Det brukar heta att fotboll är en resultatbransch. Det vill säga att det är resultaten som mer än något annat styr beslut och opinion av och bland fotbollens olika intressenter. Något som kanske åtminstone för tillfället kan sägas demonstreras allra bäst av West Ham, vars hela uppenbarelse känns så tydligt styrd av lagets svaga resultat.
Missnöjet över resultaten spiller över på många andra områden och formar åsikter och upplevelser i helt andra frågor. Missnöjet med arenaflytten är för närvarande utbrett bland West Hams supportrar. Och även med hänsyn taget till att det finns aspekter i själva genomförandet som hade kunnat göras bättre, är det rätt märkligt givet den i huvudsak positiva inställningen till flytten.
Visst fanns det någon slags melankoli och sorgsen acceptans över att behöva flytta från Upton Park. Men ungefär samtidigt som avslutningsshowen drog igång efter West Hams sista match på sin gamla arena var det nog inte många vare sig på plats eller bland de som tittade på från distans som inte såg det hela som något förmodligen nödvändigt och i grunden gott.
Men så gjorde West Ham en rejält svag första säsong på den nya arenan, rejält mycket sämre än säsongens innan, och på samma sätt har det fortsatt under denna andra säsong. Människor är rätt enkla varelser, och supportrar är bara människor. De såg en kanonsäsong på Upton Park följt av en och snart en halv dålig säsong på London Stadium och drar vissa konklusioner.
Allt annat lika, hade det varit ett annat stämningsläge om West Ham istället hade gjort en och en halv bra säsong istället, åtminstone på nivå med deras säsong 2015-16? Ja, det kan vi vara rätt övertygade om att det varit. Visst hade det kunnat finnas visst isolerat missnöje i diverse småfrågor, men problemen med arenan som nu upplevs monumentala hade då varit distraktioner.
Mitt in i denna smältdegel av inre och yttre missnöje kommer då David Moyes med sitt sexmånaderskontrakt med West Ham, tänkt att bringa lite ordning i den oreda som var kvarbörden efter Slaven Bilic. Det var knappast ett namn som fick West Hams supportrar att elda igång av entusiasm, Moyes rykte har onekligen fått sig några rejäla törnar av att ha blivit först utvald och sedan utkastad.
Angående det yttre missnöjet har Moyes redan hunnit med att poängtera hur viktigt det är att alla i och runt klubben nu sluter sig samman och visar upp en enad front. Vilket känns som en tuff uppgift när West Hams supportrar i samband med match hänger en banderoll med budskapet att styrelsen bör avgå eller avsättas, en konstitutionellt sett inte alldeles glasklar tankegång.
Det har dessutom hunnit ta sig lite mer parodiska uttryck under veckan när West Hams supportrar uppmanades att sluta ringa in till 999-linjer och vädra sitt missnöje med klubben och med laget. Någon form av magkänsla säger i alla fall mig att sådana uppmaningar sällan faller i god jord men desto mer möts av döva öron. De som ringer in är kanske inte borna att lyssna på så vis.
Det inre missnöjet verkar det som om David Moyes också har försökt rycka tag i. Splattrat över tabloidernas baksidor finns bland annat rubriker om hur Moyes ska ha tagit Andy Carroll rejält i örat angående dennes inställning, något som i alla fall utifrån dennes beteende på planen känns som att det verkligen kan behövas. Carroll är förmodligen inte ensam syndare.
Men det är också en svår balansgång för David Moyes. Han går hur som helst inte in försiktigt i West Ham, lika lite som han gjorde i Sunderland. Men hans telling it like it is!-attityd riskerar också skapa motstånd och negativism i en ny miljö, precis som det gjorde i Sunderland. Det fungerade kanske i Everton, i en annan tid och där han redan hade varit i flera år.
Det måste självfallet inte betyda att David Moyes ska se mellan fingrarna med allt, men det gäller även att vara smart. Särskilt som Moyes dessutom brottas lite med det problem som hans korttidskontrakt faktiskt ger. Varför ska motsträviga spelare lyssna alltför mycket på vad Moyes uppmaningar när de vet att de kan bida sin tid och till sommaren är inte Moyes längre kvar i klubben?
Supportrarna står lite inför samma frågeställning. Varför ska de välja att ställa sig helhjärtat bakom David Moyes nu när de vet att det finns god chans att Moyes bara är manager säsongen ut, varefter de kanske när förhoppningar om att kunna få in ett större namn som manager?! Vad har de egentligen för skäl och för incitament att plötsligt ställa upp bakom David Moyes?
Men Moyes har naturligtvis rätt på så vis att West Hams framgång till stor del bygger på att laget lever upp och supportrarna med det. Men det kommer så klart inte hända bara för att Moyes ber om det. Supportrarna kommer att sluta upp bakom laget när resultaten blir bättre, det vill säga när prestationerna förtjänar det. För att återkoppla till inledningen, fotbollen är en resultatbransch.
David Moyes behöver medgång, en tidig framgång. Han behöver en vinst i ryggen som blåser in lite optimism i West Ham, en vinst att därifrån bygga vidare på. Vinster är varje managers syretillförsel. Vinster ger en manager auktoritet och förtroende hos spelarna. Vinster gör supportrarna lyckliga och positiva. Förluster är motsatsen. Onda och goda cirklar.
Som på beställning hostar därför spelschemat upp en riktigt god möjlighet, kanske den bästa som finns. Match hemma på London Stadium framför de egna supportrarna, en fredagskväll under flodljusen med allt vad det innebär av mer väloljade och helgrusiga supportrar, mot en jämbördig konkurrent i Leicester, en tänkt direkt konkurrent i tabellen. En tuff match, en svår motståndare.
Desto skönare vore vinsten för West Ham. Och för David Moyes känns kanske redan hans andra match som lite av make it or break it. Han behöver den tidiga framgången. West Ham behöver ett resultat.