Det kom som en chock, fast ändå inte. Det gick hur som helst väldigt snabbt från de allra första ryktena till att beslutet faktiskt genomfördes. Watford blir alltså den åttonde klubben i Premier League den här säsongen att sparka sin manager sedan det under söndagen meddelat att Marco Silva alltså fått lämna klubben, ett beslut som får sägas väcka blandade känslor.
Å ena sidan. Det är svårt att inte känna viss sympati för Watfords situation när det alltså inte ens hinner gå tio matcher av Marco Silvas första säsong med klubben innan denne klart och tydligt börjar fiska efter att få flytta till Everton, nästa större steg på stegen. Det pratas så ofta om klubbars lojalitet med sina managers, men mindre om lojaliteten i den andra riktningen.
Å andra sidan. Det drabbar kanske inte någon alldeles oskyldig klubb i det här avseendet. Sedan Pozzo-familjen tog över Watford har de bytt manager nio gånger på snart fem år. De senaste säsongerna har de valt att, mer eller mindre motiverat, efter bara en säsong säga tack och hej till i tur och ordning Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores och Walter Mazzarri.
Parallellt med beslutet att sparka Marco Silva riktade Watford dessutom en rejäl bredsida mot Everton vars ”unwarranted approach” till Marco Silva de menade resulterade i en omfattande nedbrytning både av lagets resultat och Silvas och lagets fokus, och satte Watfords långsiktiga framtid på spel. Det är minst sagt hårda och ovanliga ord. Men är de också motiverade?
Det finns definitivt skäl att tro det. Obestridligt är hur som helst att Watfords form har tvärdykt sedan andra halvan av oktober då Evertons intresse för Marco Silva först blev uppenbart. Då låg de sexa med fyra vinster och två förluster på nio matcher. Därefter har de förlorat elva av 15 matcher och är med raketfart på väg ned mot nedflyttningsstriden.
Lika obestridligt är att Evertons uppvaktning av Marco Silva fångade hans intresse. Tre gånger återkom Everton till Watford med anbud på Marco Silva, vilket de självfallet aldrig gjort om han sagt sig vara ointresserad. Tre gånger innan tuppen gal fick Marco Silva frågan av Everton, tre gånger förnekade han Watford. Om detta råder ingen tveksamhet.
Mer ambivalent är kanske orsakssambandet mellan detta och lagets resultat, som Watford mer än antyder, men före- och efter-bilden är onekligen talande och rätt övertygande. Det följer också intuitivt att när en manager så tydligt demonstrerar sin vilja att byta klubb kommer det därefter vara svårt för honom att sälja in till spelarna en idé om lojalitet till och engagemang för laget.
En fråga är så klart hur detta påverkar Marco Silva. Hans status som manager stod högt i kurs efter sin tid med Hull City, trots att de blev nedflyttade. Flera klubbar stod i kö för hans signatur, han valde själv Watford. Resultaten med Watford har varit blandade. Men hur många klubbar har fått kalla fötter givet Silvas vandrande ögon och tydliga opportunism?
Alla tränare har naturligtvis precis som spelare en egen ambition, vilket är naturligt och inget fel med det. Men Marco Silva gjorde bara 15 ligamatcher med Hull City och hann alltså inte ens med att göra tio ligamatcher med Watford innan han ville iväg igen. Vilken klubb med någon tanke om att bygga något mer långsiktigt anställer en sådan manager?
En fascinerande tanke är så klart hur Everton och Farhad Moshiri tänker nu. Det var tydligt att Sam Allardyce var ett backup-alternativ när Marco Silva inte kunde ros i land, och alls inte Moshiris önskade val. Plötsligt är Marco Silva ledig. Det vore spektakulärt men inte helt oväntat om Everton agerade snabbt i det här läget och tackade Sam Allardyce för den tid som varit och anställde Silva.
Om inte så är det nog inte osannolikt att Marco Silva har gjort sitt i engelsk fotboll. Möjligen ser Southampton honom som ett alternativ att ersätta Mauricio Pellegrino. Men Silvas renommé bland engelska klubbar måste onekligen ha fått sig en törn. Watford är naturligtvis sura på Everton, men det är så klart Silva de i själva verket har all anledning att vara irriterade på.
I så fall får Marco Silva i någon mening skörda vad han själv har sått. Men kanske måste detsamma sägas om Watford. När de själva har gjort sådan vana av att byta managers varje år, utan någon tanke om lojalitet, är det kanske ingen tillfällighet att de till slut attraherar managers som inte känner någon lojalitet med dem. Lojalitet är en two-way street.
Alltså får Watford även de skörda vad de i någon mån har sått. Vilket försätter oss i den märkliga situationen att inte riktigt kunna kritisera Watford för just det här specifika beslutet att sparka Marco Silva, en anställning de hade höga ambitioner med och ett beslut de i stort sett tvingats till, men däremot för att ha orsakat de institutionella förutsättningarna för denna situation att uppstå.
Det är en trist situation för Watford men det är samtidigt svårt att tycka alltför synd om dem. Nu anställer de istället Javi Gracia, en spansk tränare med förflutet inom spansk, grekisk och rysk fotboll. Framför allt erkänd från sina två säsonger med Malaga som han tog till övre halvan av La Liga. Också en journeyman-tränare, som sällan varit längre än någon säsong i sina många klubbar.
Watford skördar som sagt vad de en gång har sått. I sin strävan att som klubb bättre kunna hantera den moderna fotbollens generella kortsiktighet har de i själva verket institutionaliserat kortsiktighet i klubben. Den moderna fotbollen är många saker, men inte minst är den ironisk.