Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

29v

Verkligheten stirrar Liverpool i ansiktet. Liverpool måste stirra tillbaka!

Dagarna efter sammanbrottet i Sevilla har följt ett förutsägbart mönster av skadekontroll. Oavgjort borta mot Sevilla är ändå ett bra resultat. Det räcker att vinna hemma mot Spartak Moskva för att ändå vinna gruppen och ta sig vidare till slutspel. Liverpool är fortfarande obesegrade i Champions League hittills den här säsongen. Inget att se här!

Allt det där är helt säkert sanningen, det kan nog till och med vara intet annat än sanningen. Men det är rätt långt ifrån hela sanningen. Att tappa 3-0 i halvtid på Sevilla till 3-3 vid fulltid är ett resultat som kommer kosta Liverpool. Kanske inte i termer av slutspelsplatsen i Champions League, men ur det större perspektivet kan det bara vara negativt sett till säsongen som helhet.

Problemet är att det inte är någon engångsföreteelse. Liverpools problem med försvarsspelet är i och för sig både kända och vanliga, men den här typen av defensiva kollapser är ändå ett extremt uttryck för detta. Ändå var det inte svårt att känna inför andra halvlek att det faktiskt var något som kunde hända, eftersom det hänt så många gånger förut.

Sevilla, Tottenham, Man City, Watford, Bournemouth, Norwich är bara några av exemplen under det senaste året. Det har gått så långt att det stort sett går att räkna med ett större defensivt sammanbrott i månaden för Liverpool under Jürgen Klopps tid som manager, och det är helt enkelt inte en grund på vilken en framgångsrik säsong kan byggas.

Det svåra är att det så lätt blir en självuppfyllande profetia. Det spelar på så vis ingen större roll om Liverpool till synes skärper till sig och gör tre- fyra matcher i rad utan några större problem, som de gjort nu mot Huddersfield, West Ham och Southampton bland andra. I bakhuvudet finns alltid vetskapen hos både supportrar och hos spelare om risken att det när som helst kan falla samman.

Och eftersom spelare och supportrar, och för all del även motståndarna, vet att det kan falla samman, så faller det också till sist samman. Anledningen är så klart att dessa besvär inte är tillfälligheter, eller ens en direkt produkt av individuella misstag, som det så bekvämt brukar låta. Besvären är systematiska, en direkt konsekvens av de taktiska dispositioner Jürgen Klopp valt att (inte) göra.

Så länge inte Liverpool adresserar och åtgärdar dessa systematiska problem med försvarsspelet, som inte enbart är backlinjens problem för övrigt, så länge Jürgen Klopp inte gör mer än att gestikulera vid sidlinjen som om han inte förstod vad spelarna höll på med, så länge Klopp envisas med att betrakta det enbart som individuella misstag, kommer dessa defensiva kollapser fortsätta vara vardag.

Det finns flera olika möjligheter med vilka problemet kan angripas. Lösningen måste alltså inte vara att bli mer defensiva, riktigt så svartvitt måste det faktiskt inte vara. Men det måste finnas någon form av respekt för det faktum att alla stora lag genom världshistorien inte har varit bra antingen på att anfalla eller försvara, utan bra på att både anfalla och försvara.

Liverpool är tveklöst bra på att anfalla, så den sidan av saken känns på något sätt avklarad. Men med det har Liverpool bara kommit halvvägs, vilket inte är tillräckligt för att uppnå de ambitioner klubben rimligtvis har och ger uttryck för. De vill konkurrera om ligatiteln, de vill vinna ligatiteln, de vill helt säkert även konkurrera i Champions League. Annars vore de inte längre riktigt Liverpool.

Det skulle kunna betraktas som orealistiska målsättningar så klart. Vilket det självklart inte är sett till finansiella förutsättningar, där andra klubbar lyckas bättre med sämre förutsättningar. Att det för Liverpool, liksom för några andra klubbar, möjligen känns avlägset för stunden beror väl så mycket på egna brister och svagheter. Men dessa kan åtgärdas, de är inte av naturen givna.

Men den här säsongen känns på något sätt rökt för Liverpool i det avseendet efter kollapsen i Sevilla. Det är svårt att se Jürgen Klopp kunna eller vilja göra några större taktiska grepp under säsongen, likt Antonio Conte gjorde med Chelsea förra säsongen. Det är svårt att se hur Liverpool inte ska påverkas alltför negativt av den kollektiva otrygghet sådana här kollapser orsakar.

Vad betyder i så fall det i mer konkreta termer? Ligatiteln eller ens titelstriden känns minst sagt långsökt, även om Man City skulle återgå till en något mer normal formkurva. Det inhemska cupspelet är redan till hälften borta. Alla skulle nog betrakta Liverpool som en obehaglig motståndare i Champions League, men det är ändå lite svårt att se dem utmana i slutomgångarna.

Återstår gör i så fall möjligheten att placera sig bland de fyra bästa i ligan och alltså kvalificera sig till Champions League. Det vill säga samma procedur som förra säsongen. Detta är fortfarande fullt realistiskt, men mycket mer än så är kanske inte att hoppas på. Om inte… Matchen mot Chelsea ikväll känns viktig på många sätt, inte minst utifrån detta att ”ta sig upp på hästen snabbt igen”.

Nu tror jag i och för sig inte, utifrån ovanstående resonemang, att någon som helst enskild seger mot Chelsea eller något annat storlag, kommer eliminera den där otryggheten som finns i Liverpools bakhuvuden, i så fall hade det rimligtvis redan skett. Men det vore ändå en seger som skulle hålla både humöret och hoppet uppe, och hålla säsongens puls igång för full pumpning.

För Liverpool och för Jürgen Klopp gäller det att försöka hantera verkligheten så som den är. Där finns en benägenhet att vilja rationalisera. Att i efterhand hävda att målet ändå bara var Champions League, och utropa framgång. Att på något makabert sätt finna en slags tröst dels i att laget som vinner är så väldigt bra, dels att minsann andra klubbar också misslyckas.

WWSD? Vad hade Bill Shankly haft att säga om detta? Det kan möjligen hävdas vara nya tider, men vissa värderingar är fortfarande aktuella. Förutsättningarna för framgång har inte förändrats så fundamentalt. Det handlar om att se målet, göra allt i sin makt att ta sig dit, skapa tron på att det också är möjligt, och inte acceptera halvmesyrer längs vägen.

Jag tvivlar inte en sekund på att detta är möjligt för Liverpool. Kanske tror jag mer på Liverpool än vad många rödtröjor själva gör. Men det måste först sluta rationaliseras och sluta önsketänkas. Verkligheten måste börja ses för vad den är. Problem är till för att lösas, men de måste faktiskt också lösas. Annars hamnar vi återigen där vi hittills tenderat hamna varje säsong med Liverpool.

Hoppandes på nästa säsong.

Publicerad 2017-11-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER