De som väljer att tro på sådana här saker som jinxningar och liknande kan ju inte gärna ha blivit glad på min blogg direkt efter Liverpools första match mot Roma, i vilken jag mer eller mindre beskrev det som en omöjlighet att Liverpool skulle falla i samma fälla som Barcelona och tappa en tremålsledning mot Roma och på så vis misslyckas med att ta sig till Champions League-final.
Det är en bedömning jag står fast vid även med en veckas eftertanke och distans till känsloexplosionen som briserade på Anfield förra tisdagen. Visst, inget är någonsin 100% inom fotboll, och bekäftiga människor kan så klart påpeka att allt kan hända och dylika plattityder, men om inte himlen ramlar ned över Rom ikväll så kommer Liverpool spela Champions League-final om några veckor.
Ändå får man ju säga att antingen Liverpool själva eller världen runt omkring dem ser ut att ha gått samman för att skapa en en sorts känsla av lagen om alltings jävlighet inför kvällens semiretur i Rom. Helst vill man ju undvika alla former av störningsmoment när man ska spela en sådan här retur med en sådan ledning som Liverpool har. Men där saknas inte störningsmoment.
Vi kan börja med de två reduceringsmålen som Liverpool släppte till i första matchens slutskede. Att säga att de båda målen ökade Romas chanser vore att yttra fullständiga självklarheter, men framför allt riskerar de skapa något av en osäkerhet i Liverpool de inte behövde känna inför returen mot Man City, det vill säga det där att släppa in mål, inte minst onödiga mål.
Det var ingen tillfällighet att Romas mål kom efter att Jürgen Klopp valt att byta ut Mohamed Salah. Det började dessutom synas redan innan Liverpool gjort sitt femte mål en sorts nonchalans på planen, en övergång till att försöka leka fotboll mer än att spela fotboll. Båda sakerna vittnar om en slags på sätt och vis förståelig arrogans som teoretiskt kan komma att bita Liverpool i rumpan.
Nästa punkt på listan är Rom i sig självt, där oron för att våld och huliganism ska få fritt utlopp så som det fått så många gånger förut genom åren. Inför första matchen slog Romas supportrar en Liverpoolsupporter utanför Anfield intill fara för dennes liv. Rent fotbollsmässigt finns självklart en risk att detta stjäl fokus och uppmärksamhet från Liverpool och från fotbollen.
Där kommer även finnas all uppmärksamhet kring Mohamed Salah. Den här säsongens stora världsgenombrott, en spelare som sett enbart till den här säsongen har svingat sig upp på samma nivå av spelare där vi inte minst hittar Leo Messi och Cristiano Ronaldo. Salah var helt enorm i den första semifinalen, och ikväll återvänder han alltså till klubben och staden han kom från i somras.
Typiskt nog har de senaste dagarna riktat ännu mer uppmärksamhet mot just Mohamed Salah. För ett tag sedan vann Salah PFA:s (spelarnas) utmärkelse för årets spelare i Premier League, och så sent som igår vann han också FWA:s (skribenternas) utmärkelse. Alla vägar bär till Rom och alla ögon är fästa på Mohamed Salah med andra ord.
Risken med en stjärna som lyser så starkt i ett lag är att lagets spel tenderar bli något för ensidigt, att stjärnans gravitationskraft tynger ned övriga spelare. Men så har ändå inte varit fallet för Liverpool. Ett perspektiv som ofta glöms bort, är att ett skäl att Mohamed Salah kan vara så bra är att övriga spelare i Liverpool är så bra att motståndarna inte har råd att släppa koncentrationen på dem.
Ett fjärde störningsmoment dök upp mot slutet av helgen när det började komma fram att Zeljko Buvac, Jürgen Klopps assistent sedan många år tillbaka och av Klopp själv beskriven som något av hjärnan i dennes tränarstab, av än så länge okända skäl har tagit eller blivit tillsagd att ta en timeout under resten av säsongen, och således tillfälligt lämnar Liverpools a-lag.
Det där skulle så klart kunna tänkas ha rätt stor påverkan på spelartruppens harmoni, åtminstone om det ligger någon seriös personkonflikt i grunden. Vi har samtidigt inga direkta skäl att tro att spelartruppen påverkas i någon särskild utsträckning av detta, och inte lär Liverpool plötsligt glömma sina taktiska direktiv bara därför. Men visst är det dålig timing på saken.
Ett bra lag låter sig däremot inte störas av dylika störningsmoment. Vettigare vore för Liverpool att fokusera på vad som är positivt. Som att de har gjort detta en gång förut, det vill säga gått in till ett returmöte i Champions League med syftet att försvara en tremålsledning, som de till sist lyckades med enkelt och med bred marginal. Viktigt att ha med sig in i kvällens match.
Inte för att den matchen började så värst bra med ett mål i baken efter bara någon minut eller så. Men även den upplevelsen kan till den här matchen vändas till något positivt. Liverpool vet, av egen erfarenhet, att de kan släppa in ett tidigt mål och ändå få kontroll över matchen och lyckas med uppgiften. De behöver inte drabbas av panik.
Just att inte drabbas av panik, utan kollektivt och individuellt behålla kontrollen över sina känslor på planen, kommer vara viktigt för Liverpool. Det kommer kokas upp en hemsk och hätsk atmosfär på Olimpico. Nu är inte Liverpool ovana vid tuffa bortamiljöer, men detta är en annan miljö. Det kommer se främmande ut, det kommer höras främmande, det kommer lukta främmande.
Även Roma kommer så klart behöva kontrollera sina känslor. Det är ett tufft läge för dem. Absolut ingen trodde att de skulle vända mot Barcelona, förmodligen inte ens de själva, definitivt inte Barcelona. Till den här matchen går de närmast in med förväntningarna att de ska vända, eftersom de vände mot Barcelona. Ett helt annat läge, knappast till deras fördel, dessutom är Liverpool förvarnade.
Liverpool var stekheta på Anfield. Håller de sig bara kalla i Rom så kommer de spela Champions League-final mot Real Madrid om några veckor. Det gäller bara att bryta mot lagen om alltings jävlighet.