Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
40v

Alltför enkelt att skylla Alvaro Morata för Chelseas anfallsbesvär

Två matcher mot Arsenal har placerat en rejäl strålkastare på vad som redan inför säsongen bedömdes vara ett av Chelseas stora frågetecken. Nämligen hur det skulle gå att ersätta Diego Costa som lagets talismaniske anfallare. Första matchen slutade 2-2 sedan Alvaro Morata missat åtminstone tre jättelägen. Den andra matchen blev mållös efter en betydligt mer anonym insats av Morata.

En vanligt framförd uppfattning efter i synnerhet den första matchen var att om Chelsea fortfarande hade haft Diego Costa som anfallare hade de vunnit den matchen på Emirates. Det är svårt att inte instämma i den uppfattningen även om det är väldigt lätt att i efterhand bli mycket selektiv med sina minnen, där det är lätt hänt att framför allt minnas bara de riktigt bra matcherna.

Alvaro Morata har inte varit dålig under sin debutsäsong med Chelsea, men på samma sätt som för Romelu Lukaku i Man Utd och Alexandre Lacazette i Arsenal går det ändå att känna att betydligt mer har kunnat förväntas av honom än vad vi hittills faktiskt har sett. Inte minst finns där samma intryck som dessa båda andra stora anfallsvärvningar att en bra början har förbytts i tydliga besvär.

Frustrationen kan uttryckas i siffror. Alvaro Morata har gjort tio mål hittills under säsongen men hans conversion rate är ändå bara 16,95% vilket är väsentligt lägre än det europeiska genomsnittet om 19,36% för anfallare som gjort fler än fem mål, knappt ett mål varannan match. Att Alvaro Morata missar chanser är negativt, att han trots allt skapar och tar sig till chanser är positivt.

Jämförelsen med Diego Costa ges ändå kött på benen av det faktum att Alvaro Morata på en halv säsong redan har hunnit med att missa 14 ”stora chanser”, att jämföra med de tolv stora chanser som Diego Costa hann med att missa under hela förra säsongen. Detta bekräftar så klart bara känslan att med Diego Costa hade Chelsea vunnit både de två senaste matcherna mot Arsenal.

Det vore ändå ren idioti att avfärda Alvaro Morata redan nu. Viss förståelse måste trots allt visas för att det är Moratas allra första säsong i Premier League och för att det är hans första riktiga säsong som sitt lags främste anfallare. Att som vissa redan börja prata om att värva en ersättare, eller möjligen ännu en backup-anfallare, känns en bra bit över gränsen till hysteri.

Det ska heller inte göras alltför stor sak av Moratas anfallsstatistik. Att ha en conversion rate lägre än det europeiska genomsnittet kan så klart låta väldigt negativt, innan man listar ut att Harry Kane har en ännu lägre conversion rate (14,52%) än Morata. Skillnaden är emellertid att Alvaro Morata inte alls har samma skottvolym som Harry Kane.

En kritik som möjligen skulle kunna riktas mot Alvaro Morata är att han i någon mening är en inte alls lika självständig anfallare som Diego Costa var, att han helt enkelt är betydligt mer beroende av lagets taktiska idé än vad Diego Costa någonsin var, som i väldigt hög utsträckning var en spelare som i viss mening utstrålade sin egen gravitationskraft.

Men hur funktionell är då Chelsea taktiska idé, åtminstone offensivt? Det har varit en krypande känsla framför allt under senare tid att Chelsea befinner sig i något av en formdopp, med ett haltande och hackande spel. Men även under den förra så framgångsrika säsongen var det ofta tydligt att Chelseas offensiv till stor del byggde på Eden Hazards och Diego Costas individuella briljans.

Antonio Contes stora taktiska reform förra säsongen, som resulterade i 13 raka ligavinster, en svit som i själva verket är i stort sett precis lika imponerande som Pep Guardiolas och Man Citys motsvarande svit den här säsongen, var först och främst en defensiv reform. En övergång till fembackslinje utan boll kombinerat med blixtsnabbt omställningsboll i samband med bollvinst.

Men det var inte en taktisk reform som innehöll några mer avancerade tankar vad gällde Chelseas offensiv. Sådana tankar överlämnades istället till spelarna själva på planen. Det finns värde också med en sådan approach men risken är så klart, när spelet börjar hacka, att spelarnas idéer och kreativitet slutar flöda och spelet därför blir långsamt och börjar följa gamla och sönderlästa mönster.

Det har med andra ord, i negativ mening, gått lite av rutin i Chelseas offensiv. Det gör offensiven mindre idérik och det gör att motståndarna får lättare att läsa Chelseas anfall och försvara sig mot dem. Vilket inte betyder att det blir ett problem i varje match men att prestationerna blir mer ojämna, att spelet helt enkelt kan gå i baklås med jämna mellanrum.

Detta har blivit mer tydligt under de senaste veckorna men har i själva verket varit något som Chelsea har brottats med mest hela säsongen. Det är så klart en intressant och imponerande statistik att Chelseas vanligaste kombination av assist och mål under säsongen är Cesar Azpilicueta till Alvaro Morata, men det är vid närmare eftertanke också något oroväckande.

Ett tecken på att mer ortodoxa anfallskombinationer helt enkelt inte riktigt fungerar som de är tänkta att fungera. Och det är förmodligen Chelseas mer besvärande anfallsproblem som Antonio Conte har att jobba med, och Chelseas supportrar att oroa sig för, än endast det att Alvaro Morata har lyckats missa en och annan målchans hittills den här säsongen.

Kanske är det ett gemensamt problem som Antonio Conte och José Mourinho kunde samsas om över en kaffe och slå sina huvuden ihop för att spåna fram lite olika lösningar.

Publicerad 2018-01-13 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons