Det var en rätt bisarr situation. Shrewsburys VD Malcolm Starkey presenterade stolt klubbens nya investering och snart färdiga projekt, där de precis uppgraderat läktarna på New Meadow att inkludera ståplats, så kallad safe standing, och på så vis bli den första klubben i Football League att införa, eller återinföra om man så vill, ståplats i engelsk fotboll.
Samtidigt skulle Shrewsbury bara några dagar senare gå ut på Wembley och spela en playoff-final i League One, för att vid vinst där mot Rotherham gå upp i EFL Championship. Om Shrewsbury skulle vinna den matchen innebar det att klubben inom tre år, givet att regelverket förblir oförändrat, skulle ha varit tvingade att riva sitt nybygge och göra New Meadow till enbart sittplatser igen.
Ståplats är nämligen fortfarande tvärförbjudet inom engelsk fotboll i de båda högsta divisionerna – Premier League och EFL Championship. Nu förlorade förvisso Shrewsbury den där playoff-finalen, så på sätt och vis kanske Malcolm Starkey drar en liten suck av lättnad, åtminstone för stunden. Men som sagt, det var en minst sagt bisarr situation.
Förbudet mot ståplats går tillbaka många år i tiden. Det uppstod som en direkt följd av läktarproblemen under 1970-talen och 1980-talen och mest konkret som en följd på de katastrofer som inträffade mot slutet av 1980-talet, främst då naturligtvis Hillsborough. Det sammanföll med en ambition att göra det nya flaggskeppet Premier League till en mer familjevänlig produkt.
96 människor dog på Hillsborough. Många fler blev naturligtvis drabbade av läktarkatastrofen. Det är fullt mänskligt och för all del politiskt förståeligt att en sådan tragedi leder fram till tankar och beslut om att ”detta får aldrig hända igen” och till vad vi kan beskriva som affektiva ståndpunkter. Men kanske är det även god grogrund för överreaktioner, att ta det för långt åt andra hållet?!
På sätt och vis blev också säkerhetsargumenten en slags red herring, ett svepskäl för de som hade ekonomiska motiv att vilja införa sittplats som krav på alla engelska fotbollsläktare. Att sälja det med att man vill tjäna mer pengar blir minst sagt svårt. Att sälja det genom att framställa det som att annars är man för ett nytt Hillsborough blir naturligtvis desto lättare.
Men under de snart 30 år sedan detta inträffade har flera saker hänt. Dels har så klart insikten börjat sjunka in att vad som orsakade Hillsborough var inte i första hand att det var ståplats, utan trängseln och stängslen. Dels har ståplats blivit betydligt säkrare som koncept, med många förebilder ute i Europa, och det är helt enkelt inte längre hållbart att hävda att det är så värst osäkert.
Det är kanske i själva verket precis tvärtom, att situationen som den är idag på engelska arenor med sittplatser men där många i publiken ändå väljer att stå upp är fundamentalt mer fysiskt farlig. Det har dessutom snarare fått en tendens att leda till bråk på engelska arenor när de som vill stå på fotbollsmatcher hamnar bredvid dem som hellre sitter på fotbollsmatcher.
Därtill har de ekonomiska motiven i frågan om ståplats svängt. Dels har Premier League börjat inse betydelsen av atmosfären på läktarna för värdet i produkten som man säljer för dyra pengar över hela världen. Dels kommer det attrahera fler publikgrupper till matcherna att kunna välja sittplats och ståplats, och med differentierad prissättning, intäkterna ökar kort och gott.
Uppenbart är att både klubbarna och de båda engelska ligaorganisationerna åtminstone vill ha valmöjligheten att kunna återinföra ståplats i engelsk fotboll. Men för detta har det under lång tid varit närmast politiskt tvärstopp. Politiker har varit ovilliga att ens diskutera saken och den brittiska regeringen menade för bara några månader sedan att det inte fanns något intresse för safe standing.
Det var minst sagt dålig bollkänsla av den brittiska regeringen att avfärda frågan så snabbt och till synes utan att ha satt sig in ens det minsta i frågan. Den brist på intresse för ståplats de möjligen hoppades på blev kvickt avfärdad. Football League genomförde en undersökning där 94% av 33,000 svarande supportrar sade sig vilja se ståplats i Football League.
Över 120,000 har under våren och försommaren skrivit på en petition om att safe standing, det vill säga ståplats, ska tillåtas i Premier League och i Football League. Det betyder att frågan kommer tas upp för debatt i det brittiska parlamentet, och idrottsminister Tracey Crouch har gjort vad politiker gör, fuktat fingret i luften och känt vart vinden blåser, och sagt att lagen måste ses över.
Det är inte en politisk process som dras igång utan att det sker någon slags förändring i riktning mot ståplats. Rent emotionellt riskerar ingen att riva upp såren efter Hillsborough bara för att sedan hårdnackat hålla fast vid befintlig lag. Rent logiskt finns inga rationella argument för att vidhålla förbudet. Rent politiskt är majoriteten för ståplats så stor och bred att den inte går att strunta i.
Redan för två år sedan bankade jag näven i bordet och vidhöll med emfas att safe standing var en idé vars tid hade kommit i engelsk fotboll. Det är nu på väg att så sakteliga bli verklighet. Shrewsbury och Malcolm Starkey kanske kan pusta ut trots allt, de kan förmodligen satsa mot EFL Championship utan att riskera att behöva betala för att slänga sin miljoninvestering på ståplatsläktare i soptunnan.
Men idag står vi upp för Sverige!