Southampton måste komma ur målbrottet med Mauricio Pellegrino

Mängder med intryck gör däremot att Southamptons säsong känns som om den för närvarande väger på silvervåg, där säsongen härifrån egentligen kan ta precis vilken som helst riktning. Där finns fortfarande möjligheten att hålla Burnley, Watford och Leicester sällskap uppåt i tabellen. Hotar gör däremot också risken att göra Stoke, West Ham och just Everton sällskap i botten.

Men kanske framför allt på ett sätt känns det lite som om Southampton och Mauricio Pellegrino står och balanserar på stupets rand. De är nämligen för närvarande Premier Leagues perfekta över-under vad gäller klubbar med olika grader av managerbesvär. Ovanför dem har inga klubbar haft några egentliga problem, under dem har alla klubbar problem, eller har haft.

Visst, Leicester anställde Claude Puel under säsongen men det kändes ändå redan inför säsongen att Craig Shakespeare bara var en tillfällighet. Under Southampton i tabellen hittar vi däremot sex klubbar som samtliga brottas med problem i dessa frågor. Mark Hughes hänger lite i luften med Stoke, och förlusten igår mot Crystal Palace lär inte ha stärkt hans ställning.

Everton är naturligtvis ett sprudlande exempel på managerproblem som helt enkelt inte verkar vilja ta slut. De sparkade Ronald Koeman men har flera veckor senare ännu inte kommit fram till någon vettig lösning. David Unsworth förblir deras tillfälliga tränare samtidigt som det blir alltmer uppenbart att det inte fungerar, särskilt inte som Farhad Moshiri öppet pratar om andra kandidater.

West Bromwich har kanske ännu inte kommit så långt med sin process, men de har alltså hyfsat nyligen sparkat Tony Pulis utan att ännu ha låtit meddela någon ersättare. Kanske gjorde Gary Megson i och med gårdagens oavgjorda resultat borta mot Tottenham bra reklam för att han ska få chansen. Alan Pardew och Sam Allardyce är andra namn som ihärdigt nämns.

West Hams problem under säsongen har ältats till oigenkännlighet och de slutade alltså med att Slaven Bilic fick sparken och David Moyes anställdes på ett korttidskontrakt. Känslan med den lösningen är kanske att det kan gå lite hur som helst. West Ham brottas med den konkreta risken att faktiskt kunna åka ur, samtidigt som West Hams match mot Leicester gav några positiva signaler.

Swansea har det i själva verket inte pratats så mycket om. Paul Clement är så klart en populär men kanske framför allt anonym karaktär. Det går samtidigt inte att blunda för hur Swansea sjunker allt djupare i tabellen, bara har vunnit två matcher under säsongen och inte en enda match sedan i mitten av oktober. De amerikanska ägarna börjar säkert bli nervösa och stingsliga.

Crystal Palace klarade av sitt managerstrul förhållandevis tidigt i och med det misslyckade experimentet med Frank De Boer. Det tog fyra matcher för dem att sparka honom och snabbt därefter anställdes Roy Hodgson. Juryn är fortfarande ute där men spelet ser åtminstone bättre ut än tidigare, och segern igår mot Stoke satt fint för både Crystal Palace och Hodgson.

Närmast ovanför Southampton i tabellen hittar vi Newcastle, Bournemouth, Leicester och Huddersfield, vars respektive tränare inte på något sätt är satt under lupp eller ifrågasatt. De sitter mer eller mindre som berget, precis som går att säga om egentligen alla tränare på tabellens övre halva, åtminstone så länge de själva vill vara kvar i sina klubbar.

Till vilken skara sällar sig Mauricio Pellegrino och Southampton, den säkra majoriteten eller den otrygga minoriteten? Ett enkelt konstaterande bör vara att säsongen inte kan ha gått som Southamptons styrelse förväntade sig. Om inte annat då de efter förra säsongen valde att sparka Claude Puel med hänvisning till samma problem som Pellegrino nu i ännu högre grad brottas med.

Även dessa problem har ältats. Southamptons oförmåga att göra mål inte minst, som plågat dem länge och fortfarande plågar dem. Endast Swansea och Crystal Palace längst ned i tabellen har gjort färre mål än Swansea, det är med andra ord nedflyttningstakt på målproduktionen. Southampton har bara gjort fler än ett mål i två matcher den här säsongen, men blir nollade i hälften av matcherna.

Southamptons supportrar tröttnade på Claude Puel eftersom det gjordes för få mål och spelades en enligt dem alltför tråkig fotboll. Laget gör däremot färre mål under Mauricio Pellegrino och hittills skapar faktiskt laget också färre chanser än vad det gjorde med Puel som tränare. Anställningen av Pellegrino kan så här långt inte ha blivit vad Southampton hoppades på.

Vilket kanske förvånar dem och några andra, men definitivt inte förvånar andra som följde Mauricio Pellegrinos jobb förra säsongen med Deportivo Alavés, som framför allt byggde sina framgångar på defensiv men mindre på offensiv framåtanda. Kanske är det inte märkligare än att Southampton såg Pellegrino ta Alavés till spansk cupfinal, och inte tänkte så mycket längre än så.

Ett inte särskilt imponerande förfarande av en klubb som skaffat sig själva ett genuint gott rykte angående sina manageranställningar, i synnerhet som klubben genomgått ständiga förändringar. Mauricio Pochettino får ses som ett genidrag. Ronald Koeman trots sina brister gjorde ett bra jobb med klubben och Claude Puels insats kan bara beskrivas som underskattad.

Vad som förmodligen fällde Claude Puel i slutänden var den rätt långa sekvensen av matcher mot slutet av förra säsongen då Southampton inte lyckades göra mål på hemmaplan. Direkt eller indirekt är det naturligtvis målproduktionen som kommer befästa eller besegla även Mauricio Pellegrinos öde i Southampton. Southampton måste komma ur målbrottet.

Mot Everton idag på St Marys vore en bra början. Om inte börjar nog snart frågetecknen bli lite för många och lite för iögonfallande för att Southampton och Mauricio Pellegrino ska kunna strunta i dem. Det gäller å andra sidan för en klubb som Southampton, som vill göra något åt sådana frågetecken, att faktiskt ha någon slags idé om vad svaret ska vara.

Dagens motståndare Everton är som sagt ett alldeles strålande exempel på just detta.