommer att spela slutspel i turneringen till våren, och måste räknas till en av turneringens favoriter. Men väl där kommer de alltså med hög trolighet få sällskap av storheter som Milan, Lyon, Marseille, Lazio, Celtic, Atlético Madrid, Napoli, Dortmund, Leipzig eller Porto, Sporting eller Juventus och kanske till och med Östersunds FK. Med sådant motstånd är det svårt att utropa sig till favoriter, men det gör ju inte slutspelet mindre spännande.
Dessutom lever trots allt drömmen vidare att få se Mesut Özil springa omkring frysandes och huttrandes någonstans mitt inne i de jämtländska skogarna. Som sagt, även i det tätaste mörker finns ljusa stunder.