Champions League utgår i många avseenden från historia. Klubbar bedöms i hög utsträckning från deras historik i turneringen eller i andra fall från deras avsaknad av historik. Inte minst finns kanske den tendensen när det är engelska klubbar inblandade, och ännu mindre när Liverpool är inblandade. Men först och främst handlar kanske denna kvartsfinal om nuet eller om framtiden.
Kontrasten blir desto tydligare i och med att kvartsfinalen utspelas mellan Man City och Liverpool. Man City är den självklara representanten för framtiden inom engelsk fotboll. Föregångare på många sätt både och utanför planen och med resurser att hålla dem kvar på toppen. Liverpool har tagit stora kliv framåt senare år men runt dem råder ändå en högre grad av osäkerhet för framtiden.
Varje samtal om modern fotboll tenderar följa och fastna i etablerade mentala kartor gällande synen på olika klubbar. Mentala kartor som missar att terrängen är föränderlig. Liverpool har haft stora framgångar den här säsongen, mycket tack vare en fantastisk Mohamed Salah, men istället för att se detta som positivt för Liverpool tas det närmast för givet att Salah kommer säljas till sommaren.
Men det enda som egentligen talar för att Liverpool skulle sälja Mohamed Salah till sommaren är att de har sålt några tongivande spelare förut, såsom Luis Suarez och Philippe Coutinho. Den något arroganta logiken är således att eftersom Liverpool har tvingats sälja spelare förut så kommer de tvingas sälja spelaren igen. Sällan är en samhällssyn så statisk som just inom fotbollen.
Men terrängen har förändrats. Finansiellt befinner sig Liverpool för det första i en alldeles utmärkt position. TV-intäkter, matchintäkter från ett expanderat Anfield, intäkter från Champions League och så vidare innebär att Liverpool är en av de rikaste klubbarna i världen. Liverpool har förvisso aldrig varit tvingade att sälja spelare av finansiella skäl och är det ännu mindre nu.
Fotbollsmässigt är Liverpools position dessutom ännu bättre. De är en av de främst placerade klubbarna att utmana om ligatitlar, de börjar kunna erbjuda regelbundet Champions League-spel, och de spelar en vinnande fotboll. Att vinna titlar och att få spela i Champions League är inte längre ett argument för någon spelare att inte välja Liverpool eller att vilja lämna Liverpool.
Detta betyder inte att Mohamed Salah absolut inte kommer säljas till en annan klubb under sommaren, exempelvis Real Madrid. Om Salah har haft som dröm sedan pojkåren att spela just för dem blir det svårt att åtminstone på lång sikt undvika. Men poängen är att det beror enbart på honom själv. Liverpool är inte längre institutionellt underordnade, utanför titelstrider och Champions League.
Att därför betrakta Salahs försäljning som mer eller mindre en institutionell självklarhet är alltså förhastat. Mohamed Salah kan dessutom helt säkert se klara fördelar helt för egen del med att stanna i Liverpool, ett lag som rent taktiskt är perfekt utformat för honom och hans färdigheter. En omständighet som även kan visa sig extremt betydelsefull i dessa båda kvartsfinaler.
Man City är naturligtvis ett extremt bra fotbollslag men måste ändå sägas vara ett lag som spelar fotboll precis som Liverpool vill att deras motståndare ska spela. Man City passar helt enkelt Liverpool bra, eller om Liverpool passar Man City illa, hönan eller ägget. Man City kommer attackera Liverpool, Man City kommer vilja ha bollen, Man City kommer erbjuda ytor.
Där finns naturligtvis möjligheter för Liverpool att utnyttja, och Liverpool är ett lag som är designat just för detta ändamål, att utnyttja sådana möjligheter mot de allra bästa lagen. De har den perfekta taktiken för ändamålet, och de har de perfekta spelarna för taktiken. Och den förmodligen mest perfekte spelaren av dem alla råkar vara just Mohamed Salah.
(Jodå, givet hur mycket skit jag normalt sett får äta när jag betygsätter en och annan värvning helt fel så är jag så klart pösnöjd med vad jag hade att säga om Mohamed Salah i somras.)
Det här kommer ge kvartsfinalen mellan Man City och Liverpool sin alldeles speciella dynamik. Man City är mer än kapabla att göra mål på Liverpool, som i sin tur är mer än kapabla att göra mål på Man City. Det är ingen tillfällighet att jag valde att betrakta dem som varandras mardrömslottningar. Det finns en oförutsägbar vilda västern-kvalitet över denna kvartsfinal.
Liverpools matchplan känns rätt given. Vinn på Anfield, utnyttja energin och elektriciteten som kan uppstå på arenan under större matcher, som i mångt och mycket vann dem ligamatchen mot Man City i vintras. Spela därefter på det resultatet på Etihad, spela på Man Citys nerver, på pressen på dem, och på deras rädsla att bli straffade av Liverpools effektiva omställningsspel.
Men hur ser Pep Guardiolas matchplan egentligen ut? Det känns mer osäkert, åtminstone sett till kvällens bortamatch. Det har pratats om att han har tänkt till noga, särskilt som det blev förlust på Anfield för ett tag sedan, men kanske antar man bara det på grund av bilden av honom som ett geni. Med Bayern München kändes det ibland som om han hade tänkt till lite för mycket i dessa matcher.
Mot Liverpools energi ställs alltså Man Citys intellekt. Min gissning är att vinnaren av kvartsfinalen blir det lag som i mesta utsträckning och på bästa sätt lyckas inkorporera tillräckligt mycket av motståndarens egenskaper. Hur intelligent kommer Liverpool lyckas genomföra sin energiska fotboll? Vilken energi förmår Man City tillföra sin fotbolls intelligens?
Många har sin tydliga uppfattning om vilka som är favoriter och hur det förmodligen kommer gå. För egen del har jag inte en aning. Det är en kvartsfinal som kan sluta precis hur som helst.