Bristen på strategi visar att managermodellen är död i Man Utd

Det har värvats spelare. Fred är åtminstone på pappret ett riktigt fint tillskott på Man Utds mittfält, Diogo Dalot en mycket talangfull ytterback, Lee Grant kanske inte så talangfull som tänkt tredjemålvakt. Men det har också inte värvats spelare. Det har inte värvats någon mittback, det har inte värvats någon vänsterback, det har inte värvats någon spelare till högerkanten. Trots planer att göra det.

Det är ett problem, men det är inte nödvändigtvis det stora problemet. Det större problemet är att Man Utd den här sommaren, liksom förmodligen varenda sommar sedan José Mourinho anställdes, förmodligen så långt tillbaka som innan Alex Ferguson slutade som manager, har saknat en sammanhängande transferstrategi, en helhetlig idé med sina värvningar kopplad till den fotboll som ska spelas och lagets sportsliga ambition.

Det har snurrat runt en sammanställning på sociala medier under veckan som visat på likheterna mellan Man Utd nu och Man Utd för fem år sedan, 2018 jämfört med 2013 således. Samma velande, samma planlösa fiskande efter stora namn som mest är ett slöseri med tid och möjligen stolthet. Kanske är det en något tramsig sammanställning men ändå finns det något talande med den.

Har Man Utd någon idé med sin verksamhet utöver den övergripande flummiga och för all del självklara viljan att vara störst, bäst och vackrast? Men det är omöjligt att säga efter att ha observerat Man Utd i fem år hur denna ambition faktiskt har operationaliserats. En strategi går inte bara ut på att vilja vara något, det måste vara en tydlig definition på hur detta är tänkt att uppnås.

Delvis kan Man Utds spretighet antas bero på de två misslyckade manageranställningarna av David Moyes och Louis van Gaal. Där försvann så att säga tre år som går att räkna bort, att betraktas som en kanske förståelig vandring i vildmarken efter den institutionella chocken att behöva ersätta Alex Ferguson. Men därefter, från och med José Mourinho, var det tänkt och även rimligt att kräva att Man Utd skulle ha fått sin shit together.

Men med två säsonger och snart tre sommarfönster genomförda är det svårt att bli så värst mycket klokare vad gäller Man Utds idé och strategi. Någon enhetlig linje eller röd tråd är svår att finna hur noga man än letar. Tanke och handling verkar inte hänga ihop, förvärv matchar sällan behov, spelidé och värvningspolitik äger ett i bästa fall tveksamt samband, vänstra handen har ingen riktig koll på vad högra handen gör.

Man Utds samtliga värvningar under José Mourinho kan sorteras in under huvudsakligen fyra kategorier. Ett, varumärkesvärvningar, exempelvis Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic. Två, spelare Mourinho har jobbat med förut, som Nemanja Matic och Romelu Lukaku. Tre, spelare konkurrenterna är intresserade av, som Lukaku, Alexis Sanchez och Fred. Fyra, talangvärvningar, som Eric Bailly, Victor Nilsson Lindelöf, Diogo Dalot.

Det är alltså inte så att Man Utds värvningar var och en för sig nödvändigtvis saknar en idé, men de uppfyller flera olika idéer utan något uppenbart samband. Sett var och en för sig är tvärtom de flesta av Man Utds värvningar under José Mourinho riktigt bra, oavsett om man ser på dem utifrån intention eller utfall eller både och, men de spretar åt alla håll och bildar inte delar av någon tydlig helhet.

Vad som vanligtvis skapar denna helhet är en spelidé. Man City, Tottenham och Liverpool har väldigt bra utväxling på sina värvningar eftersom de så tydligt utgår från en väl definierad spelidé och de behov denna medför. Vad Man Utds fyra transferkategorier har gemensamt är att ingen av dem är direkt kopplad till en spelidé. Där finns ingen tydligt definierad spelidé, och Man Utd får därmed sämre utväxling på sina värvningar.

Avsaknaden av helhet och strategi slår även tillbaka på Man Utds kunskap, kompetens och karaktär på transfermarknaden. De hittar inte längre talanger i världsklass i samma utsträckning som förut eftersom de inte riktigt vet vad de letar efter. De tappar talanger till andra klubbar som annars kunnat gå till dem, såsom Rodrigo till Real Madrid. De saknar en edge på marknaden och tvingas betala dyra premiums därefter.

Managermodellen sitter som berget i Man Utds ryggmärg. Inte så konstigt kanske givet att hela klubbens historiska storhet och moderna framgångar är så intimt knutna till två av den brittiska fotbollshistoriens största managers i Matt Busby och Alex Ferguson. Det sitter i blodet. Men världen förändras, kraven med den, och att i blindo fortsätta tillämpa den extrema managermodellen är inte nödvändigtvis bäst för Man Utd.

För närvarande resulterar det i att Man Utd missar saker. Avståndet mellan ledningen och laget blir för stort. Ingen kan, orkar eller riktigt vill ta tag i helheten. Organisationen saknas för att hantera dessa frågor. Att ta över efter Alex Ferguson var att ta över inte bara a-laget utan i praktiken VD-sysslan för allt som har med fotboll att göra i Man Utd, men utan dennes tid, erfarenhet och organisation i ryggen. En omöjlig uppgift.

Det syntes som om Man Utd hade börjat inse den saken förra sommaren när de anställde Javier Ribalta som chefsscout från Juventus. Men redan efter ett år lämnar Ribalta sitt uppdrag och går istället till Zenit, då han ansåg sig marginaliserad och utan inflytande i Man Utd. Ett väldigt dåligt tecken, ett symptom på den avsaknad av idé som präglar Man Utd de senaste åren, en indikation på ett internt splittrat Man Utd.

Det är splittringar som nu börjar bli alltmer uppenbara. Det hade inte varit något problem om José Mourinho hade lyckats formulera en tydlig spelidé och om de värvningar som faktiskt gjordes fick en väntad utväxling. Men när så allt tydligare inte blir fallet kommer naturligtvis Man Utds styrelse bli alltmer tveksamma till att spendera mer och mer pengar på samma typ av spretiga värvningar som förut.

Därav kanske trögheten och tveksamheten på transfermarknaden. Därav kanske missnöjet från José Mourinhos sida som blivit alltmer transparent. Men det är ett synsätt som då kanske riktar missnöjet mer mot honom själv. Det är han som på två år hittills har misslyckats med att definiera en tydlig spelidé. Det är han som inte kunde eller ville forma ett konstruktivt samarbete med Javier Ribalta, möjligen av maktskäl.

Där finns och har länge funnits den latenta frågeställningen om José Mourinho är rätt person som Man Utds manager. Den på längre sikt förmodligen mycket viktigare frågan för Man Utd är inte vem som är manager, utan att vem som än är manager kombineras med en sportchef, en director of football, en chefsscout – oavsett vad man nu väljer för namn på vad som i grund och botten är tänkt att fylla exakt samma funktion.

Att ge Man Utd den idé, strategi och struktur som den moderna fotbollen kräver för att bli långsiktigt framgångsrika. Att skapa en riktning och en uthållighet i all klubbens verksamhet, oavsett om det gäller scouting, coaching eller rekrytering, och länka detta samman med en tydligt definierad spelidé. Att generera maximalt värde från Man Utds omfattande investeringar av vilka Man Utd nu bara får ut en bråkdel av möjligt värde.

Innan dess kommer molnen fortsätta hopas över ett Man Utd som fortsätter famla omkring i mörkret, i bästa fall med enstaka dagar av solsken. Managermodellen i sin klassiska form är död i Man Utd.