Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

34v

Alla hajar inte riktigt orsakerna bakom Man Citys framgång

Det kom lite som ett brev på posten. När jag för någon vecka eller två sedan skrev en blogg om olika skäl varför man skulle kunna tänka sig att uppskatta Man City så var kanske inte den enda reaktionen men väl en ofrånkomlig reaktion att det är ju minsann inte så konstigt att kunna lyckas bra med Man City när man ändå har spenderat cirka £500m på att skapa sitt nya lag.

Som om fotbollen verkligen vore så enkel att man bara matar £500m i ena änden och ut ur andra änden kommer då ett efter halva säsongen obesegrat fotbollslag, endast två tappade poäng totalt och en rekordsvit om 15 raka vinster i ligaspelet. Ett tämligen fattigt sätt att se på fotboll kan tyckas, eller ett bekvämt sätt att se på saken för eventuella motståndare kan tänkas.

Att supportrar till andra klubbar ser saken på det sättet är kanske förväntat och inte så värst mycket mer att vänta heller. Mer iögonfallande blir det kanske när även andra managers kommer med liknande idéer. Arsene Wenger är till synes senast i den raden med sitt yttrande om att hans Invincibles ”had no petrol but ideas, they [Man City] have petrol and ideas.”

Något som ofrånkomligen får mig att tänka på den klassiska James Dean-rullen Giant.

Ändå ligger det mycket mer bakom Man Citys framgångar med Pep Guardiola än endast hur mycket pengar som har spenderats. Det finns flera sätt att komma fram till den saken. Ett sådant sätt är att konstatera att Man City knappast är ensamma om att spendera stora pengar, men utan samma effekt. Till och med Arsene Wenger har haft möjlighet att spendera mycket med Arsenal.

Ett annat sätt är att tänka på de spelare som redan fanns i klubben när Pep Guardiola kom till Man City. De tre spelare som kan sägas ha varit viktigast för Man City den här säsongen, vilket bland andra Danny Higginbotham också har påpekat, är spelare som Pep Guardiola inte har värvat, nämligen David Silva, Kevin De Bruyne och Raheem Sterling, men däremot utvecklat.

Det här var självfallet inte några dåliga spelare innan Pep Guardiola kom till Man City, så det ska inte förstås som att Guardiola har utvecklat och skapat dem från ingenting. Men David Silva trodde nog många kanske var på väg att börja fasas ut när Guardiola kom till klubben och runt Sterling hängde tvivlen om dennes egentliga förmåga som en snara runt halsen.

Men med Pep Guardiola som manager har dessa spelare utvecklats till världsspelare. David Silva kanske i någon mening redan var det men han har hittat en ny nivå. Kevin De Bruyne har gått från aspirerandes på världsnivå till en ledande spelare på den nivån. Raheem Sterling har gått från ifrågasatt till en av Premier Leagues mest elektriska yttermittfältare.

Liknande resonemang kan föras även för andra spelare i Man City såsom Nicolas Otamendi, Fernandinho och Sergio Aguero. Bakom Man Citys väldiga framgångar den här säsongen, och bakom att Man City spelar en fotboll bättre så här långt än någon fotboll vi sett med något av Pep Guardiolas tidigare lag, ligger inte bara spenderade pengar, utan förbättrade spelare.

Det här uppstår inte för att Pep Guardiola är ett geni som förklarar för spelarna hur fotboll ska spelas. Det handlar om att på samma gång frigöra sina spelare och ge dem ett system att glänsa inom. Att ge spelarna tydliga roller på planen, att hela tiden ställa höga krav på dem att utvecklas, och att ge dem ett taktiskt system som förhöjer dem som individer och laget som kollektiv.

Detta handlar inte om att vara något geni, eller om någon hjältesaga, som alltid är så populära inom den engelska fotbollen. Istället handlar det om att som manager arbeta hårt, ha ett helhetsperspektiv och engagemanget att kunna driva igenom och förmedla sina idéer. Det ligger ingen magi i detta, bara hög kompetens och hårt arbete.

Hur många managers i övriga engelska storklubbar kan egentligen anses uppnå detta i samma utsträckning som Pep Guardiola? Arsene Wenger kan ifrågasättas både vad gäller spelarnas roller och kraven som ställs på spelarna. Jürgen Klopp har uppenbarligen ett taktiskt system som fungerar framåt men inte lika bra bakåt. José Mourinho har nog roller och krav, men till synes inte längre taktiken.

Den som kommer närmast måste rimligtvis anses vara dagens motståndare i Tottenham med Mauricio Pochettino. En manager som har lyft Tottenham till oanade höjder både i Premier League och i Champions League inte genom att spendera stora pengar, tvärtom spenderar Tottenham avsevärt mindre inte bara än Man City utan även Arsenal och Liverpool, utan genom bra management.

Det är nu Tottenhams tur att försöka bli det första laget som åsamkar Man City en förlust av betydelse den här säsongen. Och det är kanske på sin plats att det är just Tottenham, som inte har förlorat mot Man City på snart tre år, och just Mauricio Pochettino som har gett flera uttryck för ett spänt förhållande till Pep Guardiola, där finns helt klart en rivalitet.

Kanske fick sig den rivaliteten en injektion när Pep Guardiola tidigare under säsongen benämnde Tottenham som Harry Kane-laget, ett något nedsättande epitet kan tyckas. Mauricio Pochettino har uttryckt sin uppfattning att Pep Guardiola har svårt att behålla ödmjukheten i medgång, vilket kanske inte känns helt taget ur luften sett till hans och Man Citys beteende de senaste veckorna.

Ett av de märkligare argumenten att försvara detta beteende med var att det var ägnat att bygga laganda. Som om det var nödvändigt att bete sig illa för att ha bra laganda. Desto märkligare när Pep Guardiola och Man City så uppenbart har andra och bättre metoder för att skapa sådan laganda, inte minst deras medvetna hänvisning till sig själva som ”shark team”.

Man City som ett lag av hajar alltså. Ingen dum idé och en bra metafor. Lite bygger den på samma idé som David Wagner förra säsongen hade framgång med i Huddersfield, när han beskrev dem som ett lag av terriers. Ett enkelt sätt att kommunicera en känsla, identitet och attityd. Vem muckar liksom med en haj, naturens apex predator, där varje droppe blod kan leda till feeding frenzy?

Det där kan så klart avfärdas som tönterier på sociala medier, men det är i själva verket något mer än så. Det finns viss humor i det hela givet att jag för ett antal år sedan faktiskt liknade Man City vid just en stor vit haj av det där slaget som vi ser i filmen, om än i ett annat sammanhang. Då gällde det att motståndaren behövde en större båt. Nu befinner vi oss i ett senare skede av samma film.

Det när motståndarna ser den där hajen obevekligen komma allt närmare utan att vika undan för skotten, innan polischefen i desperation klämmer iväg sitt sista skott med uppmaningen ”smile you son of a bitch!” Det måste vara lite på det sättet som Tottenham och Mauricio Pochettino, liksom övriga klubbar i Premier League, för stunden känner sig, som Brody på den sjunkande Orca.

Smile!

Publicerad 2017-12-16 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER