Matchen mot Chelsea är min viktigaste match i karriären, sade Jürgen Klopp för bara några dagar sedan. Vilket självfallet bara är ett annat sätt att säga sådana här saker som ”en match i taget” och ”nästa match är alltid viktigast”. I realiteten var det kanske svårt att se någon större betydelse i kvällens match på Stamford Bridge, åtminstone för Liverpool.
Men när West Brom och Jake Livermore forcerade in det där vinstmålet i de absoluta slutminuterna av matchen mot Tottenham så höll de inte bara sig själva dramatiskt kvar i Premier League åtminstone ytterligare några dagar, de slängde dessutom en rejäl dunk bensin på den falnande brasa som utgör Premier Leagues Champions League-strid, mellan Tottenham, Chelsea och Liverpool.
Plötsligt ser Chelseas möjligheter till Champions League nästa säsong om inte bra ut så i alla fall betydligt bättre ut. Plötsligt går Chelsea in till kvällens match mot Liverpool på Stamford Bridge med känslan att matchen är väl värd att vinna och att en vinst faktiskt ger dem hugg på Champions League. Plötsligt har matchen fått den allra största betydelse.
Okej, Liverpool har fortfarande det uppenbara övertaget. Även om Chelsea skulle vinna den här matchen ikväll så behöver Liverpool bara vinna hemma på Anfield mot ett redan klart Brighton för att säkra Champions League. Visst, Liverpool har hackat mot låga försvar förut, men att de inte skulle vinna den matchen mot Brighton är svårt att föreställa sig.
Okej, Tottenham håller även de fortfarande i dirigentpinnen. Även om Chelsea vinner ikväll har de fortfarande två poängs försprång. Det tvingar dem troligtvis ändå att faktiskt vinna sina avslutande matcher mot Newcastle och Leicester på Wembley. Vilket de självklart borde göra, men de borde också ha vunnit mot West Brom, och nerver kan börja spela ett rejält spratt.
Chelsea var nedslagna och uträknade i Champions League-striden. Med West Broms vinst mot Tottenham har de fått ett frikort tillbaka. De har i alla fall lyckats ta sig upp på knä igen. Vad man måste säga till Chelseas försvar är att de trots ett jobbigt läge har fortsatt göra sitt jobb, de har vunnit potentiellt tuffa matcher mot Southampton och Burnley, och gett sig själva chansen att få chansen.
Det kommer vara hett på Stamford Bridge ikväll med andra ord. Skarpt läge. En match som på många sätt kändes utan betydelse på förhand har plötsligt fått oanad betydelse. Omvänd utveckling kan däremot matchen på Emirates sägas ha fått. En match som såg ut att kunna få betydelse för sjätteplatsen har kanske på grund av Burnleys poängtapp blivit något av en dud.
Eller kanske är det ett orättvist omdöme. Skulle Burnley vinna matchen på Emirates går de upp på samma poäng som Arsenal, som avslutar säsongen med två bortamatcher, mot Leicester och mot ett möjligtvis desperat Huddersfield i sista omgången. Det vore inte många poäng som är säkra där för Arsenal, som ännu inte tagit en enda poäng på bortaplan det här året.
Burnley avslutar samtidigt på hemmaplan mot Bournemouth. På ytan kan det synas vara av mindre betydelse att sluta sexa eller sjua, båda placeringarna innebär spel i Europa League nästa säsong. Vilken bedrift av Burnley för övrigt! Men sjuan tvingas in redan i den andra kvalomgången, med en säsong som därför skulle starta redan i slutet av juli, bara några veckor efter VM.
Det har ju sina uppenbara problem som vi har sett flera gånger genom åren, inte minst för Everton den här säsongen. Det sliter på spelarmaterialet och förskjuter mest hela säsongsplaneringen. Burnley kanske i någon mening ändå har förlikat sig med att det är så det lär bli för dem, men ett Arsenal som dessutom ska byta manager vill helt säkert undvika en ännu tidigare säsongsstart.
Vilket så klart för oss in på det persondrama som kommer utspelas på Emirates när Arsene Wenger nu ska göra sin allra sista hemmamatch med Arsenal. Det måste rimligtvis bli något alldeles speciellt. Vad som har varit är nu bara att lägga bakom sig och istället göra ett snyggt avslut och gå vidare på skilda vägar in i framtiden. Typiskt så klart att avsluta mot just Burnley och Sean Dyche.
Det hade så klart kunnat vara värre. Det kan alltid vara värre. Det hade kunnat vara Stoke. Men kanske är det ändå en ljuspunkt för Arsenal och för Arsene Wenger, de säger inte bara adjö till varandra utan för åtminstone en tid också till Stoke. Inga mer kalla måndagskvällar i Stoke i Premier League på ett tag med andra ord. Ingen större förlust tycker nog Arsenal och Arsene Wenger.
Det hade varit en förlust om det hade varit det gamla Stoke som bara deras egna mammor kunde med att älska. Det där Stoke som käkade taggtråd och pissade napalm. Men det Stoke är borta sedan länge. Den förlusten har vi redan hanterat. Kanske är det just därför svårt att känna någon större sorg när nu denna bleka skugga av Stoke lämnar Premier League.
De hittar förhoppningsvis sig själva igen i Football League.