Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
40v

Bilderna av ett lag i total disharmoni

“Cutrone och Calabria, båda egna produkter, sprang efter deras mål mot den stora bortaklacken på Olimpico. Båda pekade på klubbmärket och njöt av vara en del av AC Milan. Deras klubb, en sak som de brinner för och ett ögonblick de ville dela med alla tusentals tillresta Milanfans. Lika talande var segerjublet efter slutsignalen. Lagsammanhållningen som Gennaro Gattuso byggt upp gick att ta på under glädjescenerna, lika mycket som betydelsen av att äntligen slå ett av Serie A:s bästa lag (första segern borta mot Roma sedan 2011).”

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/italienbloggen/2018/03/01/bilderna-av-ett-lag-i-total-harmoni/

Om vi ska tro Erik Hadzic, och det finns ju ingen anledning att inte göra det, är Milan för närvarande ett lag i total harmoni. Beskrivningen ovan kommer efter Milans vinst mot Roma och avancemang till den italienska cupfinalen. Den speglar ett Milan som efter många år i skuggan av sin egen historia, och en förfärlig säsongsinledning, verkar ha hittat sig själva under Gennaro Gattuso.

Kontrasten med Arsenal känns total. Om Milan är ett lag i total harmoni är Arsenal istället ett lag i total disharmoni. En plågsamt genomförd säsong har nått sitt crescendo de senaste veckorna med förlusten mot Östersund, några totala kapitulationer mot Man City tillsammans med förlusten mot Brighton i helgen. Arsenal har förlorat sig själva under Arsene Wenger.

Under normala omständigheter borde Arsenal gå in i den här åttondelsfinalen mot Milan som favoriter. De har ett minst lika bra lag på pappret, ett lag som borde konkurrera om ligatiteln i Premier League, men som när säsongen når sitt slut för andra säsongen i rad inte kommer befinna sig ens bland de fyra-fem bästa klubbarna. Milan borde vara en farlig motståndare, men bara en outsider.

Men dessa omständigheter är inte normala. Det råder mer eller mindre öppet uppror inom laget där spelartruppen, åtminstone stora och mäktiga delar av den, har gjort öppen revolt mot Arsene Wengers ledarskap. Det pågår en palatskupp inom Arsenal som, hur befogad den än kan anses vara, ännu inte är avslutad och som omöjligtvis kan lämna Arsenal opåverkade.

Bilderna från Arsenal är spelare som skickar spydigheter mot varandra över sociala medier. Bilderna från Arsenal är spelare som selektivt verkar välja vilka matcher de alls vill och inte vill spela i. Bilderna från Arsenal är spelare som läcker snyftvalser till media i syfte att sparka på sin tränare som ligger. Bilderna från Arsenal är av ett lag i total disharmoni.

Är det över huvud taget möjligt för Arsenal i ett sådant tillstånd att besegra Milan över ett dubbelmöte i Europa League? Det borde inte vara det. Vad det till en början kräver är att inte förlora den här åttondelsfinalen redan ikväll, det vill säga att bege sig till lejonets kula på San Siro och palla trycket, stå upp för sig själva och inte falla samman, att ha matchen öppen till returen.

Vad talar egentligen för att Arsenal skulle klara av det? Det finns några saker att hoppas på. Som att spelarna i Europa League ändå ser till sin närmaste framtid givet möjligheten att missa eller ta sig till Champions League. Eller att spelarna i Arsenal faktiskt förmår samla ihop sig givet att de faktiskt möter Milan, en av de klassiska europeiska storklubbarna.

Men hur många gånger har vi tänkt att nu, den här gången, kommer Arsenal ta sig samman bara för att därefter bli besvikna? Om Arsenal som lag ska lyckas ta sig samman kräver det en samlad spelarinsats, men hur trolig är den i ett lag där vi under många år har påtalat bristen av ledarskap och accountability hos de egna spelarna, och tendensen att gömma sig bakom andras förkläden?!

Det har i dessa dagar pratats mycket om så kallad professionell stolthet bland Arsenals spelare. Jag betvivlar faktiskt inte att de har sådan. Men de flesta kan nog också vara bekanta med den känsla av hopplöshet som kan uppstå när hur mycket man än vill något så finns helt enkelt inte strukturen eller kulturen att faktiskt uppnå det. Demoraliserande, hellre då fly än illa fäkta är lätt att tänka.

Arsenal är ett bättre fotbollslag än så här. Åtminstone borde Arsenal vara ett bättre fotbollslag än så här. Detta vet vi. Milan är en farlig motståndare med många skickliga spelare, men ett Arsenal som når upp till sin rätta nivå borde gå in i det här dubbelmötet med gott självförtroende, med goda förhoppningar om att kunna ta sig till kvartsfinal, och som favoriter.

Att Arsenal ändå inte gör det har att göra med det hjärtstillestånd som har drabbat klubben. Alla de värsta mardrömmar som Arsenal har trumpetat ut under de senaste åren som skulle kunna hända med Arsenal som klubb om man valde att ta risken att byta ut Arsene Wenger, har inträffat just för att man inte har bytt ut Arsene Wenger. Även det alternativet var en risk, vilket glömdes.

Vad åttondelsfinalen mellan Milan och Arsenal nu istället blir är ett lag i total harmoni som möter ett lag i total disharmoni. Det är en match som rimligtvis bara borde kunna sluta på ett enda sätt, med en enda segrare. Ett fungerande lag och en fungerande klubb måste besegra ett dysfunktionellt lag. Arsenals bästa och sista hopp på kort sikt är att fotbollen inte alltid är rimlig.

På längre sikt måste Arsenals bästa hopp vara att om Milan, efter så många år av dvala och misär, kan uppnå den citerade inledningens känsla av harmoni, så måste även Arsenal kunna uppnå detta. Byt ut namnen på spelarna och på klubben, tänk er framåt några år i tiden, och den bild som beskrivs av Erik Hadzic skulle då faktiskt mycket väl kunna gälla Arsenal.

Det är i alla fall vad vi måste hoppas på.

Publicerad 2018-03-08 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons