En av bloggarna jag skrev under veckan innan den här säsongen hade sin premiär handlade om vilka fem managers som var mest sannolika att först få sparken under säsongen. Några av dem har också blivit verklighet, men först på den listan placerade jag Mark Hughes, där jag bland annat tog upp missnöje i spelartruppen och Hughes oförmåga att hitta rätt taktisk balans med sitt lag.
Mark Hughes är alltjämt Stokes manager, men det måste rimligtvis vara något som hänger på en mycket skör tråd. Parkerade på tabellens nedre halva är nedflyttning en högst påtaglig fara. Ett spel som fungerar högst sporadiskt och ett lag som är benägna att falla samman med jämna mellanrum, såsom inte minst nu senast mot Tottenham, en match som slutade i en 1-5-förlust.
Mark Hughes gör sin femte säsong med Stoke. Han fick mycket beröm under sina tre första säsonger, då Stoke slutade nia alla tre säsonger samtidigt som laget skiftade spelidé mot en mer kreativ fotboll än förut. Det var ett nytt Stoke men det var också ett jämnt Stoke, tre säsonger under vilka Stoke konsekvent samlade på sig över 50 poäng.
Men förra säsongen innebar ett bestämt negativt trendbrott för Stoke. De slutade då till sist på trettonde plats i tabellen efter att enbart ha samlat på sig 44 poäng. Den här säsongen fortsätter denna trend, med Stoke på sextonde plats och 16 poäng på 16 spelade matcher, ett snitt om en poäng per match, normalt sett ett facit som brukar kunna innebära problem.
Enbart denna säsong sedd i isolering vore kanske inte något större bekymmer för Stoke, de presterar sämre än normalt men inte så mycket sämre att en sväng uppåt på formkurvan inte skulle åtgärda detta. Men sedd i sitt längre perspektiv längs med Stokes trendkurva är det en oroande utveckling för Stoke, allra helst som säkerhetsmarginalerna nedåt hela tiden blir mindre.
Anledningen till Stokes problem känns rätt uppenbara, men inte desto mindre ironiska givet Stokes profil ända sedan de tog steget upp i Premier League. De släpper in alldeles för många mål. Med 35 insläppta mål på 16 matcher har Stokes Premier Leagues sämsta defensiva facit, med över två insläppta mål per match, och det vilar naturligtvis nedflyttningsform över de siffrorna.
Det är inte bara ett dåligt defensivt facit, det är ett defensivt facit som dessutom bara blir sämre och sämre. Även om man väljer att rensa bort storförlusterna mot Man City och Tottenham har de ett betydligt sämre facit än förra säsongen, än hellre säsongerna innan det, och i praktiken innebär lagets defensiv att de startar varje match med ett 0-1-underläge på sin motståndare.
Det här kommer kanske inte som någon våldsam överraskning för de som har följt Mark Hughes karriär som manager. Han har mer eller mindre alltid fått kritik för att inte kunna få någon ordning på sina lags försvarsspel. Hughes år i Stoke har också inneburit mycket bråk i spelartruppen där gamla spelare, vana vid en annan standard, kritiserat hur laget tränat försvarsspel.
En anledning till Stokes större besvär den här säsongen kan vara Mark Hughes beslut att följa den så populära trenden i Premier League med tre mittbackar hellre än två. Normalt sett är det ett taktiskt beslut ägnat att göra laget tryggare i defensiven men för Stoke ser det ut att ha fått motsatt verkan, möjligen eftersom Hughes själv inte är bekant med den taktiska modellen.
Mark Hughes brottas nu med dilemmat om han ska hålla fast vid sin nya taktik och ge den en chans att sätta sig, givet att han nu genuint tror på den, eller gå tillbaka till vad laget känner till i sin beprövade fyrbackslinje. Lagets utsatta tabellposition, och följaktligen Hughes utsatta jobbsäkerhet, kan påverka ett sådant beslut, liksom Stokes kommande spelschema.
Vinterfotbollen ser nämligen ut att bli helt avgörande för Stoke. Redan till jul kommer de att ha tagit emot West Ham, West Brom och Newcastle på hemmaplan, och de tre hemmamatcherna därefter går mot Huddersfield, Watford och Brighton. Sex matcher som kan rädda eller fälla Stokes säsong som helhet, och Mark Hughes som lagets tränare.
Å andra sidan kan det spelschemat vara något som får Stokes klubbledning att först vilja genomföra en nödvändig förändring. Den stora förlusten senast mot Tottenham var oroväckande i sig, men kanske är i själva verket kvällens match mot Burnley på Turf Moor desto mer avgörande för Stokes och Mark Hughes närmaste framtid. En förlust ikväll kan vara dödsstöten.
Detta Burnley som på sitt sätt är en sådan total kontrast till Stoke för närvarande. Något som rimligtvis gnager särskilt är hur Burnleys framgångar så tydligt bygger på just den modell som gjorde Stokes framgångsrika i Premier League inledningsvis, ett ramstarkt försvar och en funktionell offensiv. Kvällens match mot Burnley kan påminna Stoke om vad en gång hade, men inte längre har.
Den tankegången kan båda särskild olycka för Mark Hughes givet att Stoke faktiskt har alternativet att gå tillbaka till vad de en gång hade. Det var Tony Pulis som tog Stoke upp i Premier League och gjorde dem på samma gång fruktade och framgångsrika. För närvarande är Pulis som bekant tillgänglig på arbetsmarknaden, och möjligen intresserad av en andra återkomst.
En inte alldeles angenäm eller frestande tankegång så klart. Men inte utan sin obestridliga logik. Så här långt verkar Mark Hughes ha räddats kvar av att ha kunnat skaka fram en vinst med jämna mellanrum. Stoke har i själva verket vunnit en match varje månad; en i augusti, i september, oktober, november och december. En match i december har de redan vunnit, oroande nog.
Med andra ord, det erbjuds hela tiden precis nog med ljusglimtar för att stoppa Stoke från att trycka på den stora, röda stopp-knappen. Men det borde inte påverka den bredare analysen. Mark Hughes skulle säkert kunna försöka hävda att Stokes resultat i själva verket är jämna och konsekventa. Vilket möjligen låter bra men framstår som betydligt mindre bra ställt i verklighetens bleka ljus.
Nämligen att Stoke under Mark Hughes konsekvent blir allt sämre.