Det är inte riktigt säkert när det sker, men någon gång inför, under eller efter dagens match kommer det ske, att Old Trafford unisont och gemensamt markerar om inte sin kärlek, det vore kanske alldeles för mycket begärt, så åtminstone sin respekt för Arsene Wenger, och säger sitt farväl till sin kanske främste motståndare. Åtminstone vill jag tro att det sker.
Det är en rivalitet som i hög utsträckning har definierat Premier League-eran, som gjorde Premier League till vad den nu är. Det är många som under de senaste tio åren har drömt sig tillbaka till de där åren runt millennieskiftet, när tvekampen mellan två klubbar fascinerade en hel fotbollsvärld. Fler klubbar har förhöjt upplevelsen men också splittrat fokus en smula.
Old Trafford har varit teatern för mycket av detta skådespel. Här har Arsenal och Arsene Wenger upplevt både triumfer och nederlag. Arsenals upplevelser på Old Trafford speglar i själva verket Arsenals långa resa med Arsene Wenger. De tidiga triumferna, de vunna ligatitlarna 1998 och 2002, slutet på The Invincibles två år senare, 2-8-bekräftelsen att slutet började närma sig 2011.
Old Trafford har varit scenen för storbråk på planen och för storbråk utanför planen mellan Man Utd och Arsenal, mellan spelare och mellan tränare. Vi har gruppgrälet i slutminuterna av höstmatchen 2003-04 som slutar med att Ruud van Nistelrooy bränner en straff i ribbans undersida. Bara något år senare flyger pizzorna i Old Traffords innandömen.
Det har handlat om industriell konkurrens mellan två klubbar och institutioner inom engelsk fotboll som båda strävar efter en och samma position. Det har handlat om individuell konkurrens mellan olika personer på olika nivåer i dessa båda klubbar, mellan tränare och tränare, mellan spelare och spelare. Med åren har dessa personer fått en allt större distans till denna rivalitet.
Dagens match mellan Man Utd och Arsenal på Old Trafford gäller inte lika mycket som dessa matcher gjorde. Man Utd har ingen chans att vinna ligan den här säsongen. Arsenal har ingen chans att ta sig till Champions League den här säsongen, åtminstone inte via ligaspelet. Man Utd har gått ned sig sedan åren på den allra högsta toppen. Arsenal har gått ned sig desto mer.
Arsenal har naturligtvis Europa League i benen sedan i torsdags, liksom de har Europa League i huvudet inför torsdagen. Balansgången mellan att spara sig och det bättre i att bara borra ned huvudena och köra på, balansgången mellan fysik och psykologi, är inte alldeles självklar. Att begära eller förvänta sig för mycket av Arsenal vore kanske dumt, men kanske får det pressen att släppa.
Man Utd spelar om andraplatsen. Visst kan de vid seger här ikväll teoretiskt säkra Champions League-spel nästa säsong, men det är redan säkrat i praktiken och något att bocka av snarare än att jubla över. Däremot har Man Utd uttalat sig om den där andraplatsen som ett faktiskt mål mot slutet av säsongen, och det ligger väl trots allt någon sorts god tanke bakom det.
Alla förväntar sig kanske att Man Utd ska vinna, med väldigt goda skäl. De är bättre än Arsenal, de har hemmaplan, Arsenal har inte tagit en poäng på bortaplan sedan bronsåldern och har alltså Europa League i ben och huvud. Men har Man Utd visat något så är det att de är ojämna. Vinn mot Liverpool, förlora mot Sevilla. Vinn mot Man City, förlora mot West Brom. Vinn mot Tottenham…
Mycket av intresset för matchen, på grund av dess relativa betydelselöshet, kommer av ofrånkomliga skäl riktas mot Arsene Wenger och mot Old Trafford, den sista gången Wenger vandrar ut på just den arenan som trots allt inneburit så mycket även för honom. Och kanske är det bara någon slags ödets ironi att managern bredvid honom på sidlinjen råkar vara just José Mourinho.
De båda gillar inte varandra och har väl aldrig gjort det. Wengers besked om avgång innebär däremot att alla förväntas säga vackra saker. Kanske trasslade Mourinho in sig lite i onödan när han framställde allt som sagts genom åren som någon form av respekt, men var förmodligen mer rätt på det när han såg det som två fiender som i stridens hetta båda sagt och gjort saker de nog inte var så stolta över i efterhand.
Det är två managerikoner som åtminstone inte borde ha alltför svårt att respektera varandra. Arsene Wenger släpade ut den engelska fotbollen sparkandes, fäktandes och skrikandes hela vägen ut i Europa. José Mourinho gjorde den engelska fotbollen bäst i Europa under ett halvt årtionde och tvingade övriga europeiska klubbar att hitta nya vägar till dominans.
Det är ett Old Trafford som inte borde ha det minsta svårt att respektera Arsene Wenger. Visst, under många år var han den store fienden. Men det var också Arsene Wenger och Arsenal som tvingade Man Utd att höja sitt eget game. Utan Arsene Wengers intåg i Arsenal blir det kanske därför ingen Treble för Man Utd några år senare.
Vi kan vara säkra på att det inte på något sätt var Arsene Wengers önskan eller avsikt, men han har bidragit till några av Man Utds finaste ögonblick genom åren. Och några av de allra värsta. Båda sakerna förtjänar att uppmärksammas på Old Trafford denna söndag i slutet av april, denna söndag i slutet av Arsene Wengers långa tid i Arsenal.
Förhoppningsvis blir det också så!