Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

29v

Fem av varandra oberoende skäl att uppskatta Man City

Det finns en tämligen märklig mytskrivning mitt ute i pepologin om hur Pep Guardiola har varit och fortfarande är ständigt baktalad inom engelsk fotboll, hur alla bara har suttit och väntat och hoppats på hur han skulle misslyckas, och hur många betraktat honom som en bedragare. Kanske är det något dessa pepologer behöver intala sig själva för att på så vis bekräfta sig själva.

Det allmänna intrycket, enskilda observationer kommer gå att hitta om precis allt här i världen, är tvärtom att Pep Guardiola kom till England med ett grundmurat rykte och mycket stor respekt i ryggen, betydligt så mer än vad som egentligen varit fallet för någon ny utländsk tränare i Premier League. Där fanns några rätt rimliga frågetecken från vissa håll, ändock bara frågetecken, ej utropstecken.

Kanske var det kritiken som förra säsongen riktades mot Pep Guardiolas Man City-bygge som fick pepologerna att känna samma revanschlust som om någon hade sagt något nedsättande om deras förmodligen påhittade flickvänner. Men på samma sätt som det riktades kritik mot Arsenal, Liverpool, Man Utd med mera förra säsongen så var kritik mot Man City förra säsongen motiverad.

Den här säsongen är det däremot betydligt svårare att hitta sakliga motiv för kritik av Pep Guardiolas Man City-bygge. Och det är naturligtvis vad som borde ha varit pepologernas försvar. Inte att kritiken förra säsongen på något sätt var omotiverad eller nesligt motiverad, utan att det hela tiden var tänkt att faktiskt komma att bli betydligt bättre.

Den här säsongen finns det så här långt i stort sett bara skäl att rikta beröm till Man City och Pep Guardiola. De har hittills inte förlorat en enda match, endast tappat två poäng i ligaspelet, ironiskt nog mot Everton, och tidigt öppnat upp ett åttapoängsförsprång i tabellen. Mycket lite, och det är generöst uttryckt, talar för något annat än att Man City den här säsongen vinner ligan.

Men det finns inte endast skäl att berömma Man City, utan även flera skäl att uppskatta dem. Det skulle kunna sägas skäl att tycka om dem, men jag antar att det åtminstone delvis beror på hur man är lagd som supporter. Det betyder så klart samma sak i slutänden, men detta är hur som helst skälen även för neutrala eller andra supportrar att uppskatta vad Man City och Pep Guardiola just nu gör:

Driver på ligans utveckling genom att höja konkurrensnivå och kvalitet

Man City är inte först med saken. Man Utd, Arsenal och Chelsea har i tur och ordning och i omgångar fyllt samma funktion för Premier League som helhet, att metaforiskt så att säga höja ribban och därmed konkurrensnivån, vad som krävs för att vinna. Kvalitetsnivån både i ligan som helhet och på enskilda klubbar i den höjs som en direkt funktion av ökad konkurrens.

Det finns olika skolor att se på den här saken. Det ligger kanske för vissa att hoppas på att konkurrenterna ska vara svagare så att det därmed blir lättare att själv vinna. Ett annat sätt att se på saken, mitt sätt att se på saken, är att varje seger blir desto sötare ju fler och ju bättre konkurrenterna faktiskt är. På lång sikt inser jag alltså också att det gör mitt eget lag bättre.

Flödande offensiv utan att defensiven därmed blir någon eftertanke

När det pratas Pep Guardiola och Man City så pratas det i stort sett enbart om lagets sprudlande offensiv. Inget märkligt med detta, Man City har gjort klart flest mål av alla lag i ligan, skapar mängder med chanser, och visar upp ett flöde, en fart och en fantasi i sitt anfallsspel som måste vara en förebild för lagets alla konkurrenter. Instruktion och improvisation i perfekt samspel.

Det finns däremot inget stort lag i modern fotbollshistoria som har varit bra på att antingen anfalla eller försvara sig, utan alla stora lag har varit bra både på att anfalla och försvara sig. Detta har inte blivit mindre tydligt med tiden. Vad som alltså är värt att uppskatta med Man City och Pep Guardiola är deras konkreta arbete att kombinera bra anfallsspel med effektiv defensiv.

Detta förtjänar att nämnas särskilt eftersom just defensiven var ett område som Man City och Pep Guardiola fick välförtjänt kritik för förra säsongen. Till skillnad från andra klubbar och tränare är det emellertid en brist och ett problem som Man City aktivt försökt och i alla fall till stor del även lyckats med att åtgärda, hellre än att gömma sina brister bakom floskler som att ”vi är ett offensivt lag”.

Man City spenderade stora summor pengar under sommaren, men det är värt att hålla i åtanke att den största delen av dessa pengar investerades i defensiven, och det var framför allt försvarsinriktade spelare som köptes in. Delvis så klart en effekt av behov och befintlig spelartrupp, men delvis även en signal vad som faktiskt var ett prioriterat område för förbättring.

System och spelare i harmoni, gör spelare bättre!

Att Man City spenderar stora summor pengar är ofrånkomligt och naturligtvis något de alltid kommer påminnas om. Det är de förvisso inte ensamma om, definitivt inte i England. Detta utesluter däremot inte att en sak som är särskilt beundransvärd med Pep Guardiolas metoder är hur han så konsekvent lägger fokus vid och faktiskt lyckas göra sina spelare bättre.

Kevin De Bruyne var naturligtvis en oerhört lovande spelare redan när han kom till Man City för två och ett halvt år sedan, men det är under Pep Guardiola han verkligen har växt fram som en av världens absolut bästa spelare. Raheem Sterling och Leroy Sané har gjort synliga jättekliv framåt. Fabien Delph har plötsligt fått nytt liv som vänsterback. John Stones har tagit stora kliv framåt.

Ingen av dem värvades i somras. Bland storklubbarna är det förmodligen bara hos Mauricio Pochettino vi har sett en motsvarande systematisk höjning av sina spelares nivåer år från år. Vad som imponerar med Man City är hur det har bildats en symbios mellan system och spelare, där systemet ger spelarna utrymme att växa, och spelarna i sin tur förhöjer systemet.

Försöker skapa något eget, inte efterapa något gammalt

Det har gjorts både en och annan poäng om hur Man City har försökt kopiera Barcelonas framgångsmodell. Och det är kanske lätt att dra dessa paralleller i och med Man Citys anställningar både i sin klubbledning och lagledning, och hur de har försökt bygga upp sin ungdomsakademi. Många tänkte nog att detta även skulle komma att speglas även i spelartruppen och laget på planen.

Om Man City bara hade försökt göra en cover på Barcelona hade det blivit betydligt mycket besvärligt att uppskatta dem. Därför var det alltid med stor skepsis i alla fall jag såg på ryktena eller den påstådda viljan att värva Leo Messi, och med viss förnöjsamhet jag i veckan såg detta punkteras. Det kändes helt enkelt som helt fel väg att gå.

Inte för att Leo Messi inte hade varit en enorm prestigevärvning, och inte för att Leo Messi inte hade platsat i Man City. Men för att Man City redan håller på att bygga upp något helt eget, inte en kopia, baserat kring en kader av unga och extremt lovande spelare, som redan nu är alldeles tillräckligt bra på egen hand utan att behöva det störningsmoment som Leo Messi ofrånkomligen hade varit.

Behärskar inte bara finess utan även fulspelet

Det sista skälet kanske inte roar alla, men det roar definitivt mig inte minst då på grund av denna bild som finns av Pep Guardiola som någon form av fotbollens Moder Teresa. Dessutom eftersom jag alltså nu är en sådan här person som råkar uppskatta även den lite smutsigare eller fulare sidan av fotbollen, det vill säga det där som jag en gång valde att kalla för att spela spelet.

Att Man City spelar den bästa fotbollen i ligan för närvarande känns som en allmän och vida spridd uppfattning. Vad de däremot också är bäst på, särskilt då av storklubbarna, är fotbollens mer cyniska sida. De ligger i själva verket i topp av storklubbarna, och bara tre-fyra klubbar ligger före dem totalt, när det gäller att dra på sig gula kort, och det är i hög utsträckning högst medvetna sådana.

Man City har nämligen satt i system som en medveten defensiv taktik att störa eller bryta motståndares försök att starta egna anfall genom att begå fouls, helst så högt upp i banan som möjligt. Något Pep Guardiola till och med själv har valt att alludera till. Antalet sådana fouls syns så klart inte enbart i antalet gula kort, eftersom det ofta är förseelser som går obestraffade förbi. Mörkertalet är alltså stort.

Denna defensiva taktik tillsammans med ett högt eget bollinnehav kombinerar till att minimera utsattheten för den egna backlinjen. Så här långt en viktig skillnad rent defensivt jämfört med förra säsongen. Huruvida det är beständigt, eller i vilken utsträckning det faktiskt kommer tillåtas återstår att se, men det har så här långt i alla fall varit rasande effektivt.

Detta kanske förfärar fotbollens moraltanter, som ibland verkar tro att fysisk kontakt inom fotbollen är förbjuden, eller att gula kort är en synd värdig guds heliga vrede. Vad som däremot får mig att uppskatta saken är att det visar på fotbollens växling mellan ljus och mörker, och att fotboll faktiskt också är den kampsport som alla garanterat skulle sakna om det inslaget helt försvann.

Och visst är det något som faktiskt ger Man City och Pep Guardiola lite nyans och karaktär.

Publicerad 2017-11-29 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER