Det finns en gammal tumregel som säger att om något låter för bra för att vara sant så beror det på att det helt säkert också är för bra för att vara sant. Alltså är det bäst att vara på sin vakt mot sådana förslag då de mycket sällan är vad de faktiskt utger sig för att vara. Det här är något som inte minst engelska fotbollsklubbar har tvingats att lära sig den hårda vägen.
Dulwich Hamlet FC är en av dessa klubbar. På väg mot konkurs för fyra år sedan såldes arenan Champion Hill till utvecklaren Hadley Property Group (HPG), klubbens skulder skrevs av och årliga kostnader om £170,000 betalades av företaget. HPG ville bygga bostäder på Champion Hill, erbjöd sig att bygga en ny arena alldeles intill, köpa klubben och skänka den till klubbens supportertrust.
94% av supportertrustens medlemmar röstade ja till förslaget. Men det skulle visa sig vara bara början på Dulwich Hamlets mardröm. Southwark Council, deras lokala kommunfullmäktige, avslog Meadow Residentials (HPG:s dotterbolag) förslag dels då den nya arenan var tänkt att byggas på naturskyddat område, dels då bostadsprojektet inte uppfyllde krav om minst 35% billiga bostäder.
Plötsligt befann sig Dulwich Hamlet i vad som bara kan beskrivas som en ren gisslansituation. Meadow använde Dulwich Hamlet för att utpressa Southwark Council att godkänna deras förslag. Hotet att sluta betala klubbens kostnader följdes den senaste veckan upp av att skicka klubben en faktura om £121,000 för de senaste årens hyra, en faktura de så klart vet att klubben inte kan betala.
Djupt ohederligt så klart då Dulwich Hamlet blivit lovade att slippa dessa kostnader av HPG och Meadow. Nu är emellertid Dulwich Hamlet vräkta från sin egen arena, numer omgiven av staket och plakat om att de som gör intrång kommer åtalas. Men Meadows småaktighet stoppade inte där, utan redan i oktober registrerade de alla klubbens varumärken och har nu förbjudit Dulwich Hamlet att använda sitt eget namn.
På bara några veckor har Dulwich Hamlet alltså blivit berövade både sitt hem och sitt namn. Naturligtvis en mardröm för en av Englands äldsta och mest populära nonleague-klubbar med 125 år på nacken. En klubb som ofta tar in 2,000 åskådare på sina hemmamatcher i Isthmian Leagues Premier Division, Englands sjunde division, ett publiksnitt som hade hållit rätt väl även i Football League.
Det borde vara glada och stolta dagar för Dulwich Hamlet. Med 3-0-segern mot Worthing i helgen gick de upp i serieledning i Isthmian League, om än med flera matcher fler spelade än Billericay Town på andraplatsen. Åtminstone ett playoff med möjlig uppflyttning till National League South känns i alla fall givet, och det är vad klubben, spelarna och supportrarna nu borde behöva tänka på, inte om klubben överlever eller ens var de ska spela nästa match.
Dulwich Hamlet har fallit offer för en tydlig samhällsutveckling. Land har blivit extremt värdefullt, inte minst i storstadsregionerna, och inte minst i London där Dulwich Hamlet hör hemma i dess sydöstra delar. Fotbollsklubbar har ofta tillgång till just land där deras arenor står och profithungriga byggherrar har satt i system att sniffa runt efter klubbar med ekonomiska besvär och erbjuda dem hjälp som helt enkelt låter för bra för att vara sant.
Vilket det naturligtvis oftast också är. Ett annat uttryck för samma sak är att ge någon ett erbjudande till vilket de inte kan säga nej, och har blivit populariserat i ett helt annat sammanhang. Det är i själva verket samma princip. Klubbar i ekonomiska besvär erbjuds en kortsiktig lösning på sina omedelbara problem men till priset av sina mest långsiktiga tillgångar, hela grunden för deras överlevnad, deras arena och deras namn.
Det är inte något nytt eller något unikt. Wimbledon FC tvingades exempelvis bort från Plough Lane i början på 1990-talet. Några år senare tvingades Brighton lämna Goldstones Stadium och tillbringade ett antal år som kringresande vagabonder på olika arenor. Millwall har kämpat i över ett år nu för att få stanna kvar på The Den och inte tvångsförflyttas därifrån.
Framtiden för Dulwich Hamlet förblir osäker. Där finns hopp. De har fått ett omfattande politiskt stöd på flera nivåer, både från Southwark Council, från Londons borgmästare och även i parlamentet. Legacy, ett företag för billiga bostäder som ägs av Rio Ferdinand, har erbjudit sig att köpa Champion Hill av Meadow för £10m och säkra klubbens överlevnad på så vis. Meadow vägrar däremot förhandla.
Givet att Meadows tänkta investering i Champion Hills bostadsprojekt var om £80m är det kanske naturligt att de såg framför sig större vinster än de £4m som en sådan försäljning skulle medföra. Men med sitt agerande med Dulwich Hamlet har de förmodligen bränt sina broar med Southwark Council och de är dessutom politiskt hotade av en så kallad CPO, ett politiskt beslut som skulle tvinga dem att sälja Champion Hill.
Det är en berättelse i vilken det ligger nära till hands att sympatisera med Dulwich Hamlet och se HPG och Meadow som de giriga skurkarna. Och visst finns det skäl att sympatisera med klubben i bred bemärkelse. Men det kan inte blundas för att Dulwich Hamlet har försatt sig själva i situationen. Först genom att spendera pengar de faktiskt inte har, därefter genom att låta sig ”luras” av förslag som låter för bra för att kunna vara sanna.
Dulwich Hamlet är naturligtvis inte ensamma om detta. Fotbollsklubbar kommer alltid ligga i riskzonen för detta då deras verksamhet är inte enbart ekonomisk utan i lika hög utsträckning politisk, det vill säga där framgång mäts i tabellen snarare än i resultaträkningen. Att fatta ekonomiskt sunda beslut kan därför visa sig vara mäkta impopulära om de medför negativa konsekvenser i tabellen, och de flesta beslutsfattare vill hellre vara populära och framgångsrika.
Det kommer fortsätta göra engelska fotbollsklubbar som Dulwich Hamlet till villebråd för profithungriga byggherrar som är mindre intresserade av dessa klubbar än de är av marken de befinner sig på. En möjlig politisk väg att gå för att sätta stopp för detta kulturella ofog vore antingen att kulturmärka engelska arenor alternativt att politiskt skydda själva marken på vilka arenorna står, att bara kunna brukas av engelska fotbollsklubbar.
Kort sagt verkar engelska fotbollsklubbar ibland behöva skyddas från sin egen dumhet.