Den stora frågan inför andra halvlek på Anfield var om Liverpool skulle lyckas hålla nollan eller ej. Just att lyckas hålla nollan kändes i själva verket betydligt viktigare än att lyckas göra både 4- och 5-1. Liverpool lyckades hålla nollan, vann med 3-0, och har därmed tagit ett jättekliv mot semifinal i Champions League.
Den stora frågan efter första halvlek på Anfield var vad som egentligen hade hänt med Man City. Pep Guardiola ställde upp med någon form av märklig 4-2-3-1-uppställning som inte ledde någonvart alls, samtidigt som spelarna såg både håglösa och snurriga ut på planen.
Energi vann över intelligens. Anfield var en kokande gryta, inte minst under första halvlek. Det är en faktor som ibland avfärdas som snömos, men ofta för att man blundar för hur effekten påverkar hemmalaget. När det blåser medvind för Liverpool på Anfield så blåser det snabbt och lätt stormvindar.
Jürgen Klopps Liverpool är ett lag utformat och anpassat för ett spel som utgår just från denna energi. Det innebär inte nödvändigtvis att fotbollen är ointelligent, men Klopps spelidé och för all del hela hans personlighet går ut på att släppa kontrollen och surfa loss på energin. Vilket bara brukar bli ett problem när någon drar ur sladden.
Pep Guardiolas Man City är ett lag vars spelidé är av ett mer intellektuellt slag, en slags övning i spelmönster och mallar för problemlösningsförmåga på planen. Det innebär inte att fotbollen lider brist på energi, men Guardiolas spelidé och för all del hela hans personlighet går ut på att ha kontrollen över matchbilden.
Ett intellekt inom fotbollen leder lätt till att bli kallad för managergeni. Pep Guardiola är sannerligen inget undantag. En risk med detta är att det uppstår ett behov av att visa sig intelligent, vilket kan leda till att saker övertänks och att man taktiskt sätter krokben för sig själv. Lite kan kännas att det hände Guardiola och Man City ikväll.
Det fanns helt säkert en klok taktisk tanke bakom Pep Guardiolas sätt att ställa upp sitt lag under första halvlek. Men ibland finns det också ett värde i att behålla ett spelsystem som spelarna är helt vana vid och trygga i, även om det kanske inte specifikt adresserar ett visst taktiskt problem.
Något sände det kanske också, för allra första gången den här säsongen, signalen till spelarna att de skulle anpassa sig efter motståndet, snarare än att tvinga motståndarna att anpassa sig efter dem. Man City har vunnit mycket under säsongen på sin air av överlägsenhet, men här gav de snarare en air av osäkerhet.
Det är inte första gången detta händer just Pep Guardiola. Han hade några liknande tilltag även med Bayern München i Champions Leagues slutrundor, med märkliga taktiska beslut som baktände. Om det är ett ego, om det är nerver, eller om det är någon form av osäkerhet, men alldeles bra ser det hur som helst inte ut.
Liverpool har nu den här kvartsfinalen precis där de vill ha den. De kan bege sig till returen på Etihad med vetskapen att de kan spela på resultatet, Man City är piskade att satsa allt framåt för att hämta upp ett jätteunderläge, men med vetskapen att enda mål för ett Liverpool som älskar att ligga och fiska, så är det förmodligen god natt.
Det är kanske ingen katastrof för Man City att åka ur Champions League, det kommer onekligen fler chanser. Men det vore ett slag mot stoltheten, allra helst som de i så fall åker mot just Liverpool. Kommande semifinalister har heller inget skäl att känna någon större glädje över kvällens åtminstone något oväntade utfall.
Inget lag i världen går tryggt mot Liverpool, vars hela spelidé går ut på att göra livet surt för storklubbar som Real Madrid, Bayern München och Barcelona, för vilka Liverpool mycket väl kan visa sig vara rena mardrömsmotståndare. Precis som Liverpool mycket riktigt visade sig vara en mardrömsmotståndare för Man City.
Liverpool å sin sida kan börja drömma om Champions League-titlar igen!