Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
38v

Bara FA-cupen kan ge Man Utd revansch på sig själva

Från ljus till nattsvart mörker. På bara några få dagar från vinsten mot Liverpool till förnedringen för egna händer mot Sevilla. Utslagna ur Champions League mer än något annat av egen förskyllan. Att förlora är en sak, att förlora utan att knappt ens ha försökt göra sig själva rättvisa är en helt annan. Sevilla gick helt välförtjänt vidare till kvartsfinal, men borde aldrig ha fått ens chansen.

Varenda kritik som någon gång under dessa två säsonger har riktats mot José Mourinho och hans fotboll drogs här till sin sammanlagda konklusion. Ut på planen klev ett Man Utd utan någon riktig idé om hur de vill spela fotboll, ett Man Utd som spelade utan ambition och drömmar på drömmarnas teater, ett Man Utd mer inställt på att reagera på matchbilden än på att kontrollera den.

Det var kanske inte helt och hållet representativt för Man Utd, men det var representativt för lagets sämsta tendenser. Man Utd var alltså som allra sämst när det gällde som allra mest, och det var tragiskt att beskåda. Vad än José Mourinho har fått för sig att yra om i omgångar därefter så ingår inte detta i Man Utds arv eller historik, om något så tvärtom.

Kanske plågades Man Utd av en oro och osäkerhet som kom sig av den omtalade bortamålsregeln, det vill säga rädslan att släppa in ett mål var större än viljan att göra mål. Det känns ändå ovidkommande. De hade för det första satt sig själva i den situationen. För det andra borde aldrig oron och osäkerheten tillåtas få sådan omfattning på ett lags prestation som så där.

José Mourinho tog över ett Man Utd med stora problem och med en svag och felbalanserad spelartrupp. Om detta råder ingen tvekan. Hysteriska gaphalsar kommer alltid finnas så fort Man Utd kommer på tal men det har för den sakens skull inte saknats också rimliga krav och förväntningar på vad Mourinho skulle uträtta med Man Utd över två säsonger. Han kan inte sägas ha lyckats.

Ett missnöje har därför fått rejält fäste i Man Utd. Bland supportrarna alldeles uppenbarligen. Även bland spelarna har det börjat gurgla om konflikter, det är alldeles uppenbart att allt exempelvis inte står helt rätt till i relationen med Paul Pogba. Och styrelsen kommer naturligtvis lägga märke till den svaga insatsen mot Sevilla i Champions League. Allt är inte frid och fröjd.

Det säger så klart något om de alldeles speciella kraven i Man Utd när en hyfsat klar andraplats i ligan, bakom ett fantastiskt Man City, och slutspel i Champions League inte räcker längre än vad det faktiskt gör. Återigen spelar det naturligtvis väldigt stor roll hur ett lag förlorar. Och för den som tänker efter vore det kanske ett antal grader i helvetet värre att som storklubb med detta låta sig nöjas.

Vad förlusten mot Sevilla innebar, åtminstone det sätt på vilket förlusten blev ett faktum, var att väcka ett allvarligt frågetecken kring om José Mourinho verkligen längre är rätt manager för en superklubb. Det är något oroväckande eftersom det kanske främsta skälet att Man Utd från början anställde José Mourinho just var dennes oomstridliga kvalitet som manager för superklubbar.

Det handlar kanske inte så mycket om att fotbollen plötsligt vore en helt annan än vad den tidigare varit. Det har sagts att José Mourinho vore passé på så vis men det känns mer än en smula tendentiöst. Det är inte i första hand taktiskt som de största frågetecknen mot José Mourinho finns, utan dessa frågetecken är huvudsakligen psykologiska.

Det har tidigare pratats om José Mourinhos personlighetsdrag som manager, även tidigare i den här bloggen, om hur han hela tiden känt sig hemma och helt tillfreds i rollen som rebell, som kaxig uppstickare mot etablissemanget, men har haft förtvivlat svårt att anpassa sig till klubbar som är etablissemanget. Han var perfekt för Porto, Chelsea och Inter, mindre så för Real Madrid och Man Utd.

När managerns personlighet inte passar ihop med klubbens personlighet uppstår en personlighetskonflikt. Konflikten kan så klart redas ut genom att antingen klubben eller managern anpassar sig. Man Utds personlighet kommer självfallet aldrig förändras sett till de egna kraven. Inte heller verkar Mourinho kunna eller vilja förändras, utan istället gör han därför bara sig själv till rebellen.

Många kommer nicka igenkännande till detta. Ännu har det inte passerat punkten av ingen återvändo i Man Utd, men utvecklingen rör sig däremot till synes i den riktningen. Det innebär inte att José Mourinho borde få sparken eller är på väg att få sparken, åtminstone inte utan en givet bättre kandidat till jobbet, men att den tredje säsongen blir helt och hållet avgörande för honom.

Helt betydelselöst är det självfallet heller inte hur den här säsongen faktiskt avslutas, en säsong som nu är att betrakta som i grova drag misslyckad om inte FA-cupen kan vinnas och på så sätt göra säsongen åtminstone godkänd. I alla fall givet att inte ett totalt sammanbrott sker i ligaspelet. Man Utd och José Mourinho behöver vinna FA-cupen, detta känns minst sagt givet.

Men Man Utd kommer inte vinna FA-cupen om de spelar med samma brist på idé, på drömmar och på ambition som de spelade mot Sevilla. Om Man Utd spelar på det sättet är det långt ifrån säkert att de ens vinner mot Brighton ikväll, trots att de till och med har fått fördelen av hemmaplan och av förlängning och straffar, utan risken för något omspel.

Då blir det som mot Sevilla. Utslagna ur FA-cupen helt och hållet av egen förskyllan. Den allra värsta formen av förluster. José Mourinho behagade själv efter vinsten mot Liverpool betona matcherna mot Sevilla och Brighton som de viktigare matcherna. Det gav närmast motsatt effekt mot Sevilla. Därmed har matchen mot Brighton blivit i det närmaste livsviktig.

Publicerad 2018-03-17 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons