Tur kan vara en väldigt viktig tillgång inom fotbollen. Inte minst i ett VM och i ett mästerskap där så väldigt mycket, nästan allting, kokas ned till vad som händer i den enskilda matchen, där det oftast skiljer en hårfin linje mellan framgång och fiasko och där så mycket av fotbollen går ut på att absolut inte förlora. Tur (eller otur) kan då avgöra väldigt mycket.
Detta mer än kanske något annat är något som borde göra England riktigt oroliga inför VM-kvartsfinalen mot Sverige. För om något har karaktäriserat Sveriges osannolikt underbara och underbart osannolika resa ända fram till denna VM-kvartsfinal så är det just detta att Sverige har haft en helt makalös tur längs mer eller mindre hela denna resa.
Det börjar redan i kvalspelet. Sverige konkurrerar främst med Frankrike och Holland om att ta sig till VM. De lyckas på målskillnad ta sig till playoff. En enda poäng mindre i VM-kvalet och det blir inget VM. De klarar oavgjort mot Holland i första matchen tack vare att Holland får ett felaktigt bortdömt vinstmål. Mot Frankrike får Hugo Lloris för sig att i slutminuten ge Ola Toivonen öppet mål.
Det tog Sverige till ett playoff mot Italien som nog de flesta trodde att Sverige skulle vara utan någon större chans i. Sverige håller nollan i första matchen på hemmaplan, där Italien skjuter i stolpen, samtidigt som Sverige lyckas göra 1-0 genom Jakob Johansson på ett skott som mycket turligt styrs in. I returmötet försvarar sig Sverige heroiskt fram till 0-0.
Den playoff-segern tog Sverige till VM. Väl i VM har turen i stor utsträckning hållit i sig. Straffen mot Sydkorea. Att ett redan utslaget Sydkorea besegrar Tyskland samtidigt som Sveriges samtliga tre mål i vinstmatchen mot Mexiko var som att slå kix, nät och kant i samma boll i bordtennis. Chanserna skapas mot Schweiz men målet kommer återigen via en mycket turlig deflektion.
Att påpeka Sveriges tur är så klart ett extremt känsligt ämne. Skälet är att de flesta tror att medger man tur betyder det att Sverige har tagit sig till kvartsfnal på ett oförtjänt sätt. Men det ena har så klart inget alls med det andra att göra. Varje lag är sin egen lyckas smed i någon mening, och Sverige har framför allt med ett väldigt starkt försvarsspel gett sig själva bra förutsättningar för tur.
Det brukar sägas att bra lag har tur. Förvisso är det kanske något som framför allt sägs av lag som har haft tur, men ändå, det ligger något i saken. Gällande Sverige är det kanske inte så mycket att bra lag har tur som att ett bra lag har tur. Poängen är att det är sällan en tillfällighet när ett lag har tur och det ger det egna laget trygghet, säkerhet och en känsla av odödlighet på planen.
Det ger samtidigt motståndarna en motsvarande känsla av osäkerhet. Och om alltså något bör oroa England med detta Sverige så är det just deras tur, deras momentum, det självförtroende och den känsla av odödlighet detta har fostrat hos de blågula. Sverige vet att de kan stå som vinnare mot England eftersom de redan har stått som vinnare mot Holland, Frankrike, Italien med flera.
England har så klart inte saknat sina element av tur de heller, och straffsegern mot Colombia måste rimligtvis ha skingrat många av de rädslor, ångesthärdar och spöken som plågat detta engelska landslag. De vet rimligtvis de också, de måste i alla fall ha börjat ana, att allt det här som under så många år har varit omöjligt för ett engelskt landslag inte längre är omöjligt.
En sak som för England länge har varit omöjligt är att besegra Sverige. Matchstatistiken är så klart välkänd vid det här laget, många matcher har slutat oavgjort, och när England vann mot Sverige i EM 2012 var det första vinsten för England på många år. Men dagens match är på sitt sätt unik, det är första gången någonsin England och Sverige möts i en utslagsmatch i VM eller EM.
Det ger matchen en speciell form av karaktär som gör att historisk matchstatistik förmodligen spelar mycket liten roll. Andra matcher från 15-30 år sedan säger oss helt enkelt inte särskilt mycket om dagens match. Den måste bedömas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Och dessa förutsättningar är så klart att England går in i denna kvartsfinal som favoriter.
Det passar rimligtvis Sverige alldeles utmärkt, hela deras spelidé och hela deras kollektiva kultur går ut på synen att motståndarna är favoriter. Denna tankefigur har präglat hela deras resa ända fram till denna kvartsfinal. Årens alla mästerskap har däremot gett oss otaliga exempel på hur det passar England riktigt illa att vara favoriter i sådana här sammanhang.
Det har på flera håll påpekats hur Sverige i själva verket är för England exakt vad Island var för England i EM. Förmodligen en mycket korrekt iakttagelse, åtminstone sett till förutsättningarna. Utfallet återstår att se.
Sverige saknar inte heller spelare som kan ha sina personliga skäl att verkligen vilja ge just England på käften. En tredjedel av truppen har spelat i England, eller Skottland för den delen. Andreas Granqvist, Pontus Jansson, Martin Olsson, Sebastian Larsson. Där finns spelare som är ifrågasatta, som Victor Lindelöf. Där finns spelare som setts som misslyckade, som Ola Toivonen och John Guidetti.
Englands försvar, bollsäkerhet och förmåga att med sitt bollinnehav kontrollera matchbilden kommer troligtvis innebära att Sverige kommer komma till ytterst få målchanser. Det är inte motståndarnas målchanser England framför allt lär behöva oroa sig för. Däremot de egna målchanserna. Bara två lag i VM har skapat färre chanser från öppet spel än England. Det är inte bra nog.
I synnerhet inte när England nu alltså möter VM:s förmodligen bästa försvarsspel, tillsammans med Uruguay och delvis Brasilien. Sju av Englands nio mål i detta VM har kommit från fasta situationer och straffar. Men Sverige är så välorganiserade i sitt försvarsspel att det blir svårt för England att göra mål på fasta situationer. De måste få bättre ordning på sitt öppna spel.
Inte för att Sverige på något sätt kan känna sig bekväma mot England. Det ”energifyllda skitspel”, som någon rätt begåvat beskrev det hela för några dagar sedan, kan i själva verket passa Sverige rätt illa, mer illa än någon motståndare de tidigare mött i detta VM. England har onekligen spelarmaterialet att kunna straffa Sverige.
Sveriges akilleshäl är naturligtvis den att de hittills i VM, vilket även inkluderar VM-kvalet, bara har visat att de kan spela på ett resultat eller en ledning. De har aldrig behövt vända ett underläge och alltså tvingats öppna upp sig. Kan alltså England ta ledningen mot Sverige är detta en kvartsfinal som mycket snabbt kan ramla iväg till Englands fördel.
Om England däremot inte lyckas ta ledningen eller, som mot både Colombia och Tunisien, misslyckas med att döda matchen, då kommer sakta men säkert hoppet om eller rädslan för Sveriges tur bli en avgörande faktor på planen. Det finns ingen farligare motståndare än en motståndare med tur. Holland vet det redan, Italien vet det, Mexiko och Schweiz vet det.
England behöver ha koll på det.
:::
VM-KOLLEN
Cavani – Det blev aldrig något snack om saken sedan Frankrike tagit ledningen mot Uruguay. Lite samma dynamik i den matchen som man kan tänka sig mellan England och Sverige. Uruguay var tungt drabbade av att Edinson Cavani var skadad. Synd för matchen.
Bobby – Ett av VM:s stora felbeslut måste vara Tites ovilja att integrera Roberto Firmino i sin startelva, Brasilien hade behövt den uppoffrande spelartypen. En annan Bobby, nämligen Martinez har onekligen fått en slags upprättelse och visade mod mot Brasilien genom att lämna två offensiva spelare uppe.
Putin – Lite dåliga vibbar när Vladimir Putin samlar ett gäng gamla storspelare och gör en photo op med tillhörande statement om hur Ryssland är ett fint, varmt och välkomnande land. Det var väl lite det där man var rädd för med ett VM i Ryssland och det kan komma surt efteråt för Rio Ferdinand och Alex Scott.