Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

2v

Gästblogg: When you step off the plane, and sing screw Harry Kane, that’s… Samara

Somliga verkar idag övertygade om att värnplikten varit försvunnen i något eller några årtionden. Dessa har med andra ord inte följt det svenska landslaget från Riga, till Minsk, till Nizjnij Novgorod, till Sotji, till Yekaterinburg, till Moskva, till St. Petersburg, till Moskva, till Samara under de senaste ca tjugo dagarna.

Ca 3000 mil, 15 flyg och en rubelijon Google-translate översättningar för att få se fyrtornet från Påarp, som enligt Julius Caesar överträffar det strax utanför Alexandria, Mikael Lustig, som kommer från Norrland någonstans, och Marcus Berg, som snart kommer att skjuta på målet. Och så då Janne från Laholm.

Det är en själslig och fysisk resa som innebär… nej, jag skojar bara. Du blir snabbt totalt tondöv för allt vad kilometrar, jet-lag, kulturella skillnader och världsdelar heter. Detta är Ryssland och du bara kör, ena flighten bredvid två glada, sibiriska knyten, det andra med någon som övar mongolsk strupsång. En tredje med nån som sitter på mikrofilm som gärna ska nå Gorkij-parken tills 23.00, men som därefter kan tänka sig en fika.

Att kalla VM-upplevelsen i Ryssland hittills en fest vore att säga.. alldeles lagom mycket. Draget kring Rysslands matcher är helt otroligt, och den stackare som står i utländsk lagtröja får snällt räkna med att agera djur på zoo under några minuter. Det kulturella utbytet mellan mexikanernas tequila och moderslandets vodka var såklart efterlängtat, och nu är även det hänt.

Kort och gott, VM kan få lov att vara fantastiskt. Det är minnen som skapas för livet, små barn som nu springer runt som Dzyuba, en värld som läker något under en månad, och underbara erfarenheter.

Allt ryms, från delfiner vid bryggan på midsommar i Sotji, till höst och ruggigt och feber i St. Petersburg en vecka senare. En tysk frispark i 95:e, till “Deutschland, auf wiedersehen” med Carlos på läktaren i Yekaterinburg. En Chicha som säger “s-it i detta” vid 3-0 och svensk boll för att gå och fråga bänken det enda som för tillfället betyder nåt för hela Mexiko: “Vad står det egentligen i Tysklands match!?”, till en VNL som drar Sebastian Larsson bort från domaren och tillbaka in i position.

Men.. just vad är egentligen VM i Ryssland? Är frågan jag tänker ligga och klura på och drömma om inne på Samaras flygplats nu under de närmsta sex timmarna. Är det att göra sig av med fördomar? Att ladsen på sätena bakom under hela flygturen diskuterade att de till nästa säsong kan vara med i Love Island, och även anser att Kane är sisådär? Eller är det att Porcellis skolklass, Shakira och otaliga Escobars är märkta för livet av en ribbträff?

Klart är ju att VM är olika för alla. England mot Sverige exempelvis är kluvet och tudelat och splittrat för egen del, det blir så när man följer engelsk fotboll. Mot Schweiz gick varenda hörna ut på att spana in hur Xhaka ställde sig för att ta hand om eventuella bollar ut ur straffområdet. Att tomten elva gånger av elva behövde ta emot bollen med högran för att sen inte hinna krama om avtryckaren med vänstran gav ju svaren man som kanonjär hoppats på inför hösten..

Och nu på lördag ska alltså Danny Welbeck, Jesse Lingard och de andra ställa upp i val mot Granqvist, Ekdal och Augustinsson. För vissa av oss blir ju detta svårt, Jesse Lingard exempelvis lovar gratis Wi-Fi, godisklubbor till kidsen och en allmänt nationellt god stämning under de kommande fyra åren, medan Granqvist å sin sida med brummande röst håller sig till rutiga svar om folkhemmet och ett starkt försvar.

Men, för alla de svenskar som väntat 24 år på att få fira en slutspelsseger så är detta såklart inte ens en fundering. Vi är hundratusen man och vi kannar på, Boa, Boa, Boa, Boateng hann aldrig med Marcus Berg och vi har OLA, TOIVONEN(Grattis till vinsten och födelsedagen i tisdags, vi har redan glömt att du tappade rösten när du kom ut efter matchen och skulle dra igång klacken)!

För för första gången på en hel Victor Nilsson-Lindelöf så har vi nu alltså chansen på en semifinal i VM. Att försöka med ord beskriva hur sannolikt det kändes när Zlatan, Hamrén, Källström och Isaksson tackade för sig i Frankrike sommaren 2016 blir svårt. Eller… så är det lättare än vad vi tror?
Att Janne Andersson skulle förhålla sig ödmjuk till och växa med uppgiften var kanske självklart på förhand. Att det däremot skulle gå superbra var sånt som få ens viskade om. Men.. visst visste vi faktiskt, innerst inne?

När Sverige under hösten -16 borta mot Frankrike spelade den, i mina ögon starkaste landskampen under 2010-talet, så hände ju något. Vi var riktigt bra, och hur hade det ens gått till? Att vi förlorade matchen brydde vi oss inte om, Sverige var numer på riktigt och alla andra kunde gå hem. Att vi därefter passat på att slå Frankrike, skicka hem Holland, utmanövrera Italien, sluta före Tyskland och roa oss med Mexiko är ju småpotatis i jämförelse.

Av en ren händelse kom jag precis på att Jakob Johansson skadat sig och inte fått vara med i Ryssland. Det är synd Jakob, och förlåt, men oj vad lite du saknats. Och däri ligger väl kanske din egen styrka, såväl som hela lagets? För det måste verkligen hyllas att spelarna ställer upp på att gå in i konformiteten och anonymiteten för att sen komma ut på andra sidan som 1+1=3.

På tal om 1+1=3 så ligger det även bra nära hur “en, snabb öl” tenderar att sluta härborta, nu även testat i ett folkstimt Samara med en tre lejon-supportande nyzeeländare och en svettig och livfull pub packad med engelsmän som vet att it’s coming home, såväl som att crescendot vid “Vardy’s on fire!” gör att ölen ska flyga genom rummet och marinera så många som möjligt.

Kort sagt, England har landat. Och alla good luck, cheers mate, the best team will win ya, var ändå roligt att höra. Däremellan hann vi diskutera Gareth Southgate, Arry Kane, att Victor är vår bästa svenska spelare, drottningen och att “I will *@$*%ng smash you come saturday..” är sånt som sägs med kärlek.

1000-1500 designerade biljetter sägs alltså ha sålts till de svenska fansen här. Rundan på stan igår gav 10 blågula tröjor, så nån form av oro börjar infinna sig. St. Petersburg går ju att göra spontant, men hur åker man långt ut i ingenstans för att få se Laikas hembygd, siterna för det sovjetiska rymdprogrammet och en arena på ca 40 000 som på lördag ska hålla världens största skådespel?

Att det görs lättast genom ett sentida sovjetiskt propellerplan som går flera ronder med sig själv genom molnen förklarar väl till viss del frånfallet från senast, att vi ligger djupare in i Ryssland gör såklart sitt även det. St. Petersburg, med Hermitaget, och Samara i sig förklarar väl saken det också.

Men visst, senast det såg grimt ut på de svenska läktarna så slog vi motståndet med 3-0. Det blir kanske att hoppas på för mycket att vi ska kunna reducera de engelska fansens matchupplevelse till att genom en liten skärm följa Sydkoreas framfart, men nog har vi tillräckligt med saker på plats för att få de att sucka, stöna och stånka över att ingenting verkar gå ingerlands väg den här gången heller.

Att ligga på den här soliga sandstranden invid Volga och skriva om de senaste tre veckorna var nog helt enkelt inte hur jag föreställde mig Ryssland för tre veckor sedan. Att befinna sig i kvartsfinal mot England fanns knappt i tankarna det heller. Och ja, att hoppas på att det inte ska komma hem var otänkbart det också. Men här är vi, imorgon ska ett helt land gå i bitar och ett annat få fira i något dygn innan ångesten börjar å nyo. Och det vore dumt att ha genomlidit Rysslands alla kval för att sen droppa bollen här i Samara. Nej, det överlåter vi åt Pickford imorgon kväll.

Av: Sebastian Månsson (Pejlaen)

Publicerad 2018-07-06 kl 14:30

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER