José Mourinho riskerar knappast sparken av Man Utd i det här läget, sådant är inte tabelläget eller situationen som helhet ens på långa vägar och så oklart är det vem som skulle kunna komma in i det här läget och göra ett bättre jobb att alternativet som sådant redan där borde kännas fullständigt orimligt. Vilket naturligtvis inte förhindrar allehanda ljushuvuden från att ändå önska det.
Jag är självfallet inte av uppfattningen att José Mourinho bör få sparken. Man Utd har redan sparkat två managers på rätt kort tid och bör knappast lättsamt trycka på reset-knappen en tredje gång med allt vad det innebär, särskilt inte när det ändå under Mourinho har skett regelbundna framsteg. Men mycket med Mourinhos agerande senaste månaden har gjort mig osäker på hans framtid.
Det har i olika sammanhang poängterats hur Man Utds problem inte enbart är José Mourinho utan det faktum att klubben som helhet, från styrelsen och Ed Woodward och nedåt, helt enkelt inte har en tydlig idé eller strategi för hur de vill driva Man Utd framåt som fotbollsklubb. Som företag finns inga problem, men fotbollsklubben känns det som att ingen riktigt vet vad de vill göra med.
Missförstå mig inte. Man Utd vill vinna, men så värst mycket mer djupsinnigt känns det inte alltid. Det får konsekvensen att Man Utd istället för att som klubb verkligen arbeta med de här frågorna istället tänker sig att de bara anställer någon som gör jobbet åt dem, det vill säga en manager. Därmed uppstår en disconnect mellan lag och ledning, och ett större personberoende av managern.
Vad som händer med en klubb som jobbar på det sättet är att de ofta anställer en manager utifrån tämligen porösa kriterier. Ryktet är ett väldigt vanligt sådant kriterier, om de har arbetat för andra stora klubbar. Tidigare framgång är ett annat men inte okomplicerat kriterie. Rekommendationer från klubbens nätverk av tränare och agenter är andra vanliga kriterier.
Inga av dessa kriterier är egentligen så väldigt relevanta. Frågor som varje klubb hellre borde ställa sig inför en anställning av en manager är bland annat om de passar samman med klubbens behov, om deras taktiska filosofi passar ihop med klubbens idé, om lagen de tränat faktiskt varit bra, om de har personligheten att passa in i klubben, om de är bra på att utveckla spelare och så vidare.
Att ställa dessa frågor i inledningen av en anställningsprocess ställer krav på att klubbens ledning på allvar tänker igenom både vad de faktiskt vill med sin fotbollsklubb och hur de tänker sig att åstadkomma det. Ett tankearbete som får klubben att stå starkare rustad, och som ofrånkomligen kommer öka kvaliteten i själva anställningsbeslutet.
Om dessa frågor inte ställs, utan det bara är den första kategorin av kriterier som utgör utgångspunkten för en anställningsprocess, ser jag ingen som helst anledning att i det här läget göra sig av med José Mourinho och upprepa cirkusnumret. Det var i mångt och mycket dessa kriterier som ledde fram till Mourinho och upprepning leder knappast till något nytt eller bättre.
Skulle däremot verkligen hemläxan göras och de relevanta frågorna börja ställas skulle jag kunna vara mer öppen för att Man Utd efter den här säsongen eller möjligen efter nästa säsong ser sig om efter en ny manager som kan bygga vidare från den grund som nu ändå lagts. Då handlar det om att verkligen bygga något inte bara här och nu utan också något hållbart för framtiden.
Men en lista på managers som då för Man Utd ger positiva svar på de relevanta frågorna, och som inte enbart utgår från samma trötta kriterier av kändisskap, blir knappast lång. Vilket är fullt naturligt för en klubb som Man Utd, det är som de senaste åren tydligt demonstrerat inte precis ett jobb för vem som helst. Jag hittar endast tre kandidater jag skulle slå till på, i fallande ordning.
Mauricio Pochettino. Någon introduktion är knappast nödvändig, det jobb som Pochettino har gjort med Tottenham förtjänar ändlöst beröm. Det är inte bara en fråga om resultat och tabellplaceringar utan hur framgångarna är byggda på en kombination av en fungerande taktisk spelidé och en långsiktig utveckling av unga spelare.
Att många Man Utd-supportrar i så hög utsträckning uppskattar vad vi har sett i Tottenham under de senaste åren beror på att vi i Tottenham känner igen vad vi är uppväxta med att vilja se i vår egen klubb. Kulturkrocken bör alltså inte bli särskilt allvarlig. Inte heller saknar Pochettino ambitionen, även om det känns lite oförskämt att prata om en annan storklubbs manager på detta sätt.
Nuno Espirito Santo. Kommer från en misslyckad säsong med Porto men innan dess var han en av få som faktiskt lyckades få någon form av framgång med ett bråkigt och skakigt Valencia. Men det är med Wolves den här säsongen som han verkligen har rört om i den engelska fotbollsgrytan och borde ha tystat alla tvivlare om sina taktiska färdigheter.
Det sätt som Santo så snabbt har fått ordning på Wolves är imponerande i en liga som är helt ny både för honom själv och för många av hans spelare. Men där finns den taktiska flexibiliteten, förmågan att kombinera stabil defensiv med ett kreativt anfallsspel, och framför allt finns passionen, glöden och drivkraften varje framgångsrik manager måste ha.
Leonardo Jardim. Det var på något sätt lätt att inte riktigt ta Monaco på allvar förra säsongen, något de alldeles säkert utnyttjade till fullo på vägen både till ligatiteln i Ligue 1 och semifinalen i Champions League. Min föreställning om Jardim var som en i första hand defensivt inriktad tränare, men Monacos press och anfallsspel var många gånger en ren fröjd att skåda.
Det var också ett lag som var byggt på en spännande kombination av unga talanger och erfarna spelare. Monacos framgångar var i väldigt hög grad baserade på deras förmåga att slussa in fram lovande talanger, men det är sällan ett sådant arbete blir bättre än vad den som är manager faktiskt tillåter det att bli. Leonardo Jardim vore värd att satsa på.
I mina ögon finns ingen annan realistiskt tillgänglig manager, något beroende på hur man bedömer Massimiliano Allegris status, som för närvarande är värd besväret, och att försöka diskutera managerbyte i Man Utd med mig med något annat namn med i leken vore som att försöka sälja disco till en punkare. Vilket inte beror på okunskap om andra alternativ.
:::
TRANSFERKOLLEN
Virgil Van Dijk, Liverpool. Jürgen Klopp fick sin önskade mittback till sist, efter tusen besvär och många miljoner pund, och då borde väl Liverpools beryktade försvarsproblem vara lösta?! Nej, knappast! Men en värvning kan bara handla om vilka spelare man får in och att man får in de spelare man vill ha, och Van Dijk är på så vis naturligtvis en kanonvärvning, en mittback av världsklass i sina bästa år men också med många år kvar. Berömlig – (+++++)